Fortsätt till huvudinnehåll

Är det meningsfullt att blogga?

I skiftet mellan 1960-och 70-talen fanns det två kulturtidskrifter att räkna med i vårt land: Ord & Bild och BLM. Ärevördiga institutioner som lästs av en bildad borgerlighet i decennier. Nu hade de tagits över av en vänster på jakt efter plattformar att formulera sin syn på tidens frågor. På vänsterkanten hade också funnits den oberoende socialistiska Tidsignal.

Ett decennium och ett statligt tidskriftsstöd senare var antalet kulturtidskrifter mångdubblat. Idag finns över 600 tidskrifter och nättidskrifter presenterade i kulturtidskriftskatalogen. De flesta till glädje endast för redaktionen och den närmaste bekantskapskretsen. (Fast är den senare inflytelserik kan tidskriften få betydelse för vad dagstidningar och stipendienämnder finner värt att uppmärksamma.)

Och nu sen några år har vi alltså bloggarna. Varje människa med en dator och en internetuppkoppling kan starta sin egen tidskrift på nätet. I bästa fall läst av familjen och en handfull vänner. Det offentliga samtalet upplöst i atomer som surrar kring i en ödslig rymd.

– Det som skiljer Dagens Nyheter från bloggarna är deras resurser, säger AN, en erfaren bloggare. Bloggandets styrka kommer att visa sig den dag då flera skribenter går samman och gemensamt borrar i ett ämne.
Ungefär som öppenkod-programen, tänker jag. En dag slår sig atomerna samman till en lång kedja av molekyler. Låter optimistiskt.
***
Varför har jag då sällat mig till denna skara av kringirrande atomer, för närvarande ca 10.000 bloggare i vårt land?
  • Det är mindre navelskådande än att skriva dagbok,
  • mer lustfyllt än att skriva för eventuell framtida publicering och
  • ställer krav på att man formulerar sig läsbart.
De texter som tål en närmare granskning kan jag alltid gå vidare med. En öppen skissbok, skulle man kunna säga.
Uppdaterad 17/11 2006

Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Anonym sa…
Bra tänkt! Kul att ha hittat hit :-) Själv tänker jag: den bloggen ska jag följa, men det blir ju aldrig av.. Teori: Alla har så fullt upp med sina egna liv.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...