Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06 

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder.

Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.

Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.

På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.

Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.

*
Östergarnslandet, där Herrvik ligger, är en levande bygd, fylld av liv året runt. När den gamla skolan i Östergarn lades ner i början av 00-talet bildade de boende ett utvecklingsbolag och köpte fastigheten av kommunen för två miljoner kronor. (Något som inte hade varit lika lätt med dagens regler för offentlig upphandling.) Skolhuset har sedan dess blivit ett företagscentrum med restaurang, flitigt frekventerad av traktens hantverkare och boende. Där finns tandläkare, jurist, frisör, massör, slöjdverkstad och en gymnastiksal, som idrottsföreningen nyttjar alla kvällar i veckan.

Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
*
Mer om Östergarnslandet finns att läsa på hemsidan https://östergarnslandet.se/ (Obs! ö)

Det gamla skolhuset i Östergarn. Bakom skymtar kyrkan.

Kommentarer

Thomas Sjölund sa…
Trevlig läsning! Håller med om beskrivningen av Östergarnslandet. Vi hyrde i Gammelgarn från 2005, från början en vecka, sista hyresåret var 2013 för i december det året köpte vi vårt hus nära Sjaustru-avfarten.
Marie D sa…
Där har jag varit och ätit lunch ett par gånger när jag och vänner/familj passat på att "turista" efter Almedalen. Jättefint område!
Tom Carlson sa…
Jo, det är vackert och dessutom en levande bygd. Vad kan man mer begära?
Anonym sa…
Kul att läsa om din resa mot Östergarnslandet. Dock en felaktig uppgift ang köpeskillingen för skolan, den var 2 miljoner

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...