Fortsätt till huvudinnehåll

I bastun är vi nakna

Centalbadets loggaVid pass en gång i månaden begår sonen och jag gemensam bastu på Centralbadet i Stockholm. Rutinen som vi utvecklat under ett par år är densamma: Först en lång sittning i ångbastun, sen en stunds vila i ”svalen”, därefter in i det gemensamma ångbadet med den 100-procentiga luftfuktigheten drypande längs väggarna, en svalkande tur i bassängen under det klassiskt vackra jugendtaket, slutspurt i hetbastun, varefter vi avrundar med en stund i den 34-gradiga salta Thermapoolen. Kvällen avslutas med pragerschnitzel och en eller ett par Krusovice på Boheme tvärs över gatan.

I bastun diskuterar vi världsproblemen, jobb, relationer eller skvallrar i största allmänhet. Ibland pratar han, andra gånger är det jag som har mest på hjärtat.

Traditionen med bastubad grundlades redan när ungarna var små, och lagom till sonens 15-årsdag invigde vi bastun jag byggt i huset i Vega. Damerna i familjen har aldrig var lika frälsta anhängare av bastubadet. Så det blev att sonen och jag satt där, ibland med någon av hans vänner, och pratade. Och pratade. Bastun var det vi saknade mest när vi sålde huset.

Herreman och dräng, i bastun kvittar det lika. På lavarna är vi avklädda, både kroppsligt och själsligt. Varför kvinnorna ska känna sig utestängda ur den gemenskapen har jag aldrig förstått. På Centralbadet är i alla fall ångbadet gemensamt för båda könen.

***

I Istanbul badade jag en gång hamam. Ensam låg jag på marmorbänken under de månghundraåriga valven, någonstans ifrån hördes ljuv musik, för en hyfsat dryg penning fick jag massage och blev tvättad. Efteråt drack jag te. Underbart vederkvickt steg jag ut i gränden. Ensam. Inte var det detsamma som den nordiska saunan.

Bassängen Centralbadet

Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Min jämförelse mellan det turkiska badet, hamam och den nordiska saunan var både dum och okunnig. I själva verket var hamam en viktig mötesplats och en plats för umgänge. Den turistifierade lightversion jag prövade har bara avlägsna likheter med ursprunget. De gamla valven till trots.
21 november, 2006 15:06
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer