lördag, september 01, 2007

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse.

Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar.

Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än aldrig så intelligent. Det hindrar inte att jag inser vilken roll religionen spelat och spelar i mänsklighetens historia. Jag tror inte som Richard Dawkins tycks mena (The God Delusion) att det rör sig om en felprogrammering i hjärnan. Religionen har gett den mänskliga arten fördelar i evolutionen, hållit samman gruppen mot omvärlden och gett den mål och meningen under färden. Religonen har använts såväl i strid mot överheten (frikyrkan, bondeuppror) som ett vapen för terror och förtryck (korståg och statskyrka). Varje angrepp på en folkligt baserad religion innebär därför ett risktagande. Man kränker det som är okränkbart för en annan människa.

Yttrandefriheten är aldrig total. Varje kultur har sina tabun. Den muslimske konstnär som i yttrandefrihetens namn publicerar ett fotomontage på den svenske kungen som pedofil (tänkt hotellrum i Thailand, en apatisk tioårig flicka med nattlinnet uppdraget, rosett i håret, i taket en fläkt lojt vispande i värmen) får nog räkna med reaktioner, inte bara från det svenska hovet. Är bilden tillräckligt närgången bryter den sedan något decennium också mot förbudet mot barnpornografi. Den bilden är alltså lagligen omöjlig i vårt land.

Den som gör motsvarande med prinsessan Diana i Storbritannien eller Jungfru Maria i vårt grannland Polen kan nog räkna med något liknande.

Nej den här konflikten är inte rolig att bevittna. Jag hoppas att chefredaktören för Nerikes Allehanda tänkt igenom sitt beslut.

Jag har tidigare skrivit om religionen i ett par inlägg.

Richard Dawkins Illusionen om gud kommer i svensk översättning på Leopard förlag om några veckor. Karl-Olov Arnstberg skrev mångordigt men underhållande om Svenska tabun häromåret.

PS några timmar senare: Samma dag som jag skrivit detta inlägg står följande notis att läsa i Svenska Dagbladet:
”En satirteckning föreställande den spanske kronprinsen Felipe och hans fru Letizia kan komma att kosta upphovsmännen en rejäl slant. Spanska åklagare tänker kräva de två tecknarna bakom bilden på motsvarande 33.000 vardera rapporterar nyhetsbyrån AFP.
Bilden, som prydde ett omslag av satirtidningen El Jueves, drev med ett regeringsförslag om att betal ut drygt 20.000 kronor i bidrag för varje barn som föds i Spanien. På teckningen, som visar paret mitt i kärleksakten, säger prinsen till sin fru: ’Om du blir gravid, som kommer det vara det närmaste ett riktigt jobb jag någonsin varit i hela mitt liv.’” (1/9-07) DS

Andra bloggar om och

Etiketter: , ,

13 Comments:

Blogger Ulwen said...

Bra skrivet, men tyvärr hör man från de mest oväntade håll hur folk tycker att "det får muslimerna tåla". Det blir nån sorts genväg till den främlingsfientlighet som de inte riktigt vågar visa annars.

01 september, 2007 11:17  
Anonymous Anonym said...

Håller med om att konflikten är tankeväckande, fast frågan är vad som är överordnat.

Respekt för andras såriga samveten eller yttrandefrihet.

Du vet 'imorgon kan det vara vår tur' om vi släpper anden ur flaskan.

I vilket fall som helst så startade jag en blog strax innan den första muhammedbildskonflikten startade 2006.

Jag la av m den pga tidsbrist trots att den ett tag hade ganska höga tittarsiffror när konflikten stod på sin höjdpunkt.

http://www.skogsbrand.blogspot.com/

Andra relevanta bloggar är:

http://www.oic-oci.org/ (kuriöst nog baserat i Saudi-Arabien)

http://www.zombietime.com/mohammed_image_archive/ (har bidragit)

http://islamcomicbook.com/ (amerikanska knäppgökar)

http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/ (sharia-texter)

01 september, 2007 11:20  
Anonymous Sixten said...

Skogsbrand las ner av tidsbrist. Det var väl synd, och yttrandefriheten tillåter självklart att man försvarar yttrandefriheten! Synd också för de fina konsthistoriskt intressanta bilderna!
Men som levande i nuet med USAs krig i Irak och Afghanistan och Israels mot palestinierna väcks då ingen tanke om det berättigande i att kränka människor som är utsatta för detta?

01 september, 2007 21:26  
Anonymous Anonym said...

Du låter som ett eko av Göran Rosenberg, mannen som angriper yttrandefriheten med argumentet som att yttrandefriheten aldrig varit total.

På samma sätt borde väl i så fall kvinnofrid inte existera heller, eller religionsfrihet.

Jag får inte dina argument att gå ihop.

01 september, 2007 22:00  
Blogger smulan said...

En eloge för ditt inlägg!

Smulan

02 september, 2007 05:03  
Anonymous ab said...

Intressanta tanke-experiment.

Bilden på spanska kungaparet låter faktiskt rätt kul, hade inte tagit illa upp där. Kungen som pedofil vore upprörande om han inte faktiskt vore pedofil, då är den helt på sin plats - annars är den bara elak och poänglös och får gärna rendera lite böter för förtal. Muhammed i förbindelse med dynamitbälten och annat krigiskt är däremot relevant, eftersom många i det här tidsskedet begår våld just i Islams namn.

Men Muhammed som rondellhund som bara står där i största allmänhet...? Vad är det för speciellt med det? Går väl lika bra med Jesus, Buddha, Moses, kungen, Selma Lagerlöf eller Reinfeldt. Ingen speciell poäng, bara en bildlek som vissa tycker ser kul ut, andra inte ser vitsen med.

02 september, 2007 13:36  
Anonymous Anonym said...

Tryckfriheten innebär inte skyldighet för någon att publicera, vilket det verkar som om många tror. Om ett alster har blivit nobbat av 99 tidningar har den 100:e ingen extra plikt att ta in det "för att försvara tryckfriheten". Problemet under 2:a världskriget i Sverige var inte att tidningar var ovilliga ta in kritik av Hitler, utan att staten kunde gripa in mot de som gjorde det. Affären med Nerkies Allehanda är en ren provokation med militanta islamister och anti-islamister i en ohelig allians för att skapa konfrontation.

06 september, 2007 16:22  
Blogger janne said...

Den förre missionären liknar dagens politiska islam, som tycks ha lärt åtskilligt av nazistiskt partibygge. Men även den nye missionären misslyckas eftersom byn inte låter döpa sig av inre övertygelse om den rätta läran. Om den muslimske konstnären: "Att räkna med reaktioner" är dock något helt annorlunda än att svara med mord (Theo van Gogh i Nederländerna)ha en dödsdom över sig (Rushdie) el andra former av förföljelser (Taslima Nasrin). Och en verkligt seriös konstnär publicerar knappast ett verk "i yttrandefrihetens namn". Vad avser du med detta uttryck? Argumentationen håller inte och liknelsen faller som ett korthus.

07 september, 2007 20:52  
Anonymous Anonym said...

Vilks konstnärliga prepetum mobile.

Man funderar först på innebörden och betydelsen av att denne konstnär nu tar nappatag med yttrandefriheten. Vilk som förutom att vara konstnär kallar sig "konceptualist, målare och skulptör och i någon mån diktare" har gjort sig mest känd för varande en "bråtekonstnär" som byggt ett gigantiskt och i gemene mans uppfattning ganska meningslöst konstverk av vrakgods på den halländska stranden.
Och han tecknade in varje reaktion på detta strandkonstverk som en del av detsamma och hängde upp vitesförläggande och myndighetsbrev i sitt konst- och performancehall som ett bihang till och utökning av detta bråteliknande konceptkonstverk på stranden.
Myndigheterna har under åratal åtgärdat konstverket på olika sätt och han har tecknat in varje reaktion som varit relaterade till hans konstverk som en del av konstverket och som en utökning av dess betydelse och räckvidd. Varje stämning för nedskräpning, varje vitesföreläggande att han skall avlägsna den konstnärliga "bråten" då den står olagligt på stranden har han ramat in och satt upp i sin performanceatelje som komplement, tillägg och vidareutveckling av det konceptuella ursprunget.
Händelseutvecklingen kring strandkonstverket har också genererat böcker och ytterligare manifestationer och genomgångar av den konsnärliga friheten och begreppet konst och dessa gränser i Vilks verksamhet.
Konstverket har helt enkelt reproducerat sig. Men också ställt nya frågor som i sin tur reproducerat sig.
Ett konceptkonstverkens perpetum mobile kan man säga.

Gissningsvis kommer detta "nya stora" med "muhammed som hund" i Vilks konstnärliga gärning att reproducera sig tusenfalt. Det är nämligen så att eftersom Vilk har lagt ut detta på nätet och det du en gång lämnat ifrån dig på internet får egna väldigt långa och seglivade ben och kommer att flyga många varv runt i den cyberska världsrymden.
(http://www.vilks.net)
Vilk söker nu infånga och beskriva samma totala och vida frihetsbegrepp inom yttrandefriheten som han sökte inom den konstnärliga friheten (med strandkonstverket). Då han nu med denna muhammedkränkning tar steget ut i storpolitiken och placerar provokationen via internet på den internationella arenan blir de ömma tårna desto fler och antalet möjliga missförstånd ökar med kvardraten på avståndet upphöjt till miljonen... Och dessutom vidgar han sin ryktbarhet som en egensinnig, våghalsig och drastisk konceptualist och då bör man väl ställa frågan vad karln vill egentligen?

Man söker utifrån dessa begrepp en rak och röd tråd i hans konstnärskap. Hur placerar sig strand- och bråtesperformancekonstnären Vilk i stordebatten internationellt kring att kränka religösa symboler?
Med andra ord: Hur hänger hans konstnärliga strategier ihop?
Är detta med muhammedkränkningen egentligen bara ren spekulation från denne "vildhjärna" och dessutom "billigt effektsökeri"?
Utsätter han oss andra för fara med sitt kränkande tilltal om den islamiska Gudsymboliken i allmänhet och förbudet att avbilda den helige Muahmmed specifikt?
I det första skedet bör man väl tänka sig att han slår in en vidöppen dörr. Danskarna har redan agerat i denna fråga. Han är här egentligen en epigon, en efterföljare, en konstnärlig "slemrand" i de danska karikatyrernas kölvatten. Det nya och specifikt Vilska finns nog i den grova halten misstänker jag. Att han inför denna muslimska världsreligon skildrar Muhammed som hund vilket med utstuderad (o)finess är det värsta han kunde komma på. Det finns inget orenare djur i denna del av världskulturen och den religiösa världen än hundar. Och om man skildrar sin värsta fiende kan det vara aktuell att kalla denne för hyndars avkomma. Men alls inte annars. Och definitivt inte en religiös symbol. Och absolut inte själva Guden.

Man bör väl tydligt klargöra att han i det land han befinner sig i (Sverige) har yttrandefriheten på sin sida. Han är i sin fulla rätt att säga i princip vad han vill om någon religion eller dess symboler. Det har ingen med att skaffa i allmänhet och inte heller någon elak regim i synnerhet. Det finns inga lagrum i vårt land som kan tysta sådan yttringar.
Därför är det också meningslöst från andra länders håll att åthuta en svensk regering och mana på om att konstnär och tidningar skall straffas.
Vad vill han då?
Vilk säger:
"Jag vill höra fler röster från svenska muslimer som kan hantera krisen på ett sätt som hör hemma i en modern demokrati!"
Detta är mera intrikat. Han är alltså inte nödvändigtvis ute i ett snävt egen-konstnärligt intresse med att söka laborera med symbolik, estetik, koncept och egen yttrandefrihet. Han vill mer än så. Han har ambitioner att uppfostra och utbilda. Och utmana. Han utökar och utvidgar. Det är hans konst.
Vilk vill ta på sig att uppfostra svenska muslimer att tänka demokratiskt. Han menar att om han tecknar en riktigt förnedrande bild (muhammed som hund) så kommer detta att vara en prövosten för de muslimer som påstår sig vara demokratiskt lagda och inneha ett demokratiskt sinnelag. Han upprättar en vågbrytare, en vattendelare.
Han går dessutom utanför vårt lands gränser. Och där undrar jag inte om han definitivt biter sig i den konstnärliga tummen. Han säger bland annat om Iran:
" En fråga som jag inte hann besvara i den efterföljande chatten är huruvida jag skulle vara beredd att åka till Iran för att där försvara min syn på yttrandefriheten. Åker man till en trångsynt vidskeplig gangsterstat och erbjuder utrymme för en sekulär demokrati blir man sannolikt hängd i en lyftkran. Av detta skäl finner jag det inte vara någon god ide"
Han använder i sin chatdebatt ord som "västvärlden" där han tar sig före att beskriva vår (västvärldens) skepsis mot religiösa symboler i allmänhet (vilket väl bör bara en sanning med modifikation) Och att han använder begreppet "gangsterstat" som är myntat av Bush bådar inte gott, särskilt som Bush just använder sig av religösa uppenbarelser och religiös symbolik i allmänhet och gudåkallande mysticism och hokus-pokus i synnerhet i sina legitimering av sina oljeerövringskrig i världen.
Det är en grannlaga uppgift han tar på sig Vilk. Och han gör det inte lätt för sig. En diskussion i att pröva denna nog så viktiga yttrandefrihetsfråga kan ju startas med lättare ingång än att förnedra Muhammed genom att teckna denna islamska gud som hund.

Ben

07 september, 2007 22:38  
Blogger janne said...

MED VILKS EGNA ORD

Mina slutsatser av Vilks egna ord blir helt andra än Bens. Vilks - som Ben felaktigt kallar Vilk- redovisar öppet sin plan, sina avsikter, förväntningar och förhoppningar på sin hemsida. Han är också på flera punkter självkritisk, något som Ben försummar nämna därför att han vill driva tesen om Vilks´ stora ego, att denne vill "vidga sin ryktbarhet" genom att med denna Muhammedkränkning ta "steget ut i storpolitiken" och självkritiken passar inte in i denna av Ben konstruerade bild. I konstnärens egna ord finns i alla fall inga belägg för de slutsatser Bens slarviga läsning har lett till.
Vilks om en eventuell utställning av de omtalade teckningarna: "Om de blir utställda kommer det att uppfattas som en direkt provokation enligt :"nu skall vi minsann visa vem som bestämmer". Det är onödigt. Skall det bli en utställning skall man göra en utställning som handlar om provokationer och kränkningar och sätta in teckningarna i en kontext".
Om mottagandet av kränkningarna: "De svenska muslimerna har hittills visat att de känner sig solidariska med sitt hemland och inte med en onyanserad muslimsk nation". Detta står i bjärt kontrast till Bens ord om "det värsta han kunde komma på" (dvs att skildra Muhammed som hund).
Vilks: "Jag vill höra fler röster från svenska muslimer som kan hantera krisen på ett sätt som hör hemma i en modern demokrati".Bens tolkning: "Vilk vill ta på sig att uppfostra svenska muslimer att tänka demokratiskt" och "han menar att om han tecknar en riktigt förnedrande bild kommer detta att vara en prövosten för de muslimer som påstår sig vara demokratiskt lagda och inneha ett demokratiskt sinnelag". Vilken retorisk rappakalja, som inte avslöjar något annat än att skrivaren, Ben, är ute i ett illasinnat syfte.
Om Vilks´ plan och avsikter, enligt honom själv (s.9 av 12)
- Att pröva konstvärldens gränser (somliga påstår att sådana gränser inte finns)
- Varför ska just islam undantas från kritik av kränkande karaktär? (Vilks trodde felaktigt att frågan var överspelad, men den var och är "synnerligen aktuell")
- Debattlavinen som teckningarna satt i gång har (trots alla invektiv) varit av godo.

Det bästa med Bens inlägg är att man tydligt ser faran i att skriva med färgade glasögon på sig.

08 september, 2007 11:21  
Anonymous Anonym said...

"Slarvig läsning", "retorisk rappakalja" och "illasinnat syfte".

Det gick rasande snabbt och förvånande lätt att hamna i verbal kyla.
Jag har med mitt första inlägg redan nått en dignitet av att vara "illasinnad" och att jag häver ur mig "retorisk rappakalja".
I debatter där känslorna ligger väldigt ytligt i vågskålen är epitet och dunkla syften effektiva och tjänliga medel att klistra på motdebattörer.
I en öppen och fri debatt om yttrandefriheten är de malplacerade.
Möjligheter att komma vidare täpps till genom demonisering.
När man brännmärker åsiktsbärarens syfte, vilja och motiv är det ett försök att göra dessa åsikter opålitliga då man bara vill ha en ren och lättförståeligt rak åsiktslinje där svart är svart och vitt är evigt vitt. Men ett högt tonläge är förkastligt i en debatt som mår bra av att vara sökande .

Yttrandefriheten är viktig, den är en pärla i vår demokrati.
Man bör av detta dra slutsater.
Och.
Det är just dilemmat i denna fråga. Att dra slutsater. Vi lever i de omruskande frågeställningarnas nya och osäkra debattvärld.
Att dels se den riktiga väg som är hållbar i ett försvar för yttrandefriheten, dels att inte handskas med människors livsåskådningssymboler och andliga föreställningar på ett slarvigt sätt. Att jag är ateist innebär inte att andra som inte delar min ickereligiösa världsåskådning måste acceptera min symbolvärld eller avsaknad av den. Att jag varken är muslim eller kristen eller anfäktas av andra religiösa värden eller uppenbarelser innebär inte att jag äger en rätt i ett samhälle "där religioner och asteister lever sida vid sida i ömsesidig respekt" (för att tala med Rheinfelt) att upprätta umgängeslagar för andra om hur man ska handskas med det som andra håller heligt.
Enligt yttrandefriheten skall jag alltså kunna säga vad som hellst hur som hellst. Och lagstiftaren har velat ge yttrandefriheten i en fri demokrati en sådan gränslöst vid utsträckning . Men samtidigt finns det i ett umgänge mellan kulturer ett nödvändigt tonläge av ömsesidig respekt som krävs för att nå ett närmande och en förståelse, en nödvändighet av en ödmjukhet inför varandras historiska, kulturella och religiösa bevekelsegrunder. Detta betyder naturligtvis inte att man ska acceptera religiösa fanatikers påtryckningar, vare sig de utgörs av nationers ledare eller innehar blygsammare poster, när de manifesterar sina galenskaper i utfall och våldsexcesser.
Men detta senare faller under kriminalitet och skall handhas polisiärt.

Man kan alltså som jag gjorde i mitt första inlägg omedelbart avfärda allt tal om inskräkningar i denna tryckfrihet.
Vilks är i sin fulla rätt. Han får måla, teckna och skriva vad han vill.

En självkritisk hållning vill Vilks inta. Den är självkritisk men med redan givna förtecken och väl prövad av honom (själv) och ingår så att säga i konstverket...Och jag citerar Vilks eftersom jag vill förstå Vilks och inte läsa slarvigt:
"Del 385: debatten i Umeå: Kvällens debatt var rimlig. En av mina motdebattörer föreslog att någon muslim skulle teckna mitt huvud på en åsnekropp som moteld. Jag tror inte han förstod att det är precis vad jag skulle önska. Förutsatt att det var ett tecken på att man har ett vissts inne för humor."
Debattören förstod inte hur rätt ute han hade menar Vilks. Vilks ville bli kränkt!
Det är en tydlig exponering av vad Vilks anser sig vilja uppnå. Hans hållning är glasklar. Han dikterar de ömsesidiga villkor som bör gälla i en kritisk relation mellan honom och företrädare för andra åskådningar. Först och främst är det alltså Vilks som avgör vad som är gångbart, vad som är självkritiskt, vad som är humor, vad som är en sansad sekulär hållning. Att troende muslimer och andra religiösa åskådningar i världen bör anamma hans villkor, hans utvecklade sinne för humor, och för en avspänt tillåtande och ironisk inställning och hållning till skojandet med maktinstitutioner och med både politiska och religiösa symboler som han är uppväxt med och som i vårt sekulariserade samhälle är en självklarhet. Det är som att komma in i ett beduintält och inte ta seden dit man kommer utan istället börja skämta om deras religiös symboler. Och vid en negativ motreaktion kommentera det hela med:
"Har ni ingen humor grabbar?"
Att denna "kränkningens eufori" har antagits i den svenska mediala och konstnärliga sfären innebär inte att den kan ha samma vida förståelse och acceptans ute i "den stora världen"
Kränkningen kan inte vara ett självändamål. Därför måste man förstå Vilks skiss av Muhammed som hund, som en handling som har ett annat och utomliggande syfte. Konstnärligt, i förlängningen politiskt. Han vill hävda konstnärligt frihet och yttrandefrihet. Han vill se var gränsen går. Men han vill tydligen också beskriva formen för umgängesformerna mellan kulturerna.
Denna kränkningskonst, eller provokationsestetik som antagits i det svenska mediala och konstnärliga klimatet har en underlig underton av att "det får dom väl tåla för fan!"
Sådana "kränkningsspektakel" har vi i mera profana sammanhang, några tevefigurers handskande med den nyligen bortgångne Povel Ramel, samma med Killinggängets tidigare påhittade "fakta" om Henning Mankell som påstådd pedofil i Afrika på deras avsomnade webssida "Spermaharen" m.m. Men Mankell hade ingen humor i denna fråga utan ansåg att "Killingarna" skulle använda sin hjärnor till intelligentare påfund.

Vilks säger:
"Det är många muslimer som har ringt mig. De flesta har varit starkt upprörda men det skall understrykas att det endast är ett litet fåtal som kommit med hot"
Detta liknar frågan "Har du slutat slagit din fru?" I omvänd form. Att muslimer hotar är förutsatt i denna Viks-ska kommentar.
Om yttrandefriheten så har också Vilks inskräkningar: Forissons famösa påståenden att Förintelsen aldrig ägt rum skall nog förbjudas enligt Vilks. Här väljer Vilks åt oss. Här begränsar Vilks. Han vill trots allt beskriva omfattningen och begränsningen av yttrandefriheten. Här ser han klart menar han. En icke blygsam uppfattning.

Det är ibland komplicerat att dra slutsatser. I alla fall inledningsvis och rakt av.
Det fodrar lite eftertanke.
Vi bör ta ansvar för yttrandefriheten. Skydda den. Men vi bör också diskutera den öppet och fritt.
Inga Iranpresidenter, inga religiösa fundamentalister eller politiska extremister,
ja inte ens Vilks kan bestämma våra villkor för en ingång i denna viktiga diskussion.
Ben

08 september, 2007 13:52  
Anonymous Anonym said...

Han heter faktiskt Richard Dawkings och inte Stephen.

08 september, 2007 20:38  
Blogger Tom Carlson said...

Efter alla kommentarer fortsätter jag diskussionen i ett nytt blogginlägg "Lars Vilk tar ställning i det krig som pågår" (10/9-07). Och självfallet heter författaren till "Illusionen om gud" Richard Dawkins och inget annat.

10 september, 2007 18:40  

Skicka en kommentar

<< Home