Fortsätt till huvudinnehåll

Är det meningsfullt att blogga?

I skiftet mellan 1960-och 70-talen fanns det två kulturtidskrifter att räkna med i vårt land: Ord & Bild och BLM. Ärevördiga institutioner som lästs av en bildad borgerlighet i decennier. Nu hade de tagits över av en vänster på jakt efter plattformar att formulera sin syn på tidens frågor. På vänsterkanten hade också funnits den oberoende socialistiska Tidsignal.

Ett decennium och ett statligt tidskriftsstöd senare var antalet kulturtidskrifter mångdubblat. Idag finns över 600 tidskrifter och nättidskrifter presenterade i kulturtidskriftskatalogen. De flesta till glädje endast för redaktionen och den närmaste bekantskapskretsen. (Fast är den senare inflytelserik kan tidskriften få betydelse för vad dagstidningar och stipendienämnder finner värt att uppmärksamma.)

Och nu sen några år har vi alltså bloggarna. Varje människa med en dator och en internetuppkoppling kan starta sin egen tidskrift på nätet. I bästa fall läst av familjen och en handfull vänner. Det offentliga samtalet upplöst i atomer som surrar kring i en ödslig rymd.

– Det som skiljer Dagens Nyheter från bloggarna är deras resurser, säger AN, en erfaren bloggare. Bloggandets styrka kommer att visa sig den dag då flera skribenter går samman och gemensamt borrar i ett ämne.
Ungefär som öppenkod-programen, tänker jag. En dag slår sig atomerna samman till en lång kedja av molekyler. Låter optimistiskt.
***
Varför har jag då sällat mig till denna skara av kringirrande atomer, för närvarande ca 10.000 bloggare i vårt land?
  • Det är mindre navelskådande än att skriva dagbok,
  • mer lustfyllt än att skriva för eventuell framtida publicering och
  • ställer krav på att man formulerar sig läsbart.
De texter som tål en närmare granskning kan jag alltid gå vidare med. En öppen skissbok, skulle man kunna säga.
Uppdaterad 17/11 2006

Andra bloggar om: ,

Kommentarer

Anonym sa…
Bra tänkt! Kul att ha hittat hit :-) Själv tänker jag: den bloggen ska jag följa, men det blir ju aldrig av.. Teori: Alla har så fullt upp med sina egna liv.

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...