Fortsätt till huvudinnehåll

Söderlund & Bie

Mina barn är vuxna och sedan länge utflugna. Barnbarn lyser än så länge med sin frånvaro. Helst borde jag väl träna på bridgen inför pensionen eller jobba på golfhandikappet (om jag hade något). Ändå sitter jag klistrad vid tv:n varje torsdagskväll och ser programmet Söderlund & Bie.

Ann Söderlund är krönikör och mamma till Ilon, Ossian och Dante. Tillsammans med maken Nanok bildar dom en vanlig (nåja) stökig medelklassfamilj i Stockholms innerstad.

Varje program börjar med att Ann inte står ut med något hemma: Barnen vill inte gå och lägga sig i tid, vill inte äta upp maten, vägrar att lyda tillsägelser. Allt noga dokumenterat av en följsam handkamera. För att få råd söker hon upp ett par, tre familjer som haft samma problem och löst det på ofta diametralt olika sätt: Lägg barnet ensamt och gå in var femte minut, låt barnet ligga i din säng när det vill. Barnen får inte gå från bordet förrän det ätit upp, barnen ska alltid smaka på maten. Osv, osv.

I ett stort block skriver Ann Söderlund upp de viktigaste punkterna efter varje besök. Sen prövar hon de olika metoderna mer eller mindre framgångsrikt på sina egna barn.

Själv gör hon ingen hemlighet av hon helst vill vara kompis och jämställd med sina barn. Men genom att vara generös och bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden som föräldrar och låta föräldrar med andra uppfattningar komma till tals får hon mig att känna mig klok och tagen på allvar.

***

I diskussioner om barnuppfostran har jag själv alltid brukat framhålla att våra barn skulle städa sina rum innan de fick veckopeng på lördagen. När jag för en tid sedan nämnde det i närvaro av Lena och barnen såg de ut som levande frågetecken. Tyvärr hade ingen något minne av denna så framgångsrika pedagogiska metod.

Söderlund & Bie går torsdagar kl. 20.30 i SvT1. Man kan även se samtliga avsnitt på programmets hemsida. Där följs också innehållet upp med praktiska tips och diskussioner.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...