Är jag en säkerhetsrisk?

Säpos årsrapport 2015, offentliggjord under stort mediepådrag i fredags, lämnar en del frågor efter sig. Inte bara för att den omtalade 22-åringen som greps och sedan släpptes lämnas okommenterad. (”Vi har pratat om det här vid många tillfällen”, säger chefsanalytiker Lari Nyroos enligt SvD (18/3). Kanske det, men vad har man sagt? Har någon fått en förklaring till det tumult som utbröt? Och vad som gick snett?)

Men det är när Säpo beskriver det inrikes opinionsläget som det isar till. Det gäller förstås förhållandet till det som förr hette det ”främmande makt”. Men nu liksom på Sven Hedins tid pekas fienden ut i klartext:

”Säkerhetspolisens bild är att Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Liknande propaganda sprids också i sociala medier i Sverige. Samma felaktiga, förvrängda och förvanskade budskap som sprids genom den offentliga propagandan sprids här. Syftet är att få ut proryska budskap och att skapa splittring i samhället.”

Och vidare:

”Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.” (Dagens Nyheter 18/3).

Jag är aktiv i sociala medier. Jag är säkert också medlem i vad Säpo anser vara olika ytterlighetsrörelser. Det råder heller inga oklarheter om vad jag anser om det s.k. värdlandsavtalet eller den uppifrån orkestrerade kampanjen i syfte att få Sverige att gå med i Nato. Och även om annekteringen av Krim är ett brott mot folkrätten anser jag inte att Ryssland är det stora hotet, varken mot världsfreden eller i vårt närområde. (Den som exempelvis upprörs över flyktingströmmarna idag kan ju fundera över vem eller vad som utlöst dem.) En del av detta är åsikter som också förfäktas från Moskva. Menar Säpo därmed att jag, och andra med mig, bidrar till ”att skapa splittring i samhället ”? Det är ganska allvarliga anklagelser. Men vi har hört det förut, att den som anmäler avvikande uppfattning går någon annans ärenden.

Så, höga vederbörande får väl damma av den Säpoakt som legat vilande sedan slutet av 70-talet. Möjligen kan jag trösta ansvariga myndigheter med att jag anser att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras, oavsett vem som angriper.

Var är brudarna?

Jag läser antologin Farfars gamla käpp som Uppsalaavdelningen ställt samman med berättelser från arbetet med Folket i Bild och tänker: Var är brudarna? Lill Sjöström och Kerstin Käll bidrar med läsvärda texter, men i övrigt är den manliga dominansen slående. Jag hade själv köpt en andel i tidningen vid starten tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och båda systrar. Och som jag minns det bars tidningen under det första årtiondet upp av kvinnorna, inte bara i det centrala arbetet (ordförande, organisation, expedition och periodvis redaktion) utan också i lokalavdelningarna. Medan karlarna ägnade sig åt det fackliga och (riktiga?) politiska arbetet var det kvinnorna (och en och annan lärare eller bibliotekarie av manskön) som bar upp FIB-arbetet i städer som Nässjö, Kiruna och Göteborg. Det där ändrades när 1970-talet gick över i 80-tal. SKP föll samman och FiB/K blev attraktivt för en del av de hemlösa männen.

Så, vart kvinnorna tog vägen? Många av oss var i den åldern då man bildade familj och skaffade barn. Det kan väl inte ha varit så illa att det föll på kvinnornas lott att stanna hemma? Jag hade gärna hört mer av deras röster i denna antologi, som ännu är under arbete. Utgivarna har ställt i utsikt en ny och utökad upplaga.
Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu. Dit kan och bör man även sända sina nyskrivna texter. Här finns fler som har något att berätta.

Lyrikgruppen

FiB/Kulturfronts Uppsalaavdelning har ställt samman en liten antologi med texter om arbetet med Folket i Bild/Kulturfront. De som bidragit är sådana som varit med, mest från de första årtiondena men också några yngre. Själv har jag valt att skriva om tidningens lyrikgrupp där jag ingick under några år som ung aktivist på 1970-talet; dels för att det säger en del om tiden och tidningens inriktning då, dels för att jag tycker att dess arbetsformer förtjänar ett mer nyanserat eftermäle än det som givits i olika memoarer och andra texter. På ett personlig plan kom också tiden i lyrikgruppen, och senare i tidningens novellgrupp, att bli bestämmande för mitt val av framtida yrke: förlagsredaktör. Det här är min text:

 Svenska folket skriver dikter. Vi skriver om kärlek, natur, jobb och politik. En del dikter får melodier och sjungs eller rappas fram, annat hamnar i skrivbordslådan, men en inte så föraktlig del landar hos landets tidningsredaktioner. Folket i Bild/Kulturfront var när tidningen var ny på 1970-talet inget undantag. 100-tals dikter kom till redaktionen, på den tiden med vanlig post, i genomsnitt ett manus om dagen med allt från en enda dikt till ett femtiotal. Redaktionen drunknade i poesi.

Året var 1974. Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att FiB/K fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. Ordet »misshandel« började dyka upp när man talade om tidningens förhållande till enskilda skribenter och bildmakare. Den underbemannade redaktionen satt i ett korsdrag av manus och bilder samtidigt som kritik och synpunkter vällde in från en förening med lokal­avdelningar och arbetsgrupper i snart sagt varje kommun.

Någon, det bör ha varit Jan Stolpe som nyligen slutat som redaktör på tidningen, kläckte idén att tidningen skulle tillsätta en redaktionell arbetsgrupp för att ta hand om lyriken. Barnsidan hade en egen redaktör och tidningen hade sedan tidigare en omslagsgrupp, och i augusti 1974 samlades lyrikgruppen till sitt första möte. Det var Jan Stolpe, Madeleine Gustafsson, Sigrid Wallmark, Kerstin Ostwald från redaktionen och så jag.
Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften på 250 kr när tidningen grundades (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr); jag blev så småningom aktiv, först i Södermalmsavdelningen, senare i Vasastan i Stockholms innerstad och adjungerades efter något år till föreningsstyrelsen där jag tog plats i den dåvarande distributionskommitén (som skötte försäljning och marknadsföring, ord som vi inte använde på den tiden). Till min oförställda glädje och stolthet hade jag också fått några mindre texter publicerade i tidningen.

Många dikter låg antagna och en stor hög var oläst, hade Kerstin Ostwald informerat oss om till det första mötet. Vi kastade oss in i arbetet med liv och lust. Gruppen träffades var fjortonde dag, torsdagar i icke utgivningsvecka, på redaktionen som nu låg på Herkulesgatan i city sedan tidningen blivit uppsagd från Haga skola.

Någon tog med sig bunten med alla dikter hem, läste, antecknade och skickade vidare per post till nästa medlem, detta var 25 år innan internet och e-post blev var mans egendom. På kommande möte diskuterade vi det vi läst och beslutade om vad som skulle antas eller skickas tillbaka. Uppgiften att refusera fördelade vi mellan oss (Kerstin O. som hade fullt upp på redaktionen var undantagen). Rutinen innebar att alla som längst fick vänta på svar i fyra veckor.

På mötena planerade vi också lyriksidorna för de kommande numren, vilket gav Kerstin tid att lägga ut dikterna på illustration. Tidningsarbete var på 1970-talet – långt innan skannrar och persondatorer – fortfarande en tungrodd, industriliknande process där bud kom och gick med bilder och korrektur till tryckeriet i Solna. Varje sida som kunde göras med lite framförhållning frigjorde tid för annat och mer akut.
Tämligen snabbt vidgades våra ambitioner till att, utöver sådant som kommit in spontant, även presentera svenska klassiker och utländska poeter. Vi började också aktivt beställa dikter av svenska lyriker. Vi introducerade lyriktidskrifter och tog ansvar för att recensera diktsamlingar.

Tittar man igenom årgångarna är det påfallande vilken bredd det lyriska materialet hade, allt från Gunnar Ekelöf till dagsaktuella kampdikter. Ambitionen var att blanda etablerade med debutanter. »Två drar den tredje«, som vi sa, dvs. på två införda bidrag av etablerade författare skulle minst en debutant publiceras. Kvinnor och invandrare är i minoritet men talar, ser jag vid en omläsning, med desto tydligare röst.
I dikterna tonar bilden fram av ett folkhem som – i spåren av oljekrisen – redan börjat bli solkigt i kanterna. Det är tidiga morgnar i grå betongförorter och tunga enformiga arbeten. Människor kämpar i vardagen, byskolor stängs, järnvägar rivs upp, man svär över direktörer och byråkrater, och i Vietnam faller ännu bomberna. Det är ett Sverige utanför städerna som får röst, perspektivet är underifrån. (Andelen dikter som handlar om skogsarbete är påfallande stort, inte så få verkar ännu på 1970-talet ha smugit sig undan kortspelandet och svärjandet i timmerkojorna för att likt en Nils Parling eller Gustav Hedenvind-Eriksson skriva poesi.)

Efter något år tyckte vi oss ha fått tillräckligt med material för att ge ut en bok. Hösten 1976 kom så antologin Morgon över Sverige & 106 andra dikter ur Folket i Bild/Kulturfront ut på vårt eget förlag, sammanställd av oss i lyrikgruppen.

Lyrikgruppen var en av flera redaktionella arbetsgrupper men var nog, vid sidan av novellgruppen, den som fungerade bäst. Uppdraget var avgränsat, arbetsuppgifterna väl definierade, ämnet inbjuder inte heller till lika storslagna gräl som tidningens omslag. Personkemin i gruppen var god, med en blandning av erfarenhet, kunskap och ungdomlig entusiasm (det senare var väl mitt bidrag). Problemet är, som i allt frivilligt arbete, att upprätthålla nivån och entusiasmen över tid, särskilt när medlemmar slutar och andra kommer till. Mer än två–tre år ger man sällan en sådan uppgift.

Själv gick jag så småningom vidare till novellgruppen, som Ylva Holm ledde, och hösten 1976 anordnade föreningen en litteraturkonferens på Åsö gymnasiet i Stockholm med talare som Lars Furuland och Sven-Erik Liedman, en dag ägnades åt att i grupper diskutera litterära texter som skickats ut. Det var ännu långt till 1980-talet.

Antologin Farfars gamla käpp och andra berättelser kan beställas från FiB/K Uppsala,e-post knut@lindelof.nu