Vad vi minns – och inte

På Streets bokmarknad Ord & Text i helgen kommer jag i samspråk med Pelle Olsson om hans roman Pulver. Jag berättar att varje gång jag möter en amfetaminist ute på stan kommer jag att tänka på en scen i boken. Det är när en missbrukare får för sig att han ska laga något på sin bil och hur det hela slutar med att han rivit ut hela bilmotorn på trottoaren. Pelle småskrattar, men påpekar lite försynt att någon sådan scen finns inte i boken. Möjligen kan jag ha blandat ihop det med ett kapitel där en man ska laga en tvättmaskin och senare försöker putsa bort en fläck på sin rosthög till bil.

När jag kommer hem slår jag upp boken och finner det kapitel Pelle syftar på. Giraffen, en gammal missbrukare, kommer hemsläpande med en tvättmaskin som han bara ska justera locket på innan han ska ge bort den. Men handtaget sitter löst, kanske borde han dra åt det först ... och så rullar det på. Framåt morgontimmarna, när tvättmaskinens delar sedan länge ligger utspridda över köksgolvet, går han ner till bilen för att hämta en hylsnyckel. Det är då han får syn på rostfläcken. Och så vidare.

Scenen är en av många i en bra men bitvis riktigt otäck skildring av livet bland missbrukare i Stockholms södra förorter.

Men den scen som etsat sig fast i mitt minne finns inte, i alla fall inte i den form jag mindes den. Så visst mindes jag fel – men Pelles åskådliga gestaltning av en amfetaminmissbrukares sätt att tänka och vara kom jag ju ihåg. Och det var väl ändå det som var det centrala.

***

Det här kom jag att tänka på när jag sent om sider läser Hans Hederbergs försök till karaktärsmord på Jan Myrdal i Dagens Nyheter (8/11).

Pulver kom ut på Bonniers förlag 2000. En fristående fortsättning Flödder har denna höst kommit ut på Ord & Visor förlag. Pelle är även aktuell med boken Kallet, döden, kärleken (Migra förlag) om hans mor. Mer om Pelle Olsson finns på Författarcentrum Östs hemsida.

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Läs mer

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen