Vår springer spaniel-tik Irma är död. Hon somnade in lugnt och stilla igår kväll. Hon hade blivit allt mer orörlig på sista tiden och knölen hon hade i magen hade växt sig allt större. Igår morse vaknade vi av ett hasande ljud när hon försökte ta sig fram över golvet. Det högra bakbenet hängde helt slappt. Hon kunde hjälpligt röra sig på tre ben, så jag fick i alla fall ut henne så att hon kunde göra ifrån sig. Hon lämnade maten jag ställde fram orörd. Lena skulle ju till jobbet så vi bestämde oss för att avvakta under dagen eller till efter helgen. Kanske skulle det ge med sig, som i somras. Hon sov större delen av förmiddagen. Men det blev ingen bättring, hon kunde knappt lägga sig själv och än mindre resa sig upp utan hjälp. Kissade på sig ett par gånger inne och stod bara och såg olycklig ut när vi gick ut med henne.
Lena kom hem och sov middag ett par timmar. Irma låg omväxlande i korgen och på golvet och gnydde allt högre. Hon hade uppenbarligen ont. Jag gick och köpte mig en hamburgare för att få lite luft och tid att tänka efter. Efter att ha ätit ringde vi en taxi och åkte iväg med henne till Bagarmossens djursjukhus.
Veterinären konstaterade att det var tur att knölen i magen inte spruckit och att det var väl mycket för en så gammal hund att försöka kurera alla hennes krämpor. Vi hade redan i somras bestämt att vi inte ville att hon skulle opereras något mer. Men det var skönt att få det bekräftat. Hon fick först en lugnande spruta och vi satt med henne en stund, klappade och pussade på henne och grät lite. In i det sista var hon ju helt oförstörd i ansiktet, om än något grånad. När hon sovit en stund fick hon en tre sprutor med ett narkosmedel och hjärtat stannade kl. 20.23. Efter att ha klappat om henne en sista gång promenerade vi till tunnelbanan och åkte hem.
Irma blev 11 år och 8 månader. Hon dog på Allhelgonadagen, hennes korg och andra saker står kvar framme. Vi är ledsna och gråter en skvätt när vi tänker på allt kul vi haft ihop, men känner oss lättade med tanke på hur dålig hon varit sista tiden. Vi har ju haft tiden sen i somras att vänja oss vid tanken på att hon inte kan leva för evigt.
Veterinären konstaterade att det var tur att knölen i magen inte spruckit och att det var väl mycket för en så gammal hund att försöka kurera alla hennes krämpor. Vi hade redan i somras bestämt att vi inte ville att hon skulle opereras något mer. Men det var skönt att få det bekräftat. Hon fick först en lugnande spruta och vi satt med henne en stund, klappade och pussade på henne och grät lite. In i det sista var hon ju helt oförstörd i ansiktet, om än något grånad. När hon sovit en stund fick hon en tre sprutor med ett narkosmedel och hjärtat stannade kl. 20.23. Efter att ha klappat om henne en sista gång promenerade vi till tunnelbanan och åkte hem.
Irma blev 11 år och 8 månader. Hon dog på Allhelgonadagen, hennes korg och andra saker står kvar framme. Vi är ledsna och gråter en skvätt när vi tänker på allt kul vi haft ihop, men känner oss lättade med tanke på hur dålig hon varit sista tiden. Vi har ju haft tiden sen i somras att vänja oss vid tanken på att hon inte kan leva för evigt.
Kommentarer