Fortsätt till huvudinnehåll

Om depression

Jag ser Per Lappins dokumentär Den deprimerade reportern på söndagkvällen.

Det är nu två och ett halvt år sedan jag själv fick diagnosen depression. Jag hade under flera års tid varit nedstämd, irriterad, haft ångest och svårt att sova och koncentrera mig. Till slut gick jag till distriktsläkaren. Genom prover kunde vi utesluta alla former av kroppsliga åkommor, inklusive mina inbillade hjärtbesvär.

Depression. Debbie Aldridge/Illustration Services photoTack vare kontakt med en terapeut blev jag hänvisad till en psykiater som konstaterade att jag led av en medelsvår depression. På en skala 1–10 var jag en femma eller sexa. I mitt fall troligtvis en kombination av gener (min far led av depression under hela senare delen av sitt liv) och inlärt beteende (få uppmärksamhet genom att ständigt vara duktig). Genom att ta antidepressiva mediciner (SSRI-preparat) återfick jag orken och lusten att leva, genom samtal med en terapeut började jag förstå mig själv och fick hjälp att utveckla alternativa beteenden i kritiska situationer.

Samtalen har jag fortsatt även efter att jag blivit symptomfri, nu handlar det mer om stöd och vägledning vidare här i livet. Medicinen har jag trappat ner, men kanske kommer jag aldrig att kunna sluta helt. Ett handikapp förvisso, men i jämförelse med alternativet ändå hanterbart.

I diskussionen om depression och andra psykiska åkommor brukar ett antal motsatspar ställas upp:

– Finns orsaken att söka i arvet/gener eller miljön/vårt agerande?
– Är terapi eller medicin det bästa boten?
– Om man väljer terapi ska det i så fall vara beteendeterapi (kbt) eller insiktsterapi/psykodynamisk terapi?

I mitt fall tycks svaret finnas i en kombination av ovanstående. Och jag är glad att jag hamnade hos sakkunniga som inte urskillningslöst förespråkade den ena eller andra skolan.

– Hjärnan och psyket hör ihop, säger professor Hans Ågren i tv-programmet. Förändringar i tankemönstret påverkar biologin och förändringar i hjärnans biologi påverkar psyket.

Människan är en komplicerad varelse.
***
”Vad är depression?Behandling av depression. SBU, 2004.Sorgsenhet, ångest, överdriven självkritik, håglöshet, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter – allt detta kan vara symtom på depression. Men det kan också vara helt naturliga reaktioner på att något besvärligt eller sorgligt har hänt i ens liv. Dödsfall, separationer, olika sjukdomar och konflikter kan ge precis samma symtom.

Någon klar gräns mellan depression och vanlig nedstämdhet finns faktiskt inte. För att diagnosen depression ska ställas krävs en kombination av flera symtom, bland andra de nyss nämnda. Det krävs också att besvären är varaktiga och så kraftiga att man har svårt att fungera i vardagen. Om besvären inte går över, är det klokt att söka läkare för att reda ut om det rör sig om en depression som behöver behandlas.
...
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är depression den fjärde vanligaste orsaken till allvarlig ohälsa i världen, efter luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och nyföddhetssjukdomar.”

(Behandling av depression. SBU, 2004.)
***
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU har gjort en utvärdering av behandling mot depressionssjukdomar (SBU-rapport nr 166, Behandling av depressionssjukdomar. en systematisk litteraturöversikt”, 2004). Rapporten, som omfattar tre böcker, kan beställas från SBU eller laddas ner från SBU:s hemsida. En populärversion (Behandling av depression) finns på apoteken.

Forskningsstiftelsen Hjärnfonden tillhandahåller en hel del information. Deras tidning:Tema Depression kan laddas ner från
www.hjarnfonden.se

Per Lapins mycket sevärda dokumentär sänds i repris
SVT24 Tisdag 5 dec 2006 kl 19.00
SVT2 Torsdag 7 dec 2006 kl 16.20
SVT2 Lördag 9 dec 2006 kl 13.20
Programmet går även att se på svt:s hemsida.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...