Fortsätt till huvudinnehåll

Jublade polackerna 1955?

Anders Persson, meteorolog och historiker sänder mig en kopia av ett inlägg han skrivit med anledning av några utbrott i kvällspressen:

Kanske jublade många polacker ändå?

Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:

"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."

Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.

Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.

När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.

Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping

PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”

Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.

Kommentarer

Anonym sa…
Länge sedan jag läste något av Anders Persson. Uppfriskande att se något igen när Kjell Albin Abrahamsson med sitt folkpartiska korståg har lagt beslag på hela Östeuorpa i radion och det andra som kommer ut därifrån är nästan helt ogenomträngligt. Får väl börja läsa Ryska Posten igen.
Jag uppskattar fortfarande din hemsida mycket, inte minst på grund av dess breda innehåll. Tyvärr hinner jag inte kommentera mer.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...