Donald Rumsfeld (Vad vill demokraterna?)

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld fick alltså gå. Jag erinrar mig Anders Ehnmarks recension av Bob Woodward, State of Denial, Simon & Schuster. Boken, skriver Ehnmark

”fångar ett härskandets small talk som kanske förklarar att det gick som det gick i Irak. Den inre kretsen har ett svar på allt. Kursen ligger fast och varje eftertanke är ett knivhugg i ryggen på våra pojkar där ute. Den egna underrättelsetjänsten rapporterar att kriget i Irak ger mera terrorism istället för mindre, men Cheney svarar med några kraftord, varefter kursen ligger fast. Fakta når inte in. Frivola och ödesdigra beslut fattas med ett slags ljus lätthet. Presidenten känner sig hela tiden vara bönhörd.” (Expressen 3/11-06)

Är det nu attityden det hänger på så kan irakierna se tiden an med tillförsikt. Men vad vill demokraterna? Förändring! ropar ungdomar på demokraternas valvaka i tv. Förändring, ja men till vad? ”Irakisering” av kriget och strategiska byar, efter mönster från Vietnam? Det var ju Clinton och demokraterna som bombade Serbien sönder och samman på 90-talet och som förlade USA:s största bas i Europa, Camp Bondsteel i Kosovo, på den planerade sträckningen för AMBO:s oljeledning genom Balkan. Professorn i San Diego Chalmers Johnsson beskriver skeendet utförligt i den lite orättvist förbigångna Imperiedrömmar från förra året (övers. Tor Wennerberg. Leopard 2005.) Och oljereserverna ligger ju där de ligger, oavsett vem som har majoritet i representanthuset.

Nu faller natten,
nu faller bomberna.
Nu brinner barnen
i hekatomberna.
Vad ropar barnen? Vad glor de på?
B-52! B-52!
(Cornelis Vreeswijk. "Till Jack". I stället för vykort. 1974)

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17 En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen