Tankar i trappen

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland ( Världens första medborgare . Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand. Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon k...

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia , om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi . Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad. Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare. Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vä...

Ett av huvudnumren vid Barack Obamas mellanlandning i Stockholm på väg till S:t Petersburg var besöket vid synagogan och träffen med Raoul Wallenbergs anhöriga. Inte lika uppmärksammat blev Hammarskjöldkommissionens betänkande som kom ( SvD 11/9-13 ), några dagar efter Obamas besök. Tidpunkten var lägligt vald skulle det visa sig när man tittade på innehållet. Sverige har ju haft ett par framstående personligheter som dött under oklara omständigheter på utlandsuppdag sedan andra världskriget: Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Bernadotte är det väl snart bara kungafamiljen som kommer ihåg (det är därför vi inte haft något officiellt statsbesök i Israel, hela historien berättas i Göran Buréns Mordet på Folke Bernadotte ) och Dag Hammarskjöld dammas ju av vid högtidliga tillfällen. Allt fokus är på Wallenberg, vars död ännu är höljd i dunkel och som nu, när Ryssland ånyo seglar upp som det stora hotet i våra medier, är lämplig att påminna om. De visar sig när ...

Jag tillbringar några eftermiddagstimmar på Fornsalen i Visby. Stannar till inför de mäktiga bildstenarna med sina solkors och rika ornamentik. Begrundar silverskatter, gravar och fossiler. Fornsalen är ett museum väl värt ett besök. En ny välgjord basutställning om året 1361 och Valdemar Atterdag fångar mitt intresse. Århundradena före danskarnas invasion hade ju präglats av motsättningar mellan borgarna i handelns Visby och bönderna på den gotländska landsbygden, motsättningar som några gånger trappats upp till inbördeskrig. När danskarna nådde fram till Visby den 27 juli stängdes stadsporten. Den stridsovana bondehären slaktades på fälten utanför stadsmuren av de modernt utrustade danskarna, alltmedan stadsborna betraktade spektaklet från stadsmuren. Liken vräktes ner i massgravar (en anledning till att vi idag så väl kan studera deras klädsel och utrustning). Därpå släpptes Atterdag in i staden. Han förklarade Gotland danskt och utfärdade ett privilegiebrev som reglerade Visbys rät...

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer . Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen. Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos...

Kulturministern och de borgerliga ledarskribenterna gör sig lustiga över de 253 akademikernas upprop mot Forum för levande historias kampanj till landets skolelever om kommunismens brott ( DN 2/4-08 ). Kritikerna avfärdas som vänstermänniskor och kommunister ( SvD 3/4-08 ). ”Och varför var det ingen som sa nåt när det gällde Forums kampanj mot nazismen?” Den frågan kanske en och annan av undertecknarna också bör ställa sig. Vi talar ju faktiskt om principer. Ska staten ägna sig åt den här typen av officiell historieskrivning. (När nästa kampanj, om gud vet vad, sätts in kanske rent av någon liberal frågar sig varför man inte sa något nu.) Nåväl, det kan var lämpligt att påminna om den tidsanda som rådde när Göran Persson drog igång sina kampanjer mot slutet av 90-talet. Runtom i Europa diskuterades – och på flera håll antogs – lagar som förbjöd allt ifrågasättande av historieskrivningen om andra världskriget. De som i Sverige menade att man inte kunde tiga ihjäl Sverigedemokraterna ut...

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet. Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De eu...

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering: ”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-...

Vi ägnar en del av regndagarna åt att se den kritikerrosade Elisabet I på tv. Och visst är Helen Mirren lysande i rollen som det engelska statsöverhuvudet. Men jag undrar om man skrivit ett liknande manus om en kung som med så mäktiga fiender lyckats hålla sig vid makten i 45 år. Visst styr våra känslor oss många gånger, men har inte passioner och sexualliv varit något som de högra stånden mestadels skött – och sköter – vid sidan av. Äktenskapen är till för att bygga allianser, manifesterat genom avkomman. Att kung Erik i det protestantiska Sverige gick på friarstråt i ett England som nyss frigjort sig från katolicismen, är inte konstigare än att drottningen själv övervägde äktenskap med den franske hertigen av Alençon. För hur såg världen ut under den senare delen av 1500-talet? Spanien, motreformationens och inkvisitionens säte, kastade sin skugga över stora delar av Europa. Filip II härskade över iberiska halvön, Nederländerna, Burgund, Milano, Neapel, Sicilien, Sardinien och hela ...

Mina känslor inför nationaldagen är blandade. I likhet med majoriteten svenskar uppskattar jag frihet och oberoende. Politiskt anser jag att nationellt självbestämmande är en förutsättning för demokrati och välstånd. Erövrat i kamp, aldrig något man kan ta för givet. Och väl värt en fest. Men vad är det vi firar den 6 juni? Längs gator och torg drar barn och vuxna fram, några tveksamt viftande med svenska flaggor, andra iklädda svenska fotbollslandslagets tröjor (det senare har nog mer med kvällens landskamp mot Island att göra inser jag efter ett tag). Ingen säger väl nej till en ledig dag, särskilt när vädret är som det var i Stockholm på onsdagen. Uteserveringar och parker är fyllda av människor. Några verkar ha börjat firandet lika tidigt som champagnefrukosterande studenter. I tidningar och på tv får vi lära oss att den 6 juni firas till minne av att Gustav Vasa, riksgrundaren, utnämns till kung och undertecknandet av 1809 års regeringsform. Men vem bestämde att just detta var en ...

I dag på Kristi himmelsfärdsdag håller vi oss nyktra och går ut och metar. Den som vill hålla sig hemma kan istället fundera över vad alkoholen betytt i vårt land: Egentligen är Sverige en omöjlighet. På de breddgrader där vårt land ligger råder på andra håll arktisk vinter större delen av året. Den varma golfströmmen för med sig en bit av ekvatorns värme som ett lån till vår nordliga breddgrad. Tillräckligt för att vi ska överleva. Men inte mer. En invandrare som bott många år i vårt land noterade till en början med förundran svenskens plikttrohet, förmåga att hålla tider och organisera saker och ting. Inte blev han klokare av vår egen till synes skämtsamma skamsenhet över dessa dygder. Hans förundran släppte först när han, bondsonen från Rumänien, insåg att i vårt nordliga klimat kunde vi bara ta ut en skörd varje sommar. Under några korta intensiva sommarmånader samlade vi mat inför en kall och mörk vintern. Fläsk och strömming saltades in och sparades till långa vinternätter. Den l...

Idag hyllar vi Ivar Lo-Johansson, som föddes den 23 februari 1901 i Ösmo socken i Sörmland. I sin bok Romer , som jag hade glädjen att vara redaktör för häromåret, låter Jonathan Freud en äldre zigenarkvinna berätta om sina möten med den store författaren: – Ivar Lo-Johansson dök upp i Tanto på våren 1954 tillsammans med fotografen Anna Riwkin-Brick. Under några sommarveckor reste de runt bland romerna i södra Sverige. Ivar Lo hälsade bara på. På något undantag när stannade han aldrig mer än några timmar. Lite kaffe och en pratstund och så försvann han. Jag minns att jag hade en känsla av att han inte stod ut med en massa romer längre än så. Han var för mycket ordningsmänniska eller pedant eller vad man ska kalla det .… – De flesta romerna var lite smickrade över att en berömd författare intresserade sig för oss. Han kunde sitta i lägret en stund och bara titta på vad vi höll på med. Lite extra mycket tittade han på oss kvinnor. Männen lade märke till det och var smått irriterade....

I arbetet med en text om bildandet av Folket i Bild/Kultufront får jag anledning att fundera över de så kallade rekordåren på 1960-talet. I den allmäna historieskrivningen och tv-program som "Världens modernaste land" framställs det ju som att alla svenskar stod upp och viftade med flaggorna medans utvecklingen rullade på. I själva verket var ju de 20 åren mellan 1965 och 1985 en kamp som böljade fram och åter och där vanligt folk på många fronter sköt fram sina positioner och nedrustningen av demokratin bromsades upp. Därefter har det ju inte gått lika bra. Hur som helst, så här blev i alla fall inledningen till det jag skrev: Efter att ha klarat sig oskatt ur andra världskriget genomgick Sverige en kraftig ekonomisk utveckling under 1950- och 60-talen. Det korporativa samarbetet mellan arbetsgivare och fackföreningsrörelsen ( Saltsjöbadsandan ) hade inneburit förbättrat välstånd för stora grupper av det svenska folket. Den ekonomiska utvecklingen hade dock sitt pris i for...

Juldagen. En knapp timmes rask promenad runt sjön innan ätandet och drickandet fortsätter. Alf Henrikssons beskrivning av ursprunget till julens traditioner förtjänar att återges i sin helhet: På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa. Gröt och lutfisk här däremot ihop med den kristna fasta som förbjöd köttätande på julafton under den katolska tiden. Över huvud taget är julhögtiden ett konglomerat av seder och föreställningar av det mest skiftande ursprung. Julklapparna , införda i aristokratiska svenska kretsar först på 1700-talet, har att gör med de nyårsgåvor som ...

Vintersolståndet igår, den dag då solen står som lägst på vårt norra halvklot. Om en vecka går vi mot ljusare tider. Men första firar vi midvinterblot. ”Om den hedna nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa” , skriver Alf Henriksson i Alla årets dagar , en lärd och mycket underhållande ”evighets­kalender” I kväll börjar Lena och jag blotandet i smyg med att offra julkorven och provsmaka snapsen, i år Reimersholms Gripsholm (tidigare års favoriter är Rånäs, Hallands fläder, Herrgård och Beska droppar). Må vi vinna gudarnas välvilja och få dem att uppfylla våra önskemål. Till kvällen åker julskinkan in i ugnen, och jag skriver verser till de tre julklappar jag köpt, till Lena och en vardera till sonen och dottern. I år blir det en stil...

Jag ser Fredrik Lindströms program om Sverige och svensk mentalitet och kommer att tänka på den rumänske tryckare jag en gång fick skjuts med. Han hade bott i vårt land i många år och ägde nu ett tryckeri i utkanten av Lund. Hans släkträd var en brokig blandning av rumäner, vitryssar och diverse folkslag från Balkan. Vi diskuterade skillnader och likheter mellan olika folk när han plötsligt sa: – Jag förstod mej inte på er svenskar förrän jag insåg att ni bara har en skörd. Det är därför ni alltid måste organisera allt. Ni har aldrig haft en andra chans. Tyvärr gick hans tryckeri i konkurs kort därerfter. Fredrik Lindströms program ”Världens modernaste land...” visas på onsdagar i SVT2 från och med den 13 december. Läs mer på programmets hemsida .

Mycket Finland idag på självständighetsdagen. I Svenska Dagbladet recenserar Håkan Arvidsson Martin Hårdstedts bok Finska kriget 1808-1809 (Prisma 2006) och hur det som i Runebergs diktning framställts som en ärans och hjältarnas strid här skalats av all glamour: ”... kriget framstår som ett outhärdligt lidande präglat av svält, umbäranden och vanskötsel. I denna kraftmätning var den svenska krigsmakten chanslös, bland annat på grund av stats- och krigsledningarnas inkompetens. ... Det är kanske därför föga förvånande att krigets olyckor ledde till en statskupp, Gustav IV Adolf avsattes och efterträddes temporärt av sin farbror Karl XIII.” Detta var alltså den senaste gången svensk trupp var indragen i ett krig och inledningen till en tvåhundraåriga period av alliansfrihet och fred, numera historia genom det svenska deltagandet i Natos krigföring i Afghanistan. Och på Under strecket i samma tidning fortsätter Bo Huldt debatten om det finska fortsättningskriget (”Anfall var Finlands ...

En kollega och vän till Lena bjuder oss att att vara med och fira Finlands självständighetsdag den sjätte december. Klädsel: Mörk kostym. Med hjälp av den i finska språket bevandrade vännen Anders P tackar vi ja: Rakkas K. ja M.! Olemme iloinen tulla teidän luokse Suomen Itseyspäivällä kuuden Joulukuuta. Teidän ystävät Tom ja Lena *** Självständighetsförklaringen, utropad av den borgerliga majoriteten i lantdagen den 6 december 1917 . Inbördeskriget, den tyska interveneringen och det ryska trupptillbakadragandet, avtalet med Tyskland, svenska officerare som frivilliga på den vita sidan i inbördeskriget, fånglägerkatastrofen sommaren 1918, Ålandsfrågan... Att formulera ett tacktal till värdfolket mot den bakgrunden kräver finess och diplomati. Dags att läsa på. Och ut och jaga en mörk kostym. på slottsbalen 6 december 2005. Foto: Lehtikuva" src="http://photos1.blogger.com/x/blogger2/6933/4537/320/83893/IPV_2005_LK.jpg" border="0" /> Finlands president Tarja ...