Fortsätt till huvudinnehåll

Sofia Karlsson

Sofia Karlssons skiva med Dan Andersson-tolkningar briserade som en mjuk bomb i resterna av folkhemmet förra hösten. Med sin innerlighet och närvaro blåste hon nytt liv i visor man trodde spelats sönder runt lägereldar och på klubbaftnar genom decennierna. Det är följaktligen utsålt på Rival i Stockholm när hon avslutar sin höstturné inför släkt, vänner, kollegor och oss vanliga stockholmare.

Sofia KarlssonIntensiteten från skivan når inledningsvis inte ändå ut till oss på de bakre raderna. Eller så är det syrebristen. Men det är ett omväxlande program där Dan Andersson står i centrum (många gånger i nya pigga arrangemang) varvat med visor av Evert Taube, Olle Adolphsson och Peps Persson (!). Hon omger sig med samma fullfjädrade musiker som på skivan och förmår utnyttja de ibland väl långa avbrotten mellan låtarna till meningsfullt mellansnack om musik och musiker.

När hon så före pausen avslutar med en tolkning av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (efter Boris Vian) inser jag att Sofia Karlsson kan gå hur långt som helst. Hon behärskar hela den musikaliska paletten. Hon har för övrigt själv tonsatt en av de bästa melodierna (”Jag har drömt...”) på Dan Andersson-skivan.

Efter paus utvecklas konserten till en musikalisk fest som även når oss bak i salongen. Och Sofia Karlsson visar att hon först som sist är en riktig speleman.
*****
Jag vet att jag är dum.
säj ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

Men säj, hr President
om Ni har tid att svara ...
å, kunde ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

O, alla Ni med makt,
jag ville bara säga:
låt människorna leva
och gör som jag har sagt!

Å, gör som jag har sagt...


(Lars Forssell. ”Jag står här på ett torg” [Boris Vian: Le Déserteur]. Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. Stockholm 1979.)

Skivan Svarta ballader där Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson har hittills sålt i 40.000 exemplar och belönades med en grammis. Sofia Karlsson medverkar också på Jul i Folkton, en skiva som varmt kan rekommenderas nu i juletider. Den som vill veta mer om Sofia Karlsson kan besöka hennes hemsidan.

Kommentarer

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...