Tankar i trappen

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen . Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården . Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är. Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp. Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell. När halva filmen gått är det paus. En tradition som lev...

Denna närmast sjukliga fascination vid bomber som alltings lösning. Jag tar fram Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade , från 1999.”Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis den 1/11 1911”, läser jag. ”Det var löjtnant Guilio Cavotti som böjde sig ut ur sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte bomben – en dansk handgranat av märket Haasen – mot den nordafrikanska oasen Taguira nära Tripolis. Några ögonblick senare angrep han oasen Ain Zara.” Libyen, Somaliland, namnen på de länder som utsattes för de första bombningarna klingar märkligt välbekanta. Likaså namnen på de nationer som sände bombplanen. I pressen rapporterades de som ”polisaktioner” för att ”återställa ordningen” eller ”bekämpa terrorister”. Också det klingar välbekant. Liksom resultatet. Det hedrar den svenska regeringen att man avstod från att sända JAS-plan till Syrien. Något tycks man ändå ha lärt av katastrofen i Libyen 2011.

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm *  Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget? * Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fische...

Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan: – Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen . Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det. – Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder. Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, ...

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck  * Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.” Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min komm...

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer. * Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige . 2015: Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga.  * ”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.) * På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. ...

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig. Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december...

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året. Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda . Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder: 1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

”En attack mot yttrandefriheten.” Jag läser rubrikerna efter attentatet mot den franska satirtidningen. Idag är alla Charlie. Men hur var det förra veckan? Och hur blir det i övermorgon? Är inte detta – vilka som än är gärningsmännen – i all sin blodiga praktik en grotesk förlängning av det vi sett komma under det senaste decenniet? Det slutgiltiga tystandet av den som har annan åsikt, kön, ursprung eller religion, när inte mötesstörningar, talkörer, hatmejl, telefonterror, misshandel, brandbomber och attentat räcker till. Kalasjnikov i stället för saxofoner, visselpipor och talkörer. ”Den som själv är utan skuld kasta första stenen.” (Johannes 8:7)  Sånt kan man fundera på en regnig januarikväll.

Jag bläddrar i en gammal anteckningsbok från hösten 2011 när jag får syn på detta: ”Lunch med E idag. Enligt hennes halvbror, socialdemokrat i provinsen, stod Östros mot Mikael Damberg i valberedningen, men Berit Andnor lanserade Juholt i något som närmast liknade en landsortens revolt mot Stockholm.” Ja, det får väl bli mitt bidrag i den här saken. * Ett av förra årets mer sevärda program i tv var ”Döden, döden, döden”. Nu ta programledaren Ann Lindman sig an religionen ( Från Sverige till himlen ). Jag är inledningsvis skeptisk, som den ateist jag är, men intresserad av livsåskådningsfrågor sätter jag mig framför tv:n. Och se, Lindmans oförställda nyfikenhet och avvaktande skepsis fungerar alldeles utmärkt, även när hon tar sig an detta ämne. I första programmet möter hon Bosse, f.d. civilingenjör som driver ett indiskt ashram  i Roslagen, med en 142-årig från Indien, död eller försvunnen sedan länge, som guru.   – Hur vet du att han inte är en bluff? frågar Lindman. ...

När Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl inte vill smutsa ner händerna med dagspolitiken kallas det tunga artilleriet in i form av Claes Arvidson. Hans gästledare  i tisdagens tidning förtjänar att läsas av alla som vill veta hur man resonerar i vissa kretsar: Försvarsmakten är på underrättelsejakt efter en trolig ubåt i Stockholm skärgård. Den troliga ubåten har inte fått någon nationalitetsbeteckning men är troligen rysk. Indiciebilden pekar i den riktningen, liksom den säkerhetspolitiska kontext som dramat utspelas i. Krig i Europa. Ökad spänning i Östersjön. Putin som pressar på många olika ”frontavsnitt”. En ny regering. Jag vet lika lite som Claes Arvidson vad som sker under vattenytan i Stockholms skärgård. Försvarsmakten har heller ingen egen information . Att någon eller några har sett vad de anser vara en ubåt är inte detsamma som att där finns en ubåt. Särskilt inte när medierna dag efter dag fylls av substanslösa uttalanden från militära företrädare och b...