Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.
Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
Kommentarer