Fortsätt till huvudinnehåll

Söderlund & Bie

Mina barn är vuxna och sedan länge utflugna. Barnbarn lyser än så länge med sin frånvaro. Helst borde jag väl träna på bridgen inför pensionen eller jobba på golfhandikappet (om jag hade något). Ändå sitter jag klistrad vid tv:n varje torsdagskväll och ser programmet Söderlund & Bie.

Ann Söderlund är krönikör och mamma till Ilon, Ossian och Dante. Tillsammans med maken Nanok bildar dom en vanlig (nåja) stökig medelklassfamilj i Stockholms innerstad.

Varje program börjar med att Ann inte står ut med något hemma: Barnen vill inte gå och lägga sig i tid, vill inte äta upp maten, vägrar att lyda tillsägelser. Allt noga dokumenterat av en följsam handkamera. För att få råd söker hon upp ett par, tre familjer som haft samma problem och löst det på ofta diametralt olika sätt: Lägg barnet ensamt och gå in var femte minut, låt barnet ligga i din säng när det vill. Barnen får inte gå från bordet förrän det ätit upp, barnen ska alltid smaka på maten. Osv, osv.

I ett stort block skriver Ann Söderlund upp de viktigaste punkterna efter varje besök. Sen prövar hon de olika metoderna mer eller mindre framgångsrikt på sina egna barn.

Själv gör hon ingen hemlighet av hon helst vill vara kompis och jämställd med sina barn. Men genom att vara generös och bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden som föräldrar och låta föräldrar med andra uppfattningar komma till tals får hon mig att känna mig klok och tagen på allvar.

***

I diskussioner om barnuppfostran har jag själv alltid brukat framhålla att våra barn skulle städa sina rum innan de fick veckopeng på lördagen. När jag för en tid sedan nämnde det i närvaro av Lena och barnen såg de ut som levande frågetecken. Tyvärr hade ingen något minne av denna så framgångsrika pedagogiska metod.

Söderlund & Bie går torsdagar kl. 20.30 i SvT1. Man kan även se samtliga avsnitt på programmets hemsida. Där följs också innehållet upp med praktiska tips och diskussioner.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...