Fortsätt till huvudinnehåll

Jublade polackerna 1955?

Anders Persson, meteorolog och historiker sänder mig en kopia av ett inlägg han skrivit med anledning av några utbrott i kvällspressen:

Kanske jublade många polacker ändå?

Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:

"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."

Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.

Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.

När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.

Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping

PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”

Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.

Kommentarer

Anonym sa…
Länge sedan jag läste något av Anders Persson. Uppfriskande att se något igen när Kjell Albin Abrahamsson med sitt folkpartiska korståg har lagt beslag på hela Östeuorpa i radion och det andra som kommer ut därifrån är nästan helt ogenomträngligt. Får väl börja läsa Ryska Posten igen.
Jag uppskattar fortfarande din hemsida mycket, inte minst på grund av dess breda innehåll. Tyvärr hinner jag inte kommentera mer.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...