Fortsätt till huvudinnehåll

Om depression

Jag ser Per Lappins dokumentär Den deprimerade reportern på söndagkvällen.

Det är nu två och ett halvt år sedan jag själv fick diagnosen depression. Jag hade under flera års tid varit nedstämd, irriterad, haft ångest och svårt att sova och koncentrera mig. Till slut gick jag till distriktsläkaren. Genom prover kunde vi utesluta alla former av kroppsliga åkommor, inklusive mina inbillade hjärtbesvär.

Depression. Debbie Aldridge/Illustration Services photoTack vare kontakt med en terapeut blev jag hänvisad till en psykiater som konstaterade att jag led av en medelsvår depression. På en skala 1–10 var jag en femma eller sexa. I mitt fall troligtvis en kombination av gener (min far led av depression under hela senare delen av sitt liv) och inlärt beteende (få uppmärksamhet genom att ständigt vara duktig). Genom att ta antidepressiva mediciner (SSRI-preparat) återfick jag orken och lusten att leva, genom samtal med en terapeut började jag förstå mig själv och fick hjälp att utveckla alternativa beteenden i kritiska situationer.

Samtalen har jag fortsatt även efter att jag blivit symptomfri, nu handlar det mer om stöd och vägledning vidare här i livet. Medicinen har jag trappat ner, men kanske kommer jag aldrig att kunna sluta helt. Ett handikapp förvisso, men i jämförelse med alternativet ändå hanterbart.

I diskussionen om depression och andra psykiska åkommor brukar ett antal motsatspar ställas upp:

– Finns orsaken att söka i arvet/gener eller miljön/vårt agerande?
– Är terapi eller medicin det bästa boten?
– Om man väljer terapi ska det i så fall vara beteendeterapi (kbt) eller insiktsterapi/psykodynamisk terapi?

I mitt fall tycks svaret finnas i en kombination av ovanstående. Och jag är glad att jag hamnade hos sakkunniga som inte urskillningslöst förespråkade den ena eller andra skolan.

– Hjärnan och psyket hör ihop, säger professor Hans Ågren i tv-programmet. Förändringar i tankemönstret påverkar biologin och förändringar i hjärnans biologi påverkar psyket.

Människan är en komplicerad varelse.
***
”Vad är depression?Behandling av depression. SBU, 2004.Sorgsenhet, ångest, överdriven självkritik, håglöshet, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter – allt detta kan vara symtom på depression. Men det kan också vara helt naturliga reaktioner på att något besvärligt eller sorgligt har hänt i ens liv. Dödsfall, separationer, olika sjukdomar och konflikter kan ge precis samma symtom.

Någon klar gräns mellan depression och vanlig nedstämdhet finns faktiskt inte. För att diagnosen depression ska ställas krävs en kombination av flera symtom, bland andra de nyss nämnda. Det krävs också att besvären är varaktiga och så kraftiga att man har svårt att fungera i vardagen. Om besvären inte går över, är det klokt att söka läkare för att reda ut om det rör sig om en depression som behöver behandlas.
...
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är depression den fjärde vanligaste orsaken till allvarlig ohälsa i världen, efter luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och nyföddhetssjukdomar.”

(Behandling av depression. SBU, 2004.)
***
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU har gjort en utvärdering av behandling mot depressionssjukdomar (SBU-rapport nr 166, Behandling av depressionssjukdomar. en systematisk litteraturöversikt”, 2004). Rapporten, som omfattar tre böcker, kan beställas från SBU eller laddas ner från SBU:s hemsida. En populärversion (Behandling av depression) finns på apoteken.

Forskningsstiftelsen Hjärnfonden tillhandahåller en hel del information. Deras tidning:Tema Depression kan laddas ner från
www.hjarnfonden.se

Per Lapins mycket sevärda dokumentär sänds i repris
SVT24 Tisdag 5 dec 2006 kl 19.00
SVT2 Torsdag 7 dec 2006 kl 16.20
SVT2 Lördag 9 dec 2006 kl 13.20
Programmet går även att se på svt:s hemsida.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...