I bastun är vi nakna

Vid pass en gång i månaden begår sonen och jag gemensam bastu på Centralbadet i Stockholm. Rutinen som vi utvecklat under ett par år är densamma: Först en lång sittning i ångbastun, sen en stunds vila i ”svalen”, därefter in i det gemensamma ångbadet med den 100-procentiga luftfuktigheten drypande längs väggarna, en svalkande tur i bassängen under det klassiskt vackra jugendtaket, slutspurt i hetbastun, varefter vi avrundar med en stund i den 34-gradiga salta Thermapoolen. Kvällen avslutas med pragerschnitzel och en eller ett par Krusovice på Boheme tvärs över gatan.

I bastun diskuterar vi världsproblemen, jobb, relationer eller skvallrar i största allmänhet. Ibland pratar han, andra gånger är det jag som har mest på hjärtat.

Traditionen med bastubad grundlades redan när ungarna var små, och lagom till sonens 15-årsdag invigde vi bastun jag byggt i huset i Vega. Damerna i familjen har aldrig var lika frälsta anhängare av bastubadet. Så det blev att sonen och jag satt där, ibland med någon av hans vänner, och pratade. Och pratade. Bastun var det vi saknade mest när vi sålde huset.

Herreman och dräng, i bastun kvittar det lika. På lavarna är vi avklädda, både kroppsligt och själsligt. Varför kvinnorna ska känna sig utestängda ur den gemenskapen har jag aldrig förstått. På Centralbadet är i alla fall ångbadet gemensamt för båda könen.

***

I Istanbul badade jag en gång hamam. Ensam låg jag på marmorbänken under de månghundraåriga valven, någonstans ifrån hördes ljuv musik, för en hyfsat dryg penning fick jag massage och blev tvättad. Efteråt drack jag te. Underbart vederkvickt steg jag ut i gränden. Ensam. Inte var det detsamma som den nordiska saunan.

Kommentarer

Tom Carlson sa…

Min jämförelse mellan det turkiska badet, hamam och den nordiska saunan var både dum och okunnig. I själva verket var hamam en viktig mötesplats och en plats för umgänge. Den turistifierade lightversion jag prövade har bara avlägsna likheter med ursprunget. De gamla valven till trots.

21 november, 2006 15:06

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Läs mer

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Läs mer

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen