Fortsätt till huvudinnehåll

Huvudduk

Mormor, Björnlunda, sent 1950-tal
Mormor, Björnlunda 1956


Birgitta, 1969
Birgitta, Rättvik 1971



Anna, Visby 2001


Kvinna, Istanbul 2005
Kvinna, Istanbul 2005

huvudkläde, huvudduk, vardagligt huckle, kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar.

Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok, som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut. Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett.

Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen. Påbudet att kvinnan skall täcka huvudet grundar sig på Koranen ("Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte bör visa mera av sina behag än vad som kan vara synligt; låt dem därför fästa huvudduken så att den täcker barmen" [sura 24:31]) samt på ett uttalande av Muhammed (hadith) att kvinnor skall täcka allt utom händer och ansikte. Bruket av huvudduk har ökat som ett led i den islamiska väckelserörelsen sedan 1970.

På många håll i världen förekommer huvudkläde även i mansdräkten och utgör ibland också en del av en svepklädnad som läggs över huvudet.

Källa: Nationalencyklopedin 2006-11-25
(http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206679.)

Kommentarer

Anonym sa…
Elin Berge har gjort en fin fotobok om sjalar och slöjor, den rekommenderas! hälsar Ulla W

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...