Vid pass en gång i månaden begår sonen och jag gemensam bastu på Centralbadet i Stockholm. Rutinen som vi utvecklat under ett par år är densamma: Först en lång sittning i ångbastun, sen en stunds vila i ”svalen”, därefter in i det gemensamma ångbadet med den 100-procentiga luftfuktigheten drypande längs väggarna, en svalkande tur i bassängen under det klassiskt vackra jugendtaket, slutspurt i hetbastun, varefter vi avrundar med en stund i den 34-gradiga salta Thermapoolen. Kvällen avslutas med pragerschnitzel och en eller ett par Krusovice på Boheme tvärs över gatan.I bastun diskuterar vi världsproblemen, jobb, relationer eller skvallrar i största allmänhet. Ibland pratar han, andra gånger är det jag som har mest på hjärtat.
Traditionen med bastubad grundlades redan när ungarna var små, och lagom till sonens 15-årsdag invigde vi bastun jag byggt i huset i Vega. Damerna i familjen har aldrig var lika frälsta anhängare av bastubadet. Så det blev att sonen och jag satt där, ibland med någon av hans vänner, och pratade. Och pratade. Bastun var det vi saknade mest när vi sålde huset.
Herreman och dräng, i bastun kvittar det lika. På lavarna är vi avklädda, både kroppsligt och själsligt. Varför kvinnorna ska känna sig utestängda ur den gemenskapen har jag aldrig förstått. På Centralbadet är i alla fall ångbadet gemensamt för båda könen.
***
I Istanbul badade jag en gång hamam. Ensam låg jag på marmorbänken under de månghundraåriga valven, någonstans ifrån hördes ljuv musik, för en hyfsat dryg penning fick jag massage och blev tvättad. Efteråt drack jag te. Underbart vederkvickt steg jag ut i gränden. Ensam. Inte var det detsamma som den nordiska saunan.
Kommentarer