Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder.
Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.
Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.
På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.
Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.
Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.
Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.
På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.
Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.
*
Östergarnslandet, där Herrvik ligger, är en levande bygd, fylld av liv året runt. När den gamla skolan i Östergarn lades ner i början av 00-talet bildade de boende ett utvecklingsbolag och köpte fastigheten av kommunen för en krona. (Något som inte hade varit möjligt med dagens regler för upphandling.) Skolhuset har sedan dess blivit ett företagscentrum med restaurang, flitigt frekventerad av traktens hantverkare och boende. Där finns tandläkare, jurist, frisör, massör, slöjdverkstad och en gymnastiksal, som idrottsföreningen nyttjar alla kvällar i veckan.
Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
*
 |
| Det gamla skolhuset i Östergarn. Bakom skymtar kyrkan. |
Kommentarer