Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström.
Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig, FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin (När knarket kom till stan, Främlingen i Falun) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag tänkte bli en ny Truman Capote. På köpet fick jag delta i en debatt i den då nystartade kanalen TV4.
Efter detta ville Maria Söderberg, som då var redaktör för UNF:s tidning Motdrag, ha ett reportage om Tritnaha, en svartklubb som Frihetsfronten, en grupp ultraliberala moderatungdomar och libertarianer, bland dem Johan Norberg, Christian Gergils och "OS-bombaren" Mats Hinze, drivit ett par somrar i Vasastan i Stockholm till grannars och myndigheters förtvivlan. Klubben utgav sig för att vara en protest mot rådande utskänkningsbestämmelser och marknadsfördes som ”politiska möten”. Visst förekom där diskussionskvällar (tisdagspubar) men övriga kvällar och nätter var det vanlig klubbverksamhet med ibland hundratals festsugna människor som köade utanför på gatan när de andra restaurangerna hade stängt. Polisen gjorde upprepade tillslag mot klubben. Så fort de åkt bars ny öl in. Resultatet av verksamheten kom så småningom: staden ändrade sina föreskrifter, och restauranger fick ha öppet till fem på morgonen. Ett exempel på när civil olydnad lönar sig, även från högerkanten.
Efter att Tritnaha stängt fortsatte klubbverksamheten och tisdagspubarna i andra lokaler. Jag besökte en, fick en starköl i handen och lyssnade till Patrik Engellau från Den nya välfärden. Stämningen och den revolutionära attityden kändes bekant från 1970-talet, fast nu med andra förtecken.
Till Pelle Olsson på Narkotikafrågan gjorde jag reportage om Ecstasy, drogen som blivit på modet i början av 90-talet, och gick på rave i en gammal industrilokal i södra Hammarbyhamnen. Iklädd min svarta skinnjacka måste jag framstått som en medelålders civilklädd polis i sammanhanget. (Men musiken var bra.) Under några år intervjuade jag socialarbetare, poliser och folk inom ungdomsvården. Jag åkte polisbil, följde mordrättegångar och skrev om narkomanvården. Åt Motdrag gjorde jag också ett längre reportage om Bryggeriföreningens lobbyverksamhet, en hel bilaga blev det.
En hel del beställningar gällde studiematerial: om droger i arbetslivet, alkohol och hälsa, droger i trafiken och om våld mot kvinnor. Det senare ett material åt Stockholms stad som snabbt blev makulatur eftersom jag valt att citera psykiatern Johan Cullberg som menade att det var ”svaga män” som slog sina kvinnor. Det var inte rumsrent att säga ens då.
En kurs i kriminaljournalistik gav mig mina hittills enda högskolepoäng och lärde mig att gräva i diarier och offentliga handlingar. Något jag hade nytta av även i mitt arbete som förlagsredaktör, som jag skötte parallellt med skrivandet.
Journalistiken blev dock en parentes. Att skriva av lust är en sak, att skriva på beställning något annat.
Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig, FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin (När knarket kom till stan, Främlingen i Falun) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag tänkte bli en ny Truman Capote. På köpet fick jag delta i en debatt i den då nystartade kanalen TV4.
Efter detta ville Maria Söderberg, som då var redaktör för UNF:s tidning Motdrag, ha ett reportage om Tritnaha, en svartklubb som Frihetsfronten, en grupp ultraliberala moderatungdomar och libertarianer, bland dem Johan Norberg, Christian Gergils och "OS-bombaren" Mats Hinze, drivit ett par somrar i Vasastan i Stockholm till grannars och myndigheters förtvivlan. Klubben utgav sig för att vara en protest mot rådande utskänkningsbestämmelser och marknadsfördes som ”politiska möten”. Visst förekom där diskussionskvällar (tisdagspubar) men övriga kvällar och nätter var det vanlig klubbverksamhet med ibland hundratals festsugna människor som köade utanför på gatan när de andra restaurangerna hade stängt. Polisen gjorde upprepade tillslag mot klubben. Så fort de åkt bars ny öl in. Resultatet av verksamheten kom så småningom: staden ändrade sina föreskrifter, och restauranger fick ha öppet till fem på morgonen. Ett exempel på när civil olydnad lönar sig, även från högerkanten.
Efter att Tritnaha stängt fortsatte klubbverksamheten och tisdagspubarna i andra lokaler. Jag besökte en, fick en starköl i handen och lyssnade till Patrik Engellau från Den nya välfärden. Stämningen och den revolutionära attityden kändes bekant från 1970-talet, fast nu med andra förtecken.
Till Pelle Olsson på Narkotikafrågan gjorde jag reportage om Ecstasy, drogen som blivit på modet i början av 90-talet, och gick på rave i en gammal industrilokal i södra Hammarbyhamnen. Iklädd min svarta skinnjacka måste jag framstått som en medelålders civilklädd polis i sammanhanget. (Men musiken var bra.) Under några år intervjuade jag socialarbetare, poliser och folk inom ungdomsvården. Jag åkte polisbil, följde mordrättegångar och skrev om narkomanvården. Åt Motdrag gjorde jag också ett längre reportage om Bryggeriföreningens lobbyverksamhet, en hel bilaga blev det.
En hel del beställningar gällde studiematerial: om droger i arbetslivet, alkohol och hälsa, droger i trafiken och om våld mot kvinnor. Det senare ett material åt Stockholms stad som snabbt blev makulatur eftersom jag valt att citera psykiatern Johan Cullberg som menade att det var ”svaga män” som slog sina kvinnor. Det var inte rumsrent att säga ens då.
En kurs i kriminaljournalistik gav mig mina hittills enda högskolepoäng och lärde mig att gräva i diarier och offentliga handlingar. Något jag hade nytta av även i mitt arbete som förlagsredaktör, som jag skötte parallellt med skrivandet.
Journalistiken blev dock en parentes. Att skriva av lust är en sak, att skriva på beställning något annat.
*
Vi bodde då i Vega mellan Handen och Skogås, söder om Stockholm. Skogås var inklämt som en tarm av Huddinge kommun mellan Farsta, i Stockholms kommun, och Handen, Haninge kommun. Det var långt till kommuncentret i Huddinge, men Skogås var vårt närmaste centrum och det var där barnen gick i skola. Skogås hade vid den tiden ett dåligt rykte (”utsatt område” skulle man sagt idag) och kommunen hade, tillsammans med polisen, gjort en extra satsning i stadsdelen, med kvarterspoliser och en särskild ungdomsgrupp, som förutom att vara fältassistenter även samma befogenheter som socialtjänsten när det gällde ungdomar. Vidare fanns en grupp med nattvandrande föräldrar, ”Skyddsänglarna”.
Allt var mycket nära och personligt. Det var Karin Zettervall, som chefade över ungdomsgruppen, Majken, vars son sedan länge lämnat tonåren, men som ändå fortsatt med nattvandringarna och Hans Särkijärvi (”Säcken”) och Lars-Göran Stridh (”Stridan”) bland kvarterspoliserna.
Under denna tid nådde våra barn tonåren med de utmaningar det innebär som förälder. Våra barn var inga undantag. Att föräldrar, när deras barn börjar högstadiet, släpper kontakten med skolan och barnens vardag, var en allmän uppfattning bland de som jobbade bland ungdomarna. Det är då, när ungdomarna börjar pröva sina vingar på egen hand som de behöver andra, vuxna förebilder.
När vi en gång, trots sonens protester, fick med oss honom för att polisanmäla en stöld av en jacka var det Stridan som tog emot vår anmälan. (Sonen visste mycket väl vilken av de äldre grabbarna som ”lånat” jackan, men vågade så klart, som den yngre, inte säga vem.) Stridan tittade bistert på sonen och sa: ”Jag brukar se dig här i centrum!” Blicken angav att han var allt annan än nöjd.
Jag engagerade mig tidigt i nattvandringarna. Vi träffades på fredagskvällarna i ungdomsgruppens lokaler, belägen mellan centrum och högstadiet i Skogås. Efter en kopp kaffe och genomgång med ungdomsgruppen satte vi på oss våra jackor och gav oss ut. Vi kunde ha fått information om gäng som stod någonstans, eller att det var fest nere på badplatsen vid Drevviken. Vi låg säkert många steg efter, men bara att vi visade upp oss betydde att någon visste vad som var på gång. Det blev ofta en sväng förbi fritidsgården där vi pratade med personal och ungdomar. Vår dotter protesterade högljutt de kvällar hon visste att jag skulle nattvandra, men när vi dök upp utanför fritidsgården, var hon den förste som kom ut och mötte. Kvällen slutade ofta med att jag fick fylla vår gröna Saab 95 med ett lass högstadietjejer och skjutsade hem dem runtom i förorten.
Hur ungdomsgruppen, kvarterspolisen och nattvandrarna skulle klarat sig idag, med den grova gängkriminaliteten, vet jag inte. Men med sin personkännedom är jag övertygad om att de då hindrade en och annan från att falla igenom och bidragit till att någon fått ett anständigt liv.
Allt var mycket nära och personligt. Det var Karin Zettervall, som chefade över ungdomsgruppen, Majken, vars son sedan länge lämnat tonåren, men som ändå fortsatt med nattvandringarna och Hans Särkijärvi (”Säcken”) och Lars-Göran Stridh (”Stridan”) bland kvarterspoliserna.
Under denna tid nådde våra barn tonåren med de utmaningar det innebär som förälder. Våra barn var inga undantag. Att föräldrar, när deras barn börjar högstadiet, släpper kontakten med skolan och barnens vardag, var en allmän uppfattning bland de som jobbade bland ungdomarna. Det är då, när ungdomarna börjar pröva sina vingar på egen hand som de behöver andra, vuxna förebilder.
När vi en gång, trots sonens protester, fick med oss honom för att polisanmäla en stöld av en jacka var det Stridan som tog emot vår anmälan. (Sonen visste mycket väl vilken av de äldre grabbarna som ”lånat” jackan, men vågade så klart, som den yngre, inte säga vem.) Stridan tittade bistert på sonen och sa: ”Jag brukar se dig här i centrum!” Blicken angav att han var allt annan än nöjd.
Jag engagerade mig tidigt i nattvandringarna. Vi träffades på fredagskvällarna i ungdomsgruppens lokaler, belägen mellan centrum och högstadiet i Skogås. Efter en kopp kaffe och genomgång med ungdomsgruppen satte vi på oss våra jackor och gav oss ut. Vi kunde ha fått information om gäng som stod någonstans, eller att det var fest nere på badplatsen vid Drevviken. Vi låg säkert många steg efter, men bara att vi visade upp oss betydde att någon visste vad som var på gång. Det blev ofta en sväng förbi fritidsgården där vi pratade med personal och ungdomar. Vår dotter protesterade högljutt de kvällar hon visste att jag skulle nattvandra, men när vi dök upp utanför fritidsgården, var hon den förste som kom ut och mötte. Kvällen slutade ofta med att jag fick fylla vår gröna Saab 95 med ett lass högstadietjejer och skjutsade hem dem runtom i förorten.
Hur ungdomsgruppen, kvarterspolisen och nattvandrarna skulle klarat sig idag, med den grova gängkriminaliteten, vet jag inte. Men med sin personkännedom är jag övertygad om att de då hindrade en och annan från att falla igenom och bidragit till att någon fått ett anständigt liv.
Kommentarer