Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06 

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder.

Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.

Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.

På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.

Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.

*
Östergarnslandet, där Herrvik ligger, är en levande bygd, fylld av liv året runt. När den gamla skolan i Östergarn lades ner i början av 00-talet bildade de boende ett utvecklingsbolag och köpte fastigheten av kommunen för två miljoner kronor. (Något som inte hade varit lika lätt med dagens regler för offentlig upphandling.) Skolhuset har sedan dess blivit ett företagscentrum med restaurang, flitigt frekventerad av traktens hantverkare och boende. Där finns tandläkare, jurist, frisör, massör, slöjdverkstad och en gymnastiksal, som idrottsföreningen nyttjar alla kvällar i veckan.

Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
*
Mer om Östergarnslandet finns att läsa på hemsidan https://östergarnslandet.se/ (Obs! ö)

Det gamla skolhuset i Östergarn. Bakom skymtar kyrkan.

Kommentarer

Thomas Sjölund sa…
Trevlig läsning! Håller med om beskrivningen av Östergarnslandet. Vi hyrde i Gammelgarn från 2005, från början en vecka, sista hyresåret var 2013 för i december det året köpte vi vårt hus nära Sjaustru-avfarten.
Marie D sa…
Där har jag varit och ätit lunch ett par gånger när jag och vänner/familj passat på att "turista" efter Almedalen. Jättefint område!
Tom Carlson sa…
Jo, det är vackert och dessutom en levande bygd. Vad kan man mer begära?
Anonym sa…
Kul att läsa om din resa mot Östergarnslandet. Dock en felaktig uppgift ang köpeskillingen för skolan, den var 2 miljoner

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...