Bengt Sjöblom dog i somras. Sentomsider nås jag av beskedet. Då har begravningen redan varit.
Bengt gav mitt liv inriktning på flera plan. Första gången jag såg honom var på Årsta Folkets hus 1968. Arkiv Samtal (en dåtida, fredligare variant av Reclaim the City, som bjöd på kaffe och bullar och satte ut blomkrukor på gatorna) hade haft en aktion mot genomfartstrafiken på Sandfjärdsgatan där vi båda bodde. Nu skulle aktionen följas upp. Jag – en då 17-årig spoling nyss ditflyttad från Sköntorpsvägen – reste mig upp och sa något. En kommitté bildades och jag blev förstås indragen i arbetet.
Bland initiativtagarna fanns Bengt och Iréne Sjöblom. Under några år var deras lägenhet i höghuset vid Årstafältet ett andra hem för mig. Bengt arbetade då på en arkitektfirma. Iréne var elev på textillinjen på Konstfack.
Hos de båda fick man känna sig vuxen. Bengt spankulerade omkring mellan rummen, ständigt sugande på majspipan och grunnade på något problem, på fredagskvällarna gärna med ett glas vin i handen. Den i sitt ursprung hårt standardiserade miljonprogramslägenheten var en utmaning för Bengt. Här kunde han testa sina idéer om hur en modern bostad skulle kunna inredas. Saknades det fläkt i köket (vilket alla lägenhet gjorde på den tiden) byggde Bengt ett dragskåp och så var problemet med matos i lägenheten löst. Fula skåpluckor i köket ersatte han med rullgardiner. I en tid när vettig belysning saknades i många hem ordnade Bengt en mjuk allmänbelysning genom att spänna upp ett lakan under den starka taklampan. De hårda reglerna om vad som fick och inte fick göras i allmännyttans lägenhet kringgick Bengt genom olika smarta konstruktioner. Den loftsäng han konstruerade, där de bärande delarna spändes mellan taket och golven, var ett exempel.
Jag kom till Bengt och Iréne med stukad självkänsla vad gällde allt praktiskt. Mitt bestående minne av träslöjden var en adventsljusstake som jag hyvlat lövtunn i mina fåfänga försök att få rak. Med bister min la träslöjdsläraren mitt arbetsstycke på bänken, vickade på träbiten och skakade sen på huvudet. Kort sagt, jag hade tummen mitt i handen. Men Bengt visade hur alla, genom att först tänka efter och utgå från förutsättningarna, faktiskt kunde skapa något, även utan att vara född med en hammare i handen.
När jag fick min första lägenhet på Metargatan på Söder var det Bengt och Irénes idéer som kom att prägla inredningen. Och loftsängen har jag byggt både en och flera gånger åt mig själv och släkten.
Ljus, luft och funktionalitet var ideal som präglade Bengt. På så vis ingick han i en tradition. Tidigt blev han lärare på Konstfack och kom att inspirera och utmana många årskullar av blivande inredningsarkitekter, på samma sätt som han utmanat och inspirerat mig.
Tack Bengt, utan dig hade jag varit en annan.
Bengt gav mitt liv inriktning på flera plan. Första gången jag såg honom var på Årsta Folkets hus 1968. Arkiv Samtal (en dåtida, fredligare variant av Reclaim the City, som bjöd på kaffe och bullar och satte ut blomkrukor på gatorna) hade haft en aktion mot genomfartstrafiken på Sandfjärdsgatan där vi båda bodde. Nu skulle aktionen följas upp. Jag – en då 17-årig spoling nyss ditflyttad från Sköntorpsvägen – reste mig upp och sa något. En kommitté bildades och jag blev förstås indragen i arbetet.
Bland initiativtagarna fanns Bengt och Iréne Sjöblom. Under några år var deras lägenhet i höghuset vid Årstafältet ett andra hem för mig. Bengt arbetade då på en arkitektfirma. Iréne var elev på textillinjen på Konstfack.
Hos de båda fick man känna sig vuxen. Bengt spankulerade omkring mellan rummen, ständigt sugande på majspipan och grunnade på något problem, på fredagskvällarna gärna med ett glas vin i handen. Den i sitt ursprung hårt standardiserade miljonprogramslägenheten var en utmaning för Bengt. Här kunde han testa sina idéer om hur en modern bostad skulle kunna inredas. Saknades det fläkt i köket (vilket alla lägenhet gjorde på den tiden) byggde Bengt ett dragskåp och så var problemet med matos i lägenheten löst. Fula skåpluckor i köket ersatte han med rullgardiner. I en tid när vettig belysning saknades i många hem ordnade Bengt en mjuk allmänbelysning genom att spänna upp ett lakan under den starka taklampan. De hårda reglerna om vad som fick och inte fick göras i allmännyttans lägenhet kringgick Bengt genom olika smarta konstruktioner. Den loftsäng han konstruerade, där de bärande delarna spändes mellan taket och golven, var ett exempel.
Jag kom till Bengt och Iréne med stukad självkänsla vad gällde allt praktiskt. Mitt bestående minne av träslöjden var en adventsljusstake som jag hyvlat lövtunn i mina fåfänga försök att få rak. Med bister min la träslöjdsläraren mitt arbetsstycke på bänken, vickade på träbiten och skakade sen på huvudet. Kort sagt, jag hade tummen mitt i handen. Men Bengt visade hur alla, genom att först tänka efter och utgå från förutsättningarna, faktiskt kunde skapa något, även utan att vara född med en hammare i handen.
När jag fick min första lägenhet på Metargatan på Söder var det Bengt och Irénes idéer som kom att prägla inredningen. Och loftsängen har jag byggt både en och flera gånger åt mig själv och släkten.Ljus, luft och funktionalitet var ideal som präglade Bengt. På så vis ingick han i en tradition. Tidigt blev han lärare på Konstfack och kom att inspirera och utmana många årskullar av blivande inredningsarkitekter, på samma sätt som han utmanat och inspirerat mig.
Tack Bengt, utan dig hade jag varit en annan.
Kommentarer