Fortsätt till huvudinnehåll

Flera vd:ar till priset av en

Svenska Dagbladets näringslivsbilaga tillhör kanske inte morgonlektyren för alla. Jonas Fröbergs krönika i måndagens papperstidning (20/11) kan därför vara värd att uppmärksammas utanför börsnissarnas trånga krets.

Fröberg berättar hur fackens löneutbud på 3,9 procents lönehöjningar orsakat skrämselhicka hos arbetsgivarna i Svenskt näringsliv och raskt förpassats till papperskorgen. Förhandlingarna försvåras dock, skriver Fröberg, av att vd-lönerna förra året ökade med 16 procent och att bonusprogrammen nu står som spön i backen. Argumenten för de höga ersättningar sägs vara ”den internationella konkurrensen” (läs USA). Utan rejäla löner skulle svenska företagsledare likt småländska 1800-talsbönder fly till landet i väst.

När det gäller arbetarlönerna är argumenten det motsatta. Håller facket inte igen på lönekraven flyttas fabrikerna till länder med lägre löner (Polen, Balticum eller Kina). Varför gäller då inte motsatsen? undrar Jonas Fröberg och kontaktar en kollega på en polsk tidning. Han får då veta att vd:n på Agora, Östeuropas största mediekoncern tjänar 1,6 miljoner kronor per år. ”Jan Scherman på (betydligt mindre) TV4 får cirka 3 miljoner. Bengt Braun på Bonnier drygt 7 miljoner”, skriver Fröberg, och ser framför sig hur aktieägare och pensionsfonder med den nyvunna kunskapen kan jubla hela vägen till banken.

Och löntagarna också, kanske vi ska tillägga.

Kommentarer

Anonym sa…
Bra fråga!

En liknande kan givetvis ställas även om vi håller oss inom landets gränser. Här är ett tankeexperiment:

1. anställ 4 välutbildande personer som chefer men ge dem bara 1/4 av den lyxlön (säg 7 miljoner) vissa andra toppchefer får.

2. jämför produktiviteten i verksamheten efter ett år jämfört med liknande företag med 1 chef a 7 miljoner.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...