Fortsätt till huvudinnehåll

Kampen mellan det goda och det onda

Varför hatar de oss? Allt sedan den 11 september har ”omvärldsanalytiker”, ledarskribenter och akademiker i väst brottats med den frågan. Ska svaret finnas i konflikten Israel–Palestina, kolonialiseringen av Mellanöstern eller i korstågen, som Usama bin Ladin åberopade sin berömda krigsförklaring 1996.

Nej, motsättningen öst–väst går längre tillbaka än så, menade journalisten och författaren Tom Holland när han i torsdags talade om sin bok Marathon. Det persiska imperiet och kampen om västerlandet (övers. Margareta Eklöf. Leopard 2006) på Medelhavsmuseet i Stockholm. Konflikten grundlades i redan på 400-talet före Kr. i kriget mellan perser och greker. Historieskrivaren Herodotos var den första att tala i de termerna.

Perserriket sträckte sig i skiftet mellan 500- och 400-talen från Egypten till Hindukush. På en enda generation hade den obetydliga folkgruppen från södra Iran svept fram över och lagt under sig hela Västasien. De erövrade folken fick behålla sin religion och sina kungar, bara de betalade sina skatter till Konungarnas konung. Perserna var toleranta imperiebyggare. Men deras imperium var också det första som sade sig kämpa för Gud (Ahura Mazda) och Sanningen. Mot dem stod Lögnen.

Grekerna lyckades besegra den oövervinneliga armén, först i slaget vid Marathon och, efter förlusten vid Thermopyle, i sjöslaget vid Salamis. Men arvet efter perserna lever kvar, i minst lika hög grad som det efter grekerna. I sitt tal om ondskans axelmakter och ”en värld uppdelad mellan rivaliserande krafter av ljus och mörker” är George W. Bush en värdig arvtagare till den världsbild Zarathustra en gång skapade, snarare än den bräckliga grekiska demokrati han med läpparna bekänner sig till.

Det och mycket annat fick åhörarna att fundera på vid det välbesökta mötet.
***
Herodotos historia kom häromåret i en läsvärd nyutgåva (Inledning och kommentarer av Sture Linnér. Övers. Claes Lindskog. Pan 2004).

Den segerrike persiske kungen Dareios (522-485 f.Kr) sådan han återges på det heliga berget Bisutuns bergvägg, sedan han besgrat sin rival och broder Bardiya (Smerdis).
Den segerrike persiske kungen Dareios (522-485 f.Kr) sådan han återges på det heliga berget Bisutuns bergvägg, sedan han besgrat sin rival och broder Bardiya (Smerdis).

Kommentarer

Anonym sa…
I Gore Vidals roman "Creation" knyts 400-talets samtliga fyra högkulturer samman. Alltså inte bara den grekiska och och den persiska utan också den indiska och den kinesiska.
Rekommenderas vamt. Första utgåvan kom 1982. En "restored edition" kom 2002.
Bo Persson, Piteå

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...