Tänkt om det varit Anders Odell?

I fallet med Anna Odell kan jag inte låta bli att fråga mig vad som hänt om det varit Uppdrag granskning som skickat ut en reporter för att skildra den akuta psykvården inifrån. Eller om det hade varit en ung Dan Wolgers eller Ernst Billgren som iscensatt det hela. Hade psykiatrin i Stockholm polisanmält även dem eller hade David Eberhard istället bjudit in till debatt på ABF-huset om konsten i samhället och psykvården. Karlar emellan. Är det bilden av den kvinnliga hysterikan som styr oss, medvetet eller omedvetet, även i denna historia. Odell lär ju själv ha varit patient ”på riktigt” en gång.

I likhet med den överväldigande majoritet som uttalar sig har jag inte sett Anna Odells verk, den triptyk om psykvården hon sammanställt i videons form. Men vänner som tagit del av verket när det visades i Kalmar i somras blev starkt berörda. Kanske är det ett mästerverk, kanske är det en kalkon? Men för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning borde det visas för en bredare allmänhet. Helst nu i anslutning till rättegången. Någon som tar upp den handsken?

I ett tänkvärt inlägg i Folket i Bild/Kulturfront (5/09, tyvärr ej på nätet) skriver konstnären Lotta Lagercrantz:

När utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! visades på 1970-talet på Moderna Museet, inklusive en solidaritetskväll för Svarta Pantrarna, kritiserades museets ledning av Riksdagens revisorer, som menade att museet ska syssla med konst och inte propaganda. En het diskussion om konstens förhållande till statsmakten drog igång och dåvarande utbildningsministern Olof Palme slog fast att samhället ska inte ingripa med sin övermakt; det vore ”den auktoritära intoleransens väg”. Detsamma hände när Riksutställningar visade Sköna Stund. Utbildningsministern försvarade Riksutställningar, när det ifrågasattes vad som fick sägas med medel från staten. Yttrandefriheten stod högt i kurs då.

Men 2009 är det en annan minister, och en annan Kulturutredning, som är i farten och konsten ska samhällsanpassas.

Ledningen för det Konstfack – skolan som en gång utbildade ett avantgarde – konstaterar bekymrat att Odell orsakat ”samhällets tvivel” inför skolan. Den informationsansvarige på skolan gråter ut i spalterna över sponsorerna påstådda flykt (något dessa, om reklamens roll betydligt mer medvetna, dock förnekar).

Samtidigt, vilket Lagercrantz också påpekar, har en gallerist köpt graffitikonstnären NUG:s video för 35 000 kr och förklarar det vara en god investering. ”Borde inte konsten vara fri, och marknaden kontrolleras?” frågar sig Lagercrantz.

Läs även andra bloggares åsikter om anna odell, konst och politik

Vad kan man göra?

Jordbävningen efter Donald Boströms artikel om de misstänkta organstölderna i Israel visar att all meningsfull diskussion om landets politik är utesluten, eftersom:

• Israel är en judisk stat
• Kritik av Israels agerande i Västasien är kritik av judarna
• Kritik av judar är antisemitism
• Kritik mot Israel är därmed antisemitism

På annat sätt kan jag inte tolka Roland Poirier Martinssons krönika i måndagens Svenska Dagbladet.

Samtidigt fortsätter vräkningarna i Jerusalem, morden, expansionen av bosättningarna, byggandet av muren och utsvältningen av Gaza. Inget av detta hade varit möjligt utan USA:s och västvärldens aktiva stöd. Sanningen är att man behöver denna befolkade militärbas i utkanten av oljebältet (2,4 miljarder dollar i militärt stöd från USA år 2007 ). Och strax före angreppet mot Gaza i vintras fick Israel status som gynnad handelspartner med EU. Först nu börjar sanningen om terrorn i Gaza krypa fram genom israeliska soldaters vittnesmål.

Det vi kan göra i vårt land är att försöka få regeringen att ändra sin och EU:s politik mot Israel. Låter det som en omöjlig uppgift är det inget jämfört med att försöka diskutera landets politik med dess företrädare och vänner i vårt land.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel och Aftonbladet

Den felande länken

Det är en sak som stör mig i debatten om piratkopiering och den underliggande frågan om upphovsmännens rätt till ersättning för nedlagt arbete. Varje månad får jag en räkning från Det stora bolaget på ett antal hundra kronor. Tidigare har det varit andra bolag jag betalt. Det har genom åren blivit ganska stora summor jag pyntat in för att få tillgång till det världsomspännande nätverket. Men, om nu allt ska vara fritt, varför har då ingen krävt att också tillträdet till Internet ska vara gratis. Eller, vilket man också kan tänka sig, att upphovsmännens ersättning tas ut som en del av de miljarder (hur många, nån som vet?) branschen omsätter varje år. Visst, jag förstår att nätbolagen behöver täcka sina kostnader och skapa vinst för att gå vidare. Men gäller inte det också alla musikartister, författare och bildkonstnärer? Varför ska just innehållet vara fritt? Eller är bredbandsavgiften något vi glatt betalar utan att reflektera. Alla kan väl inte surfa på grannens trådlösa nätverk?

Läs även andra bloggares åsikter om internet och upphovsrätt.

En dörr in till helvetet

De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten.

Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).

Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.

Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd

Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.

Nya tankar

Hur många originella tankar stöter en människa på under ett år? Det mesta vi hör och läser är ju självklarheter, upprepningar, omtuggningar av vad andra sagt och gjort, positioneringar. Själv kan jag just nu bara komma på två exempel från det senaste året. Dels Magnar Marsdals teorier om den dubbla ”höger-vänsterskalan” (återkommer till den senare). Den andra är Johan Frostegårds syn på depressionen som ett i grunden naturligt men av omständigheterna urspårat sätt att tillfredställa kroppens och hjärnans behov av vila. I sin något mångordiga men enormt uppslagsrika bok om evolutionen Nästan allt om människan skriver han:

”Depression kan alltså tolkas som ett från början naturligt system som utvecklas för att ge en individ möjlighet att dra sig tillbaka under en period för att samla krafter, men som går överstyr och blir skadligt istället. Denna utveckling skulle då förstärkas av miljöfaktorer som anonymitet, oöverskådlighet, ensamhet, stress och en begränsning av individens ’territorier’, till exempel i genomlysta kontorslandskap där ’ledningen’ har detaljerad kontroll över vad den anställde har för sig.”

Till detta lägger han så genetiska faktorer. Skulle denna uppfattning visa sig vara riktigt (hur man nu bevisar det?) löses ju hela diskussionen och ifrågasättandet av diagnoser som ”utbrändhet”, ”utmattningsdepression” osv. upp i intet.

Frostegårds uppfattning får delvis stöd av några uttalanden jag ser av Johan Cullberg. I en intervju i Dagens Nyheter (25/5-09) utvecklar han sin syn på kreativitet, personliga kriser och psykisk ohälsa:

En djupare depression är alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut. Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

– Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

***

Johan Frostegård, Nästan allt om människan, Karolinska Institutet University Press 2008. Frostegård intervjuas om sin bok i senaste numret av Läkartidningen: ”Människans kropp och själ bär vittne om evolutionen”. Läkartidningen 32/009
Cullberg intervjuas i Dagens Nyheter ”Måste genier vara galna?” 2009-05-25

Läs även andra bloggares åsikter om depression och kreativitet