huvudkläde, huvudduk, vardagligt huckle, kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar.
Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok, som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut. Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett.
Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen. Påbudet att kvinnan skall täcka huvudet grundar sig på Koranen ("Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte bör visa mera av sina behag än vad som kan vara synligt; låt dem därför fästa huvudduken så att den täcker barmen" [sura 24:31]) samt på ett uttalande av Muhammed (hadith) att kvinnor skall täcka allt utom händer och ansikte. Bruket av huvudduk har ökat som ett led i den islamiska väckelserörelsen sedan 1970.
På många håll i världen förekommer huvudkläde även i mansdräkten och utgör ibland också en del av en svepklädnad som läggs över huvudet.
Källa: Nationalencyklopedin 2006-11-25
(http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206679.)
Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...




Kommentarer