Fortsätt till huvudinnehåll

Bengt Sjöblom

Bengt Sjöblom dog i somras. Sentomsider nås jag av beskedet. Då har begravningen redan varit.

Bengt gav mitt liv inriktning på flera plan. Första gången jag såg honom var på Årsta Folkets hus 1968. Arkiv Samtal (en dåtida, fredligare variant av Reclaim the City, som bjöd på kaffe och bullar och satte ut blomkrukor på gatorna) hade haft en aktion mot genomfartstrafiken på Sandfjärdsgatan där vi båda bodde. Nu skulle aktionen följas upp. Jag – en då 17-årig spoling nyss ditflyttad från Sköntorpsvägen – reste mig upp och sa något. En kommitté bildades och jag blev förstås indragen i arbetet.

Bland initiativtagarna fanns Bengt och Iréne Sjöblom. Under några år var deras lägenhet i höghuset vid Årstafältet ett andra hem för mig. Bengt arbetade då på en arkitektfirma. Iréne var elev på textillinjen på Konstfack.

Hos de båda fick man känna sig vuxen. Bengt spankulerade omkring mellan rummen, ständigt sugande på majspipan och grunnade på något problem, på fredagskvällarna gärna med ett glas vin i handen. Den i sitt ursprung hårt standardiserade miljonprogramslägenheten var en utmaning för Bengt. Här kunde han testa sina idéer om hur en modern bostad skulle kunna inredas. Saknades det fläkt i köket (vilket alla lägenhet gjorde på den tiden) byggde Bengt ett dragskåp och så var problemet med matos i lägenheten löst. Fula skåpluckor i köket ersatte han med rullgardiner. I en tid när vettig belysning saknades i många hem ordnade Bengt en mjuk allmänbelysning genom att spänna upp ett lakan under den starka taklampan. De hårda reglerna om vad som fick och inte fick göras i allmännyttans lägenhet kringgick Bengt genom olika smarta konstruktioner. Den loftsäng han konstruerade, där de bärande delarna spändes mellan taket och golven, var ett exempel.

Jag kom till Bengt och Iréne med stukad självkänsla vad gällde allt praktiskt. Mitt bestående minne av träslöjden var en adventsljusstake som jag hyvlat lövtunn i mina fåfänga försök att få rak. Med bister min la träslöjdsläraren mitt arbetsstycke på bänken, vickade på träbiten och skakade sen på huvudet. Kort sagt, jag hade tummen mitt i handen. Men Bengt visade hur alla, genom att först tänka efter och utgå från förutsättningarna, faktiskt kunde skapa något, även utan att vara född med en hammare i handen.

Bengt SjöblomNär jag fick min första lägenhet på Metargatan på Söder var det Bengt och Irénes idéer som kom att prägla inredningen. Och loftsängen har jag byggt både en och flera gånger åt mig själv och släkten.

Ljus, luft och funktionalitet var ideal som präglade Bengt. På så vis ingick han i en tradition. Tidigt blev han lärare på Konstfack och kom att inspirera och utmana många årskullar av blivande inredningsarkitekter, på samma sätt som han utmanat och inspirerat mig.

Tack Bengt, utan dig hade jag varit en annan.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...