Fortsätt till huvudinnehåll

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon. Men allt detta går att hantera, med en annan politik.

Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspaning, så till den milda grad att svensk militär numera helst pratar engelska. Vi skickar in drönare vars majoritet av offer är civila, och vi bombar sjukhus. IS svarar med levande missiler, betydligt billigare (för den som är beredd att offra sitt liv för en Stor Sak) och minst lika effektiva. Om ett av IS syften är att slå in en kil mellan muslimer i Europa och ”majoritetssamhället” är de på god väg att lyckas. Med vår hjälp.

Nu ropas på fler bomber, mera marktrupper. Dags att besinna sig.

Vännen H. skriver i ett mejl:
Fredag kväll hade min brorsdotter arbetat sent, hon kom upp ur Metron 100 meter hemifrån och femtio meter från den restaurang i 11:e arr. där 19 människor mördades. Hon var bara sekunder från skottsalvorna som dödade två av hennes vänner. Den krogen var ett av hennes och systerns favorithak …
Nej, oberörd är jag inte.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...