Tankar i trappen

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod. Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt. Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus , Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning: – Ni tänker väl inte börja ge honom medicin. Några dagar senare hör jag sonen berätta...

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl. Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna. Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en...

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD) . Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan. Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller...

Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker. På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna. Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämlige...

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv , Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han ”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren” ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen. Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förlop...

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat . Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression , andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt. Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna. Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medic...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

Det var tidigt på morgonen som Michael Shermer blev omkörd på en enslig landsväg och upplockad av ett gäng utomjordingar som förde bort honom i en stor farkost, för att 1 1/2 timme senare släppa av honom. Michael Shermer, som till vardags är vetenskapshistoriker och chef för Sceptics Society, tillhör inte de som vanligtvis tror på ufos och liknande fenomen, men här hade han just cyklat 83 timmar i sträck och över 200 mil i det transkontinentala Race Across America. ”Utomjordingarna” var i själva verket hans serviceteam som hade stoppat honom för att tvinga honom till en sovpaus. Det hindrade inte att hans upplevelse av dem som utomjordningar var totalt verklig, även efter det att han senare fått det hela förklarat för sig. Oliver Sachs, som tidigare utforskat det mänskliga sinnet i böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt , ger i sin senaste bok sig alltså i kast med fenomenet ”där man ser eller hör saker som inte existerar”, dvs. hallucinationer. I så motto är Shermer...

” Personlighet … psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet )  Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma. Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv. Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt. Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling? Jag fick anledning att funde...

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars * Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa. * Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner . Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det br...

Varför lider fler och fler människor av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Det är underrubriken på Robert Whitakers prisbelönta reportagebok Pillerparadoxen . Det är också den fråga han ställt sig att utreda på närmare 400 sidor. Psykiatrin i USA på 1970-talet var trängd av ”antipsykiatrin” och psykoanalysen. Lösningen blev att göra psykiatrin till ”vetenskap”. Precis som diabetes hade sin orsak i brist på insulin kunde de psykiska sjukdomarna förklaras med brister i hjärnans nervbanor och signalsubstanser. Resultatet är en fullkomlig explosion av diagnoser – och läkemedel. Whitaker och de han intervjuar menar att industrin selektivt valt ut data som talar för läkemedlens positiva effekter genom lämpliga (oftast korta) tidsintervaller. Långtidseffekterna, i de få fall de undersöks, pekar i motsatt riktning. Genom att radikalt utvidga diagnosernas omfång räknar psykiatrin ett ständigt ökande antal barn och vuxna till de psykiskt sjukas skara. De som får di...

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet : muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren. Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland h...

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream . Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper. “There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families” , sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substa...

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland ( Skulden . Leopard förlag 2013 ) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad: Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12) Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle...

På de slingrande bergsvägarna på norra Mallorca inser jag den evolutionära fördelen med det vi kallar tunnelseende. Med blicken fast fixerad vid vägbanan framför oss undviker jag att blicka ner för branterna vid sidan av vägen när jag rullar vår hyrda Audi genom hårnålskurvorna. Ändå är asfalten hel och stenmurarna välhållna. Skyltar varnar för tät busstrafik mellan 13 och 15 när vi rullar ner mot Port de sa Callobra och de mäktiga klippformationerna vid Torrent de Pareis. *** Så har då Leif GW Persson tagit steget fullt ut och gjort Evert Bäckström till huvudperson i sin nya roman Den sanna historien om Pinocchios näsa  och som vanligt när det kommer från GW en riktig bladvändare. Hur man kan göra en så osympatisk person underhållande är en gåta. Eller kanske ändå inte? Här kan vi upplysta  frossa i en grottmänniskas alla förbjudna tankar om kvinnor, sex, bögar, invandrare, attackflator och allmänt inkompetenta medborgare och poliser. Poängen är väl att GW har humor, säge...

Sent en lördagseftermiddag i april kommer jag hem efter att ha umgåtts med vänner några timmar. Jag är trött så det värker i hela kroppen. Jag lägger mig ovanpå sängen – och vaknar två timmar senare. Samma sak dagen efter. Fönstertvätt, lite umgänge och sen sover jag 1 ½ timme. Jag känner hur krafterna rinner till. Att sova kan vara gudomligt. ”Vi tillbringar uppemot en tredjedel av våra liv sovande, men ändå är förvånansvärt lite känt om varför vi behöver så kolossalt mycket sömn”, skriver Johan Frostegård i Nästan allt om människan (KIUP 2008). ”Det faktum att sömnen är så vida spritt hos djur av alla de slag – fiskar, reptiler, fåglar, däggdjur – visar ju att den fyller en viktig funktion. Egentligen borde sömn vara en nackdel i naturen, eftersom risken att bli någons byte ökar med minskad uppmärksamhet.” Sömnproblem är ett av tecknen på stress, utmattning och depression . Brist på sömn spär i sin tur på problemet och vi hamnar i en nedåtgående spiral. Innan min sjukskrivning för...

”Det finns en hundraprocentig korrelation mellan snällhet och ångest”, skriver den amerikanske psykiatern David Burns skämtsamt i en av alla dessa självhjälpsböcker. ”Du försöker skjuta bort problemet från ditt medvetande eftersom du vill vara snäll och inte ställa till problem eller göra någon upprörd.” Jag vet inte om Kierkegaard eller demonregissören skulle ha hållit med. Kanske inte heller Sartre. Men det är inte alltid den existentiella ångesten (”vad gör jag med mitt liv?”) eller världssmärtan som håller oss vakna i gryningen. Det kan vara ett viktigt beslut som behöver tas. Själv är jag alldeles för snäll. Psykopater har säkert aldrig ångest. David Burns. KBT - en självhjälpsbok . Optimal 2008 Läs även andra bloggares åsikter om ångest

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten. Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet). Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de...

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han: ”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territori...