Vad vi minns – och inte

På Streets bokmarknad Ord & Text i helgen kommer jag i samspråk med Pelle Olsson om hans roman Pulver. Jag berättar att varje gång jag möter en amfetaminist ute på stan kommer jag att tänka på en scen i boken. Det är när en missbrukare får för sig att han ska laga något på sin bil och hur det hela slutar med att han rivit ut hela bilmotorn på trottoaren. Pelle småskrattar, men påpekar lite försynt att någon sådan scen finns inte i boken. Möjligen kan jag ha blandat ihop det med ett kapitel där en man ska laga en tvättmaskin och senare försöker putsa bort en fläck på sin rosthög till bil.

När jag kommer hem slår jag upp boken och finner det kapitel Pelle syftar på. Giraffen, en gammal missbrukare, kommer hemsläpande med en tvättmaskin som han bara ska justera locket på innan han ska ge bort den. Men handtaget sitter löst, kanske borde han dra åt det först ... och så rullar det på. Framåt morgontimmarna, när tvättmaskinens delar sedan länge ligger utspridda över köksgolvet, går han ner till bilen för att hämta en hylsnyckel. Det är då han får syn på rostfläcken. Och så vidare.

Scenen är en av många i en bra men bitvis riktigt otäck skildring av livet bland missbrukare i Stockholms södra förorter.

Men den scen som etsat sig fast i mitt minne finns inte, i alla fall inte i den form jag mindes den. Så visst mindes jag fel – men Pelles åskådliga gestaltning av en amfetaminmissbrukares sätt att tänka och vara kom jag ju ihåg. Och det var väl ändå det som var det centrala.

***

Det här kom jag att tänka på när jag sent om sider läser Hans Hederbergs försök till karaktärsmord på Jan Myrdal i Dagens Nyheter (8/11).

Pulver kom ut på Bonniers förlag 2000. En fristående fortsättning Flödder har denna höst kommit ut på Ord & Visor förlag. Pelle är även aktuell med boken Kallet, döden, kärleken (Migra förlag) om hans mor. Mer om Pelle Olsson finns på Författarcentrum Östs hemsida.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen