För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm. En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap.
En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.
– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.
Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.
Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för ”gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)
Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.
Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:
Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.
I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:
När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.
Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.
Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.
Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.
Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.
Uppdaterad 16 maj 2007.
En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se
Andra bloggar om göran persson och politik.
En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.
– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.
Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.
Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för ”gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)
Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.
Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:
Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.
I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:
”Framväxten av demokratin.
Framväxten av storföretagsamhetens makt.
Framväxten av storföretagsamhetens propaganda, som ett vapen för att skydda storföretagsamheten mot demokratin.”
När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.
Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.
Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.
Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.
Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.
Uppdaterad 16 maj 2007.
En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se
Andra bloggar om göran persson och politik.
Kommentarer
Vi kan skippa skället på Göran. Det märkliga är ju att "rörelsen" inte har bokat upp honom till 110 % på kursgårdar, folkhögskolor etc. Även hans intervjuer vittnar ju om en total isolering från partiet, så till den grad att han påstår sig inte ha vetat att Thomas var Lennarts son. Det visste väl varenda sosse. Men han isolerade sig och isolerades och partiet håller på att dö av tvinsot. Som jag hör av s-vänner - nästan inga medlemsmöten, svag demokrati, SSU nästan bortsopad, liksom studentförbundet, ett kvinnoförbunds som bara framstår som vertyg i en intern fraktionskamp.
Utan att utropa partiernas död (som väl får vänta till det klasslösa samhället) är det en allvarlig regress.
I det sammanhanget kan man också fundera över bloggarnas betydelse - hur många föreningssidor på webben lider av senildemens, medan bloggarna spirar.
Varför inte bli Afghanistansolidaritets webmaster, Tom Carlsson. Du har gjort hästlika föreningsinsatser i hela ditt liv. Nu behöver vi dig igen. 4 000 undertecknare av uppropet vill se nya tag. Vad sägs?
Instämmer i Stefans förslag, själv kassör i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Just nu har vi förresten mycket pengar, haha!
I "Ring P1" framträdde du och talade om och de turer som hade föregått det svenska försöket till "gripande" av Nematullah.
Har denna berättelse nedtecknats någonstans? Har trots sökning ej funnit den på nätet, kommer den kanske att publiceras senare?
De i mitt tycke mycket sensationella uppgifter du kom med måste ju ut! Snarast möjligt!
mvh
/B
Tyvärr ser inte verkligheten ut som man borde önska. Det räcker med att ta reda på hur många uppdrag en politier har för att för att förstå att det andra krafter som styr vägval höger eller vänster. Varje uppdrag innebär en hoper ärenden att sätta sig in i. Det finns gränder för hur mycket information en mänsklig hjärna kan ta till sig.
Idag kan jag med hedern i behåll säga att: En politiker är någon som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde. Samtidigt vet vi att det finns människor inom politiken som ger av sin tid och kraft för att försöka göra den här världen lite bättre. Du nämner Bengt Göransson. Jag skulle kunna nämna rätt många. Men hur man än räknar så blir dessa vardagshjältar inte många.
Tyvärr har politiken blivit på ett sätt att dessa hjältar i det stora hela har mindre påverkan är en myggpiss i en Norrlandsälv eftersom det är andra krafter som styr än de som borde styra. Nämligen allt för väljarna och medborgarnas bästa.
Som sagt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet är inget nytt för Socialdemokratin. Efter att ha kraftfullt omfördelat från de många till de få tilldelades t.ex. ledande socialdemokrater som Feldt och Eklund efter sin tid i regeringen framträdande välbetalda befattningar i näringslivet. Till 80-talets försvar kan förstås anföras att hemlöshet och annan misär inte drabbade de svagaste lika hårt av den förda politiken som Person sen lyckades med. Men den så kallade kanslihushögern under Palme och sedermera Carlsson gav i alla fall med 1982 års devalvering exportindustrin, bankerna och aktieägarna kraftiga vinster, samtidigt som löntagarnas köpkraft urgröptes med åtstramning och den extra inflation som följde. Reallönerna sjönk samtidigt som Stockholms fondbörs fick den starkaste uppgången i världen.