huvudkläde, huvudduk, vardagligt huckle, kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar.
Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok, som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut. Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett.
Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen. Påbudet att kvinnan skall täcka huvudet grundar sig på Koranen ("Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte bör visa mera av sina behag än vad som kan vara synligt; låt dem därför fästa huvudduken så att den täcker barmen" [sura 24:31]) samt på ett uttalande av Muhammed (hadith) att kvinnor skall täcka allt utom händer och ansikte. Bruket av huvudduk har ökat som ett led i den islamiska väckelserörelsen sedan 1970.
På många håll i världen förekommer huvudkläde även i mansdräkten och utgör ibland också en del av en svepklädnad som läggs över huvudet.
Källa: Nationalencyklopedin 2006-11-25
(http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206679.)
Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...




Kommentarer