Fortsätt till huvudinnehåll

Är det meningsfullt att blogga?

I skiftet mellan 1960-och 70-talen fanns det två kulturtidskrifter att räkna med i vårt land: Ord & Bild och BLM. Ärevördiga institutioner som lästs av en bildad borgerlighet i decennier. Nu hade de tagits över av en vänster på jakt efter plattformar att formulera sin syn på tidens frågor. På vänsterkanten hade också funnits den oberoende socialistiska Tidsignal.

Ett decennium och ett statligt tidskriftsstöd senare var antalet kulturtidskrifter mångdubblat. Idag finns över 600 tidskrifter och nättidskrifter presenterade i kulturtidskriftskatalogen. De flesta till glädje endast för redaktionen och den närmaste bekantskapskretsen. (Fast är den senare inflytelserik kan tidskriften få betydelse för vad dagstidningar och stipendienämnder finner värt att uppmärksamma.)

Och nu sen några år har vi alltså bloggarna. Varje människa med en dator och en internetuppkoppling kan starta sin egen tidskrift på nätet. I bästa fall läst av familjen och en handfull vänner. Det offentliga samtalet upplöst i atomer som surrar kring i en ödslig rymd.

– Det som skiljer Dagens Nyheter från bloggarna är deras resurser, säger AN, en erfaren bloggare. Bloggandets styrka kommer att visa sig den dag då flera skribenter går samman och gemensamt borrar i ett ämne.
Ungefär som öppenkod-programen, tänker jag. En dag slår sig atomerna samman till en lång kedja av molekyler. Låter optimistiskt.
***
Varför har jag då sällat mig till denna skara av kringirrande atomer, för närvarande ca 10.000 bloggare i vårt land?
  • Det är mindre navelskådande än att skriva dagbok,
  • mer lustfyllt än att skriva för eventuell framtida publicering och
  • ställer krav på att man formulerar sig läsbart.
De texter som tål en närmare granskning kan jag alltid gå vidare med. En öppen skissbok, skulle man kunna säga.
Uppdaterad 17/11 2006

Andra bloggar om: ,
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Bra tänkt! Kul att ha hittat hit :-) Själv tänker jag: den bloggen ska jag följa, men det blir ju aldrig av.. Teori: Alla har så fullt upp med sina egna liv.
28 april, 2008 00:27
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    
Skicka en kommentar
Läs mer