Fortsätt till huvudinnehåll

Sofia Karlsson

Sofia Karlssons skiva med Dan Andersson-tolkningar briserade som en mjuk bomb i resterna av folkhemmet förra hösten. Med sin innerlighet och närvaro blåste hon nytt liv i visor man trodde spelats sönder runt lägereldar och på klubbaftnar genom decennierna. Det är följaktligen utsålt på Rival i Stockholm när hon avslutar sin höstturné inför släkt, vänner, kollegor och oss vanliga stockholmare.

Sofia KarlssonIntensiteten från skivan når inledningsvis inte ändå ut till oss på de bakre raderna. Eller så är det syrebristen. Men det är ett omväxlande program där Dan Andersson står i centrum (många gånger i nya pigga arrangemang) varvat med visor av Evert Taube, Olle Adolphsson och Peps Persson (!). Hon omger sig med samma fullfjädrade musiker som på skivan och förmår utnyttja de ibland väl långa avbrotten mellan låtarna till meningsfullt mellansnack om musik och musiker.

När hon så före pausen avslutar med en tolkning av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (efter Boris Vian) inser jag att Sofia Karlsson kan gå hur långt som helst. Hon behärskar hela den musikaliska paletten. Hon har för övrigt själv tonsatt en av de bästa melodierna (”Jag har drömt...”) på Dan Andersson-skivan.

Efter paus utvecklas konserten till en musikalisk fest som även når oss bak i salongen. Och Sofia Karlsson visar att hon först som sist är en riktig speleman.
*****
Jag vet att jag är dum.
säj ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

Men säj, hr President
om Ni har tid att svara ...
å, kunde ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

O, alla Ni med makt,
jag ville bara säga:
låt människorna leva
och gör som jag har sagt!

Å, gör som jag har sagt...


(Lars Forssell. ”Jag står här på ett torg” [Boris Vian: Le Déserteur]. Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. Stockholm 1979.)

Skivan Svarta ballader där Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson har hittills sålt i 40.000 exemplar och belönades med en grammis. Sofia Karlsson medverkar också på Jul i Folkton, en skiva som varmt kan rekommenderas nu i juletider. Den som vill veta mer om Sofia Karlsson kan besöka hennes hemsidan.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...