Fortsätt till huvudinnehåll

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon. Men allt detta går att hantera, med en annan politik.

Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspaning, så till den milda grad att svensk militär numera helst pratar engelska. Vi skickar in drönare vars majoritet av offer är civila, och vi bombar sjukhus. IS svarar med levande missiler, betydligt billigare (för den som är beredd att offra sitt liv för en Stor Sak) och minst lika effektiva. Om ett av IS syften är att slå in en kil mellan muslimer i Europa och ”majoritetssamhället” är de på god väg att lyckas. Med vår hjälp.

Nu ropas på fler bomber, mera marktrupper. Dags att besinna sig.

Vännen H. skriver i ett mejl:
Fredag kväll hade min brorsdotter arbetat sent, hon kom upp ur Metron 100 meter hemifrån och femtio meter från den restaurang i 11:e arr. där 19 människor mördades. Hon var bara sekunder från skottsalvorna som dödade två av hennes vänner. Den krogen var ett av hennes och systerns favorithak …
Nej, oberörd är jag inte.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...