Fortsätt till huvudinnehåll

Vad vi minns – och inte

Pelle Olsson. PulverStreets bokmarknad Ord & Text i helgen kommer jag i samspråk med Pelle Olsson om hans roman Pulver. Jag berättar att varje gång jag möter en amfetaminist ute på stan kommer jag att tänka på en scen i boken. Det är när en missbrukare får för sig att han ska laga något på sin bil och hur det hela slutar med att han rivit ut hela bilmotorn på trottoaren. Pelle småskrattar, men påpekar lite försynt att någon sådan scen finns inte i boken. Möjligen kan jag ha blandat ihop det med ett kapitel där en man ska laga en tvättmaskin och senare försöker putsa bort en fläck på sin rosthög till bil.

När jag kommer hem slår jag upp boken och finner det kapitel Pelle syftar på. Giraffen, en gammal missbrukare, kommer hemsläpande med en tvättmaskin som han bara ska justera locket på innan han ska ge bort den. Men handtaget sitter löst, kanske borde han dra åt det först ... och så rullar det på. Framåt morgontimmarna, när tvättmaskinens delar sedan länge ligger utspridda över köksgolvet, går han ner till bilen för att hämta en hylsnyckel. Det är då han får syn på rostfläcken. Och så vidare.

Scenen är en av många i en bra men bitvis riktigt otäck skildring av livet bland missbrukare i Stockholms södra förorter.

Men den scen som etsat sig fast i mitt minne finns inte, i alla fall inte i den form jag mindes den. Så visst mindes jag fel – men Pelles åskådliga gestaltning av en amfetaminmissbrukares sätt att tänka och vara kom jag ju ihåg. Och det var väl ändå det som var det centrala.

***

Det här kom jag att tänka på när jag sent om sider läser Hans Hederbergs försök till karaktärsmord på Jan Myrdal i Dagens Nyheter (8/11).

Pulver kom ut på Bonniers förlag 2000. En fristående fortsättning Flödder har denna höst kommit ut på Ord & Visor förlag. Pelle är även aktuell med boken Kallet, döden, kärleken (Migra förlag) om hans mor. Mer om Pelle Olsson finns på Författarcentrum Östs hemsida.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...