Fortsätt till huvudinnehåll

Jublade polackerna 1955?

Anders Persson, meteorolog och historiker sänder mig en kopia av ett inlägg han skrivit med anledning av några utbrott i kvällspressen:

Kanske jublade många polacker ändå?

Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:

"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."

Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.

Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.

När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.

Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping

PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”

Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.

Kommentarer

Anonym sa…
Länge sedan jag läste något av Anders Persson. Uppfriskande att se något igen när Kjell Albin Abrahamsson med sitt folkpartiska korståg har lagt beslag på hela Östeuorpa i radion och det andra som kommer ut därifrån är nästan helt ogenomträngligt. Får väl börja läsa Ryska Posten igen.
Jag uppskattar fortfarande din hemsida mycket, inte minst på grund av dess breda innehåll. Tyvärr hinner jag inte kommentera mer.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...