Tankar i trappen

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm *  Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget? * Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fische...

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler. Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma. ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum. Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån 15 miljarder i ROT-avdrag samt ytterl...

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening ) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica: – Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med. För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor. Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad. När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor ...

En eftermiddag promenerar jag längs Vasagatan, från Kungsgatan mot Tegelbacken. Förbi Ferdinand Bobergs kulturmärkta huvudpostkontor, numera stängt och igenbommat. Masonitskivor för fönstren och de vackra vägg- och takmålningarna inte längre tillgängliga för allmänheten. Jag fortsätter under Klarabergsviadukten En grupp killar diskuterar något i aggresiv ton utanför McDonalds, tiggare sitter i trappen, det är skräpigt och luktar piss. Framme i solen mittemot Centralstationen stannar jag upp, dricker en mineralvatten och betraktar trafiken. En burksamlare kommer förbi och får min returburk innan jag fortsätter. Jag passerar under viadukterna från Vattugatan och Herkulesgatan innan jag trycks ner i trottoaren av Sheratons tegelborg. Till höger försvinner trafiken mot Stadshuset ner i en mörk tunnel under bil- och järnvägsbroarna. Rakt fram öppnar sig den gamla miljön runt Riksdagen, Strömmen och Rosenbad. Men dessförinnan är Stockholm verkligen, trots julivärmen, kallt, som Orup sjunge...