En kväll råkar jag se ett tv-program om schizofreni. Programmet (Ett splittrat jag. UR) skildrar en grupp forskare på jakt efter ett botemedel, eller åtminstone en förklaring. Vad är det som händer i hjärnan? Vilka signalsubstanser påverkas? Och av vad? Forskarna tittar i sina monitorer. Möss simmar runt i bassänger. Programmet är spännande som en deckare. Men det som gör starkast intryck är samtalen med en medelålders man som lider av schizofreni. Här dödas många av myterna kring denna sjukdom. Hans personlighet är inte ”kluven”, han plågas inte nämnvärt av de ”inre rösterna”. Värst är, säger han, den totala skyddslösheten mot omgivningen, att inte kunna sovra bland sinnesintrycken. I praktiken gör det de flesta arbeten omöjliga. Jag tänker på R.D. Laing, en av sextiotalets profeter inom psykiatrin, i tonåren något av en husgud för mig och många i min generation. Hans budskap (Det kluvna jaget. Aldus, Sthlm 1968; Upplevelse – beteende. PAN Sthlm 1969) var att schizofrenin grundlades i barndomen, oftast till följd av en dominerande moder. Det var samhället som var sjukt och de schizofrena de enda egentligt friska. Nog fanns det mycket att göra upp med i den förhärskande synen på mentalsjukdomar och inom vården, men här var det många barn som åkte ut med badvattnet.
Av en händelse kommer jag att nämna programmet jag sett för vännen A. Hon berättar då att hon har en yngre bror som är schizofren. (Jag visste inte ens att hon har en bror.) Sjukdomen debuterade mer eller mindre över en natt i 19-årsåldern. Ibland går de på bio tillsammans. A. säger att de har fin kontakt. Brodern är mycket begåvad, men sjukdomen hindrar honom från alla former av studier eller mer krävande uppgifter. Genom familjens försorg har han fått ett enklare arbete.
Obekant med den här formen av mental ohälsa, frågar jag hur det är att vara anhörig till en schizofren. Skiljer det sig från att vara anhörig till en missbrukare? säger jag, med hänvisning till något som jag har desto mer erfarenhet av. A. tittar allvarlig på mig:
– Missbrukaren ljuger och manipulerar sin omgivning. Till slut är alla indragna i missbruket och görs medberoende. Det gör aldrig en schizofren. Snarare tvärtom. Min brors problem är att han är för ärlig.
Lätt kan det dock inte vara. Särskilt om man som anhörig fortfarande kan få höra att det är ens eget fel att den som drabbats är sjuk. Mamman i tv-programmet har det inte lätt.
Andra bloggar om: schizofreni, pyskvård, forskning
Av en händelse kommer jag att nämna programmet jag sett för vännen A. Hon berättar då att hon har en yngre bror som är schizofren. (Jag visste inte ens att hon har en bror.) Sjukdomen debuterade mer eller mindre över en natt i 19-årsåldern. Ibland går de på bio tillsammans. A. säger att de har fin kontakt. Brodern är mycket begåvad, men sjukdomen hindrar honom från alla former av studier eller mer krävande uppgifter. Genom familjens försorg har han fått ett enklare arbete.
Obekant med den här formen av mental ohälsa, frågar jag hur det är att vara anhörig till en schizofren. Skiljer det sig från att vara anhörig till en missbrukare? säger jag, med hänvisning till något som jag har desto mer erfarenhet av. A. tittar allvarlig på mig:
– Missbrukaren ljuger och manipulerar sin omgivning. Till slut är alla indragna i missbruket och görs medberoende. Det gör aldrig en schizofren. Snarare tvärtom. Min brors problem är att han är för ärlig.
Lätt kan det dock inte vara. Särskilt om man som anhörig fortfarande kan få höra att det är ens eget fel att den som drabbats är sjuk. Mamman i tv-programmet har det inte lätt.
Andra bloggar om: schizofreni, pyskvård, forskning
Kommentarer