Anders Persson, meteorolog och historiker sänder mig en kopia av ett inlägg han skrivit med anledning av några utbrott i kvällspressen:
”Kanske jublade många polacker ändå?
Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:
"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."
Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.
Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.
När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.
Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping
PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”
Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.
”Kanske jublade många polacker ändå?
Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:
"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."
Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.
Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.
När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.
Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping
PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”
Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.
Kommentarer
Jag uppskattar fortfarande din hemsida mycket, inte minst på grund av dess breda innehåll. Tyvärr hinner jag inte kommentera mer.