Fortsätt till huvudinnehåll

I bastun är vi nakna

Centalbadets loggaVid pass en gång i månaden begår sonen och jag gemensam bastu på Centralbadet i Stockholm. Rutinen som vi utvecklat under ett par år är densamma: Först en lång sittning i ångbastun, sen en stunds vila i ”svalen”, därefter in i det gemensamma ångbadet med den 100-procentiga luftfuktigheten drypande längs väggarna, en svalkande tur i bassängen under det klassiskt vackra jugendtaket, slutspurt i hetbastun, varefter vi avrundar med en stund i den 34-gradiga salta Thermapoolen. Kvällen avslutas med pragerschnitzel och en eller ett par Krusovice på Boheme tvärs över gatan.

I bastun diskuterar vi världsproblemen, jobb, relationer eller skvallrar i största allmänhet. Ibland pratar han, andra gånger är det jag som har mest på hjärtat.

Traditionen med bastubad grundlades redan när ungarna var små, och lagom till sonens 15-årsdag invigde vi bastun jag byggt i huset i Vega. Damerna i familjen har aldrig var lika frälsta anhängare av bastubadet. Så det blev att sonen och jag satt där, ibland med någon av hans vänner, och pratade. Och pratade. Bastun var det vi saknade mest när vi sålde huset.

Herreman och dräng, i bastun kvittar det lika. På lavarna är vi avklädda, både kroppsligt och själsligt. Varför kvinnorna ska känna sig utestängda ur den gemenskapen har jag aldrig förstått. På Centralbadet är i alla fall ångbadet gemensamt för båda könen.

***

I Istanbul badade jag en gång hamam. Ensam låg jag på marmorbänken under de månghundraåriga valven, någonstans ifrån hördes ljuv musik, för en hyfsat dryg penning fick jag massage och blev tvättad. Efteråt drack jag te. Underbart vederkvickt steg jag ut i gränden. Ensam. Inte var det detsamma som den nordiska saunan.

Bassängen Centralbadet

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Min jämförelse mellan det turkiska badet, hamam och den nordiska saunan var både dum och okunnig. I själva verket var hamam en viktig mötesplats och en plats för umgänge. Den turistifierade lightversion jag prövade har bara avlägsna likheter med ursprunget. De gamla valven till trots.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...