Fortsätt till huvudinnehåll

Vad vi minns – och inte

Pelle Olsson. PulverStreets bokmarknad Ord & Text i helgen kommer jag i samspråk med Pelle Olsson om hans roman Pulver. Jag berättar att varje gång jag möter en amfetaminist ute på stan kommer jag att tänka på en scen i boken. Det är när en missbrukare får för sig att han ska laga något på sin bil och hur det hela slutar med att han rivit ut hela bilmotorn på trottoaren. Pelle småskrattar, men påpekar lite försynt att någon sådan scen finns inte i boken. Möjligen kan jag ha blandat ihop det med ett kapitel där en man ska laga en tvättmaskin och senare försöker putsa bort en fläck på sin rosthög till bil.

När jag kommer hem slår jag upp boken och finner det kapitel Pelle syftar på. Giraffen, en gammal missbrukare, kommer hemsläpande med en tvättmaskin som han bara ska justera locket på innan han ska ge bort den. Men handtaget sitter löst, kanske borde han dra åt det först ... och så rullar det på. Framåt morgontimmarna, när tvättmaskinens delar sedan länge ligger utspridda över köksgolvet, går han ner till bilen för att hämta en hylsnyckel. Det är då han får syn på rostfläcken. Och så vidare.

Scenen är en av många i en bra men bitvis riktigt otäck skildring av livet bland missbrukare i Stockholms södra förorter.

Men den scen som etsat sig fast i mitt minne finns inte, i alla fall inte i den form jag mindes den. Så visst mindes jag fel – men Pelles åskådliga gestaltning av en amfetaminmissbrukares sätt att tänka och vara kom jag ju ihåg. Och det var väl ändå det som var det centrala.

***

Det här kom jag att tänka på när jag sent om sider läser Hans Hederbergs försök till karaktärsmord på Jan Myrdal i Dagens Nyheter (8/11).

Pulver kom ut på Bonniers förlag 2000. En fristående fortsättning Flödder har denna höst kommit ut på Ord & Visor förlag. Pelle är även aktuell med boken Kallet, döden, kärleken (Migra förlag) om hans mor. Mer om Pelle Olsson finns på Författarcentrum Östs hemsida.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...