Fortsätt till huvudinnehåll

Flera vd:ar till priset av en

Svenska Dagbladets näringslivsbilaga tillhör kanske inte morgonlektyren för alla. Jonas Fröbergs krönika i måndagens papperstidning (20/11) kan därför vara värd att uppmärksammas utanför börsnissarnas trånga krets.

Fröberg berättar hur fackens löneutbud på 3,9 procents lönehöjningar orsakat skrämselhicka hos arbetsgivarna i Svenskt näringsliv och raskt förpassats till papperskorgen. Förhandlingarna försvåras dock, skriver Fröberg, av att vd-lönerna förra året ökade med 16 procent och att bonusprogrammen nu står som spön i backen. Argumenten för de höga ersättningar sägs vara ”den internationella konkurrensen” (läs USA). Utan rejäla löner skulle svenska företagsledare likt småländska 1800-talsbönder fly till landet i väst.

När det gäller arbetarlönerna är argumenten det motsatta. Håller facket inte igen på lönekraven flyttas fabrikerna till länder med lägre löner (Polen, Balticum eller Kina). Varför gäller då inte motsatsen? undrar Jonas Fröberg och kontaktar en kollega på en polsk tidning. Han får då veta att vd:n på Agora, Östeuropas största mediekoncern tjänar 1,6 miljoner kronor per år. ”Jan Scherman på (betydligt mindre) TV4 får cirka 3 miljoner. Bengt Braun på Bonnier drygt 7 miljoner”, skriver Fröberg, och ser framför sig hur aktieägare och pensionsfonder med den nyvunna kunskapen kan jubla hela vägen till banken.

Och löntagarna också, kanske vi ska tillägga.

Kommentarer

Anonym sa…
Bra fråga!

En liknande kan givetvis ställas även om vi håller oss inom landets gränser. Här är ett tankeexperiment:

1. anställ 4 välutbildande personer som chefer men ge dem bara 1/4 av den lyxlön (säg 7 miljoner) vissa andra toppchefer får.

2. jämför produktiviteten i verksamheten efter ett år jämfört med liknande företag med 1 chef a 7 miljoner.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...