1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år.
Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation.
Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland.
Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O. Enquist, Folke Isaksson, Leif Zern och RFSU:s ordförande C.G Boëthius. En framgångsrik kampanj mot porr och prostitution inleddes i samarbete med bland andra RFSU. Föreningens medlemmar uppsökte konsumstämmor och fick många butiker att sluta skylta med s.k herrtidningar.
Antalet anställda ökade. Mats Örbrink anställdes som ny redaktionssekreterare. Olika uppfattningar inom föreningen och i omvärlden fick en tidningsmässig behandling i en serie ”konfrontationer” där två personer och en reporter samtalade kring frågor som krigsrisken, frivillighet eller tvång inom missbruksvården. Jan Guillou lockades tillbaka och gjorde en serie porträtt av artister som Cornelis Vreeswijk, Hans Alfredsson, Birgitta Andersson och Gösta Ekman.
Tidningen stod nu på höjden av sina framgångar med en prenumererad upplaga på drygt 19 300. Personligen håller jag årgångarna 1978 och 1979 som några av tidningens bästa.
Men vid artistintervjuerna gick tydligen en gräns. Skulle Folket i Bild bli ännu en ”kändistidning”? Att det rörde sig om seriöst arbetande artister med ett i många fall stort samhällsengagemang var mindre intressant.
Och när Mats Örbrink lämnade redaktörsstolen och ny redaktör skulle tillsättas brakade helvetet loss. Anställningsgruppen föreslog Jörgen Widsell, tidigare redaktör på SKP:s tidning Gnistan, en ledamot (Marie-Louis Persson) reserverade sig till förmån för Stefan Lindgren, också han från Gnistan.
”Marie-Louise Persson har blivit överkörd!” dundrade det från Mariefred, där Jan Myrdal förordade Stefan Lindgren. På Nybrogatan satt Vivi Löfstedt och försökte få de olika m-l-arna att enas. Att striden om anställningsfrågan handlade om makten över tidningen, den formella men kanske främst den informella, var en insikt som växte fram hos mig senare.
Styrelsen havererade och utlyste en extrastämma innan jul 1979. När jag fick frågan om jag stod till förfogande som ordförande och ansvarig utgivare hade jag fullt upp med mitt arbete på Ordfront. Lena och jag väntade vårt första barn. Jag vet än idag inte om jag var riktigt klok som tackade ja.
Den 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Ett nytt decennium stod för dörren.
Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation.
Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland.
Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O. Enquist, Folke Isaksson, Leif Zern och RFSU:s ordförande C.G Boëthius. En framgångsrik kampanj mot porr och prostitution inleddes i samarbete med bland andra RFSU. Föreningens medlemmar uppsökte konsumstämmor och fick många butiker att sluta skylta med s.k herrtidningar.
Antalet anställda ökade. Mats Örbrink anställdes som ny redaktionssekreterare. Olika uppfattningar inom föreningen och i omvärlden fick en tidningsmässig behandling i en serie ”konfrontationer” där två personer och en reporter samtalade kring frågor som krigsrisken, frivillighet eller tvång inom missbruksvården. Jan Guillou lockades tillbaka och gjorde en serie porträtt av artister som Cornelis Vreeswijk, Hans Alfredsson, Birgitta Andersson och Gösta Ekman.
Tidningen stod nu på höjden av sina framgångar med en prenumererad upplaga på drygt 19 300. Personligen håller jag årgångarna 1978 och 1979 som några av tidningens bästa.
Men vid artistintervjuerna gick tydligen en gräns. Skulle Folket i Bild bli ännu en ”kändistidning”? Att det rörde sig om seriöst arbetande artister med ett i många fall stort samhällsengagemang var mindre intressant.
Och när Mats Örbrink lämnade redaktörsstolen och ny redaktör skulle tillsättas brakade helvetet loss. Anställningsgruppen föreslog Jörgen Widsell, tidigare redaktör på SKP:s tidning Gnistan, en ledamot (Marie-Louis Persson) reserverade sig till förmån för Stefan Lindgren, också han från Gnistan.
”Marie-Louise Persson har blivit överkörd!” dundrade det från Mariefred, där Jan Myrdal förordade Stefan Lindgren. På Nybrogatan satt Vivi Löfstedt och försökte få de olika m-l-arna att enas. Att striden om anställningsfrågan handlade om makten över tidningen, den formella men kanske främst den informella, var en insikt som växte fram hos mig senare.
Styrelsen havererade och utlyste en extrastämma innan jul 1979. När jag fick frågan om jag stod till förfogande som ordförande och ansvarig utgivare hade jag fullt upp med mitt arbete på Ordfront. Lena och jag väntade vårt första barn. Jag vet än idag inte om jag var riktigt klok som tackade ja.
Den 27 december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Ett nytt decennium stod för dörren.
 |
| För känd för Folket i Bild? http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/se/ |
***
Nybrogatan. Där låg SKP:s partihögkvarter vid den tiden.
Nils Gärdegård, föreningens ordförande under Den stora oredan, har jag porträtterat i en minnesruna.
Nils Gärdegård, föreningens ordförande under Den stora oredan, har jag porträtterat i en minnesruna.
Kommentarer