Fortsätt till huvudinnehåll

Söderlund & Bie

Mina barn är vuxna och sedan länge utflugna. Barnbarn lyser än så länge med sin frånvaro. Helst borde jag väl träna på bridgen inför pensionen eller jobba på golfhandikappet (om jag hade något). Ändå sitter jag klistrad vid tv:n varje torsdagskväll och ser programmet Söderlund & Bie.

Ann Söderlund är krönikör och mamma till Ilon, Ossian och Dante. Tillsammans med maken Nanok bildar dom en vanlig (nåja) stökig medelklassfamilj i Stockholms innerstad.

Varje program börjar med att Ann inte står ut med något hemma: Barnen vill inte gå och lägga sig i tid, vill inte äta upp maten, vägrar att lyda tillsägelser. Allt noga dokumenterat av en följsam handkamera. För att få råd söker hon upp ett par, tre familjer som haft samma problem och löst det på ofta diametralt olika sätt: Lägg barnet ensamt och gå in var femte minut, låt barnet ligga i din säng när det vill. Barnen får inte gå från bordet förrän det ätit upp, barnen ska alltid smaka på maten. Osv, osv.

I ett stort block skriver Ann Söderlund upp de viktigaste punkterna efter varje besök. Sen prövar hon de olika metoderna mer eller mindre framgångsrikt på sina egna barn.

Själv gör hon ingen hemlighet av hon helst vill vara kompis och jämställd med sina barn. Men genom att vara generös och bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden som föräldrar och låta föräldrar med andra uppfattningar komma till tals får hon mig att känna mig klok och tagen på allvar.

***

I diskussioner om barnuppfostran har jag själv alltid brukat framhålla att våra barn skulle städa sina rum innan de fick veckopeng på lördagen. När jag för en tid sedan nämnde det i närvaro av Lena och barnen såg de ut som levande frågetecken. Tyvärr hade ingen något minne av denna så framgångsrika pedagogiska metod.

Söderlund & Bie går torsdagar kl. 20.30 i SvT1. Man kan även se samtliga avsnitt på programmets hemsida. Där följs också innehållet upp med praktiska tips och diskussioner.

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...