Fortsätt till huvudinnehåll

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm. En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap.

En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.

– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.

Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.

Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)

Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.

Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:

Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:
”Framväxten av demokratin.
Framväxten av storföretagsamhetens makt.
Framväxten av storföretagsamhetens propaganda, som ett vapen för att skydda storföretagsamheten mot demokratin.”

När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.

Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.

Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.

Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.

Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.

Uppdaterad 16 maj 2007.

En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Bäste Tom
Vi kan skippa skället på Göran. Det märkliga är ju att "rörelsen" inte har bokat upp honom till 110 % på kursgårdar, folkhögskolor etc. Även hans intervjuer vittnar ju om en total isolering från partiet, så till den grad att han påstår sig inte ha vetat att Thomas var Lennarts son. Det visste väl varenda sosse. Men han isolerade sig och isolerades och partiet håller på att dö av tvinsot. Som jag hör av s-vänner - nästan inga medlemsmöten, svag demokrati, SSU nästan bortsopad, liksom studentförbundet, ett kvinnoförbunds som bara framstår som vertyg i en intern fraktionskamp.
Utan att utropa partiernas död (som väl får vänta till det klasslösa samhället) är det en allvarlig regress.
I det sammanhanget kan man också fundera över bloggarnas betydelse - hur många föreningssidor på webben lider av senildemens, medan bloggarna spirar.
Varför inte bli Afghanistansolidaritets webmaster, Tom Carlsson. Du har gjort hästlika föreningsinsatser i hela ditt liv. Nu behöver vi dig igen. 4 000 undertecknare av uppropet vill se nya tag. Vad sägs?
Anonym sa…
Mycket sympatisk blogg, Tom. Om Goran, läs gärna min kommentar på Enn Kokks blogg om svikaren ifråga.
Instämmer i Stefans förslag, själv kassör i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Just nu har vi förresten mycket pengar, haha!
Bulten i Bo sa…
Stefan (hoppas bloggägaren tillåter denna off-topic fråga)

I "Ring P1" framträdde du och talade om och de turer som hade föregått det svenska försöket till "gripande" av Nematullah.

Har denna berättelse nedtecknats någonstans? Har trots sökning ej funnit den på nätet, kommer den kanske att publiceras senare?

De i mitt tycke mycket sensationella uppgifter du kom med måste ju ut! Snarast möjligt!

mvh

/B
Anonym sa…
Det är tänkvärda ord du skriver. Att vara politiker är inget yrkesval. Det borde vara som du skriver: Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

Tyvärr ser inte verkligheten ut som man borde önska. Det räcker med att ta reda på hur många uppdrag en politier har för att för att förstå att det andra krafter som styr vägval höger eller vänster. Varje uppdrag innebär en hoper ärenden att sätta sig in i. Det finns gränder för hur mycket information en mänsklig hjärna kan ta till sig.

Idag kan jag med hedern i behåll säga att: En politiker är någon som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde. Samtidigt vet vi att det finns människor inom politiken som ger av sin tid och kraft för att försöka göra den här världen lite bättre. Du nämner Bengt Göransson. Jag skulle kunna nämna rätt många. Men hur man än räknar så blir dessa vardagshjältar inte många.

Tyvärr har politiken blivit på ett sätt att dessa hjältar i det stora hela har mindre påverkan är en myggpiss i en Norrlandsälv eftersom det är andra krafter som styr än de som borde styra. Nämligen allt för väljarna och medborgarnas bästa.
lasse sa…
Man blir en aning förvånad över att en del tycker det är konstigt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet, kapitalisterna förstår naturligtvis att göra rätt för sig och att det ser illa ut om man inte lönar dem som tjänat dem väl. Att vi under samma tid lärt oss att se hemlösa och tiggare som ett ”naturligt” inslag i gatubilden, skolor och offentlig service avrustades och underklassen blivit trångbodd i bostäder med fukt och ohyra är nog inget som anses ligga Persson till last hos dessa intressen, troligen tvärtom.

Som sagt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet är inget nytt för Socialdemokratin. Efter att ha kraftfullt omfördelat från de många till de få tilldelades t.ex. ledande socialdemokrater som Feldt och Eklund efter sin tid i regeringen framträdande välbetalda befattningar i näringslivet. Till 80-talets försvar kan förstås anföras att hemlöshet och annan misär inte drabbade de svagaste lika hårt av den förda politiken som Person sen lyckades med. Men den så kallade kanslihushögern under Palme och sedermera Carlsson gav i alla fall med 1982 års devalvering exportindustrin, bankerna och aktieägarna kraftiga vinster, samtidigt som löntagarnas köpkraft urgröptes med åtstramning och den extra inflation som följde. Reallönerna sjönk samtidigt som Stockholms fondbörs fick den starkaste uppgången i världen.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...