Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06 

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder.

Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande snö på marken och småkyligt.

Tidigt på 1990-tal hyrde vi hus i Gnisvärd en bit söder om Visby. En kväll åt vi middag hos goda vänner som hade ett hus i backen ovanför Herrvik, på östra sidan av ön. De tipsade om ett hus som fanns att hyra en bit ner i det gamla fiskeläget. Då hade vi tröttnat på priserna på västra sidan av ön. Plus att vår då tolvårige son med medföljande kamrat varit nära att bränna ner hela semesterbyn när de försökt göra upp eld på det torvbeklädda taket till ett av husen. En förbipasserande fick stopp på tilltaget. Stämningen mellan oss och stugägaren blev inte densamma efter incidenten.

På så vis kom vi att hyra hos Fred och Elvi Klingvall i Herrvik varje sommar i femton år. Fred kom från en fiskarefamilj och jobbade nu på Gotlandsbolaget. Elvi var en bonddotter från Romatrakten. Hur det gulmålade trähuset kunnat vara året-runt-bostad åt sju personer var svårt att föreställa sig. Bomullsgardinerna fladdrade när vinden låg på, vilket den gjorde för jämnan. Vatten hämtade man i en pump på gården och slaskhinken tömdes bakom den gamla ladan, där låg också utedasset. Blev man riktigt smutsig kunde man duscha nere i hamnen. Där fanns också en telefonkiosk som vår tonåriga dotter flitigt frekventerade för mottagaren-betalar-samtal till kompisarna i Stockholm.

Hos Fred och Elvi blev vi kvar tills Lena sa upp sig från jobbet som kvinnoläkare på Huddinge sjukhus 2007 och började på Visby lasarett. Då köpte vi en tomt inte långt från Herrvik och började, tillsammans med våra barn, planera för att bygga ett eget hus, som stod färdigt vintern 2010.

*
Östergarnslandet, där Herrvik ligger, är en levande bygd, fylld av liv året runt. När den gamla skolan i Östergarn lades ner i början av 00-talet bildade de boende ett utvecklingsbolag och köpte fastigheten av kommunen för två miljoner kronor. (Något som inte hade varit lika lätt med dagens regler för offentlig upphandling.) Skolhuset har sedan dess blivit ett företagscentrum med restaurang, flitigt frekventerad av traktens hantverkare och boende. Där finns tandläkare, jurist, frisör, massör, slöjdverkstad och en gymnastiksal, som idrottsföreningen nyttjar alla kvällar i veckan.

Utvecklingen i bygden påminner om den som pågår på många håll utanför storstäderna. Driftiga bönder, fiskare och sedan decennier inflyttade fastlänningar har genom åren tagit initiativ till och skapat gemensamma nyttigheter som vanligen ligger på kommunen: avsaltningsanläggning för färskvatten, reningsverk (där det renade vattnet används för bevattning av åkermarken), ett fibernät för bredband med 700 anslutningar och en solcellspark på 1,7 mW. Allt drivs av olika föreningar och bolag där många i bygden har förtroendeuppdrag. Lägger man därtill kulturförening, hembygdsförening och bygdegårdar så får vi ett Sverige i miniatyr, som det såg ut innan kommunsammanslagningarna.
*
Mer om Östergarnslandet finns att läsa på hemsidan https://östergarnslandet.se/ (Obs! ö)

Det gamla skolhuset i Östergarn. Bakom skymtar kyrkan.

Kommentarer

Thomas Sjölund sa…
Trevlig läsning! Håller med om beskrivningen av Östergarnslandet. Vi hyrde i Gammelgarn från 2005, från början en vecka, sista hyresåret var 2013 för i december det året köpte vi vårt hus nära Sjaustru-avfarten.
Marie D sa…
Där har jag varit och ätit lunch ett par gånger när jag och vänner/familj passat på att "turista" efter Almedalen. Jättefint område!
Tom Carlson sa…
Jo, det är vackert och dessutom en levande bygd. Vad kan man mer begära?
Anonym sa…
Kul att läsa om din resa mot Östergarnslandet. Dock en felaktig uppgift ang köpeskillingen för skolan, den var 2 miljoner

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...