Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.
Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...
Kommentarer