Fortsätt till huvudinnehåll

Sofia Karlsson

Sofia Karlssons skiva med Dan Andersson-tolkningar briserade som en mjuk bomb i resterna av folkhemmet förra hösten. Med sin innerlighet och närvaro blåste hon nytt liv i visor man trodde spelats sönder runt lägereldar och på klubbaftnar genom decennierna. Det är följaktligen utsålt på Rival i Stockholm när hon avslutar sin höstturné inför släkt, vänner, kollegor och oss vanliga stockholmare.

Sofia KarlssonIntensiteten från skivan når inledningsvis inte ändå ut till oss på de bakre raderna. Eller så är det syrebristen. Men det är ett omväxlande program där Dan Andersson står i centrum (många gånger i nya pigga arrangemang) varvat med visor av Evert Taube, Olle Adolphsson och Peps Persson (!). Hon omger sig med samma fullfjädrade musiker som på skivan och förmår utnyttja de ibland väl långa avbrotten mellan låtarna till meningsfullt mellansnack om musik och musiker.

När hon så före pausen avslutar med en tolkning av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (efter Boris Vian) inser jag att Sofia Karlsson kan gå hur långt som helst. Hon behärskar hela den musikaliska paletten. Hon har för övrigt själv tonsatt en av de bästa melodierna (”Jag har drömt...”) på Dan Andersson-skivan.

Efter paus utvecklas konserten till en musikalisk fest som även når oss bak i salongen. Och Sofia Karlsson visar att hon först som sist är en riktig speleman.
*****
Jag vet att jag är dum.
säj ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

Men säj, hr President
om Ni har tid att svara ...
å, kunde ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

O, alla Ni med makt,
jag ville bara säga:
låt människorna leva
och gör som jag har sagt!

Å, gör som jag har sagt...


(Lars Forssell. ”Jag står här på ett torg” [Boris Vian: Le Déserteur]. Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. Stockholm 1979.)

Skivan Svarta ballader där Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson har hittills sålt i 40.000 exemplar och belönades med en grammis. Sofia Karlsson medverkar också på Jul i Folkton, en skiva som varmt kan rekommenderas nu i juletider. Den som vill veta mer om Sofia Karlsson kan besöka hennes hemsidan.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker. Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid. 1968 var e...