Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara:
”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.”
Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen.
Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.*
*
Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carlsson på Tidens förlag. Om hur det gick till har jag skrivit på annat håll.
Arbetarrörelsens förlag Tiden var vid denna tid ett välmående företag. Den renoverade svenska arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-talet hade skapat ett behov av handböcker om medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, LAS och allt vad de nya lagarna hette. Böcker som gick ut hundratusentals exemplar till landets fackklubbar och förtroendemän. Och på köpet byggt upp en stabil ekonomi på förlaget under Anders Ferms ledning. Pengar som sedan Ebbe Carlsson skulle sätta sprätt på. Samtalet med Ebbe blev inledningen på ett mer än decennielångt medarbetarskap hos Tiden.
Arbetet med Massmedia, som kalender som Ebbe gett mig i uppdrag att sammanställa hette, gav mig en grundförsörjning under många år. Genom det fick jag min första dator finansierad av Ebbes efterträdare Lars Hjalmarson, en investering som betalades med att jag levererade ”manus på diskett”, vilket var en nymodighet 1986. Det här var en brytningstid. Översättare och författare skaffade datorer, eller ordbehandlare som man sa, och sätterierna började kunna ta emot deras manus utan papper. Mellan dem satt förlagsredaktörerna utan att förstå något av den nya tekniken. Efter något år ansågs jag vara expert i ämnet och kunde hålla kurser i hantering av digitala manus för förlagsredaktörer i Förlagsklubbens regi.
Arbetarrörelsens förlag Tiden var vid denna tid ett välmående företag. Den renoverade svenska arbetsmarknadslagstiftningen på 1970-talet hade skapat ett behov av handböcker om medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, LAS och allt vad de nya lagarna hette. Böcker som gick ut hundratusentals exemplar till landets fackklubbar och förtroendemän. Och på köpet byggt upp en stabil ekonomi på förlaget under Anders Ferms ledning. Pengar som sedan Ebbe Carlsson skulle sätta sprätt på. Samtalet med Ebbe blev inledningen på ett mer än decennielångt medarbetarskap hos Tiden.
Arbetet med Massmedia, som kalender som Ebbe gett mig i uppdrag att sammanställa hette, gav mig en grundförsörjning under många år. Genom det fick jag min första dator finansierad av Ebbes efterträdare Lars Hjalmarson, en investering som betalades med att jag levererade ”manus på diskett”, vilket var en nymodighet 1986. Det här var en brytningstid. Översättare och författare skaffade datorer, eller ordbehandlare som man sa, och sätterierna började kunna ta emot deras manus utan papper. Mellan dem satt förlagsredaktörerna utan att förstå något av den nya tekniken. Efter något år ansågs jag vara expert i ämnet och kunde hålla kurser i hantering av digitala manus för förlagsredaktörer i Förlagsklubbens regi.
*
Vid sidan av Tidens förlag, kom jag under 90-talet att arbeta alltmer åt Norstedts där Ylva Holm blivit förläggare efter att först ha varit på Gidlunds, innan hon alldeles för tidigt gick bort. Det var redigering av sakprosa, kokböcker, skönlitteratur, memoarer och kalendrar i en lika omväxlande som skön blandning. Jag deltog i arbetet med Stora Focus, först den inbundna utgåva, sedan CD-rom-versionen, den stora tekniska innovationen kring millennieskiftet.
Norstedtshuset på Riddarholmen andades tradition och auktoritet med sina mörka korridorer klädda i ekpanel. Dunket från tryckpressarna på bottenvåningen hördes ännu upp i huset. Den anrika juridikavdelningen, med ensamrätt på utgivningen av Sveriges Rikes lag, huserade högt upp bland våningarna. Förutom juridiken och den litterära avdelningen hade förlaget också en stor ordboksutgivning. Den backlist som dessa byggt upp skapade en stabilitet innan bröderna Lindholm, fastighetshajar genom Esselte köpte fastigheten på Riddarholmen och började sälja ut inkråmet. Räddare i nöden blev Rabén & Sjögren, med gamle ordfrontaren och revisorn i Folket i Bild Kjell Bohlund som vd. Rabén köpte upp det som var kvar av Norstedts 1998, dvs. den minst lönsamma litterära avdelningen. Då hade Rabén redan 1992 köpt upp Tidens förlag. Cirkeln var på sätt och vis sluten för min del.
Norstedtshuset på Riddarholmen andades tradition och auktoritet med sina mörka korridorer klädda i ekpanel. Dunket från tryckpressarna på bottenvåningen hördes ännu upp i huset. Den anrika juridikavdelningen, med ensamrätt på utgivningen av Sveriges Rikes lag, huserade högt upp bland våningarna. Förutom juridiken och den litterära avdelningen hade förlaget också en stor ordboksutgivning. Den backlist som dessa byggt upp skapade en stabilitet innan bröderna Lindholm, fastighetshajar genom Esselte köpte fastigheten på Riddarholmen och började sälja ut inkråmet. Räddare i nöden blev Rabén & Sjögren, med gamle ordfrontaren och revisorn i Folket i Bild Kjell Bohlund som vd. Rabén köpte upp det som var kvar av Norstedts 1998, dvs. den minst lönsamma litterära avdelningen. Då hade Rabén redan 1992 köpt upp Tidens förlag. Cirkeln var på sätt och vis sluten för min del.
*
Några år in på 00-talet hörde Dan Israel av sig. Han hade slutat på Norstedts (dit han gått efter att ha lämnat Ordfront där våra vägar först korsades). Tillsammans med Henning Mankell hade han startat Leopard förlag. Han frågade om jag ville läsa några manus. Jag hade just varit sjukskriven på halvtid efter en utmattningsepisod och sa först spontant nej. Lyckligtvis ändrade jag mig efter någon dag. Närmare tio år kom jag att jobba åt förlaget. Leopards utgivning kännetecknades av kvalitet: politiskt och historisk litteratur, skönlitteratur från den icke-anglosachsiska världen, allt snyggt formgivet av ett stall med formgivare med Christer Hellmark i spetsen. Lokalerna på bottenvåningen vid S:t Paulsgatan inbjöd till samtal, både med Dan och hans medredaktör Per Axelsson liksom olika författare och illustratörer. Åren med Leopard var utan tvekan de roligaste i mitt yrkesliv.
Atlas, Atlantis, Fri Tanke, Karneval, Leopard, Ordfront och Volante, har alla varit mina uppdragsgivare vid något tillfälle. Det är medelstora förlag med inriktning på kvalitet och i många fall med ordnad ekonomi. Det är de som bär upp den svenska bokutgivningen, inte storförlagen.
Atlas, Atlantis, Fri Tanke, Karneval, Leopard, Ordfront och Volante, har alla varit mina uppdragsgivare vid något tillfälle. Det är medelstora förlag med inriktning på kvalitet och i många fall med ordnad ekonomi. Det är de som bär upp den svenska bokutgivningen, inte storförlagen.
*
I början av 10-talet hade Karolinska institutet beslutat starta ett förlag, Karolinska University Press, KIUP. Uppgiften att leda förlaget hade gått till Cecilia Runnström. Jag kände inte Cecilia men sökte upp henne och erbjöd mina tjänster.
Tanken var att KI:s forskare skulle skriva om olika ämnen för en bredare allmänhet. Min uppgift skulle bli att tillsammans med illustratören Annika Röhl och formgivaren Gary Newman göra forskarnas framställning begriplig.
Ingemar Ernberg professor i tumörbiologi, men med många strängar på sin lyra, bland annat som ordförande i Karolinska institutets kulturråd och ansvarig för seminarieserien ”What is Life”, var en av författarna. Han ledde projekt med många forskare inblandade kring ämnen som ”Magen och tarmfloran” och ”Vad är liv”. Under ibland halvdagslånga seminarier gick vi i grupp igenom manus sida för sida. Det var en för mig, humanisten och samhällsvetaren, ny värld som öppnade sig. Och jag kunde bidra med andra perspektiv. (”Det jag inte begriper, begriper ingen annan heller”.)
Tyvärr insåg universitetsledningen i sin jakt på ”excellens” aldrig vad en kvalificerad fackboksutgivning kan betyda för ett universitets ”varumärke”. (Jfr Oxford University Press.) Förlaget fick aldrig fart på ekonomin och föll så småningom offer för en härva av babyloniska intriger och informationsavdelningens krypskytte.
Tanken var att KI:s forskare skulle skriva om olika ämnen för en bredare allmänhet. Min uppgift skulle bli att tillsammans med illustratören Annika Röhl och formgivaren Gary Newman göra forskarnas framställning begriplig.
Ingemar Ernberg professor i tumörbiologi, men med många strängar på sin lyra, bland annat som ordförande i Karolinska institutets kulturråd och ansvarig för seminarieserien ”What is Life”, var en av författarna. Han ledde projekt med många forskare inblandade kring ämnen som ”Magen och tarmfloran” och ”Vad är liv”. Under ibland halvdagslånga seminarier gick vi i grupp igenom manus sida för sida. Det var en för mig, humanisten och samhällsvetaren, ny värld som öppnade sig. Och jag kunde bidra med andra perspektiv. (”Det jag inte begriper, begriper ingen annan heller”.)
Tyvärr insåg universitetsledningen i sin jakt på ”excellens” aldrig vad en kvalificerad fackboksutgivning kan betyda för ett universitets ”varumärke”. (Jfr Oxford University Press.) Förlaget fick aldrig fart på ekonomin och föll så småningom offer för en härva av babyloniska intriger och informationsavdelningens krypskytte.
*
Ibland har jag fått frågan om jag vill ta ett vikariat eller en provanställning. Med något undantag svarade jag alltid nej. Jag ville ju vara min egen, kunna arbeta effektivt några timmar fram till lunch, gå ut med hunden och vila en stund och sedan fortsätta jobba tills barnen kom hem. Slippa ändlösa sammanträden och det sociala spelet på en arbetsplats. Jag såg ju att jag fick mer gjort på mina förmiddagstimmar än många fast anställda fick på en hel dag. Samtidigt har ju lockelsen funnits där, att vara del av en gemenskap. Men jag gjorde mitt val.
* August Strindberg skrev vacker om författarens förhållande till sin text:
Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok.
*
Om Ebbe Carlsson har jag skrivit tidigare https://tankar-i-trappen.blogspot.com/2007/06/ebbe-carlsson.html
 |
| En gång till salu |
Kommentarer