Fortsätt till huvudinnehåll

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm. En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap.

En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.

– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.

Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.

Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)

Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.

Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:

Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:
”Framväxten av demokratin.
Framväxten av storföretagsamhetens makt.
Framväxten av storföretagsamhetens propaganda, som ett vapen för att skydda storföretagsamheten mot demokratin.”

När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.

Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.

Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.

Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.

Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.

Uppdaterad 16 maj 2007.

En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Bäste Tom
Vi kan skippa skället på Göran. Det märkliga är ju att "rörelsen" inte har bokat upp honom till 110 % på kursgårdar, folkhögskolor etc. Även hans intervjuer vittnar ju om en total isolering från partiet, så till den grad att han påstår sig inte ha vetat att Thomas var Lennarts son. Det visste väl varenda sosse. Men han isolerade sig och isolerades och partiet håller på att dö av tvinsot. Som jag hör av s-vänner - nästan inga medlemsmöten, svag demokrati, SSU nästan bortsopad, liksom studentförbundet, ett kvinnoförbunds som bara framstår som vertyg i en intern fraktionskamp.
Utan att utropa partiernas död (som väl får vänta till det klasslösa samhället) är det en allvarlig regress.
I det sammanhanget kan man också fundera över bloggarnas betydelse - hur många föreningssidor på webben lider av senildemens, medan bloggarna spirar.
Varför inte bli Afghanistansolidaritets webmaster, Tom Carlsson. Du har gjort hästlika föreningsinsatser i hela ditt liv. Nu behöver vi dig igen. 4 000 undertecknare av uppropet vill se nya tag. Vad sägs?
Anonym sa…
Mycket sympatisk blogg, Tom. Om Goran, läs gärna min kommentar på Enn Kokks blogg om svikaren ifråga.
Instämmer i Stefans förslag, själv kassör i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Just nu har vi förresten mycket pengar, haha!
Bulten i Bo sa…
Stefan (hoppas bloggägaren tillåter denna off-topic fråga)

I "Ring P1" framträdde du och talade om och de turer som hade föregått det svenska försöket till "gripande" av Nematullah.

Har denna berättelse nedtecknats någonstans? Har trots sökning ej funnit den på nätet, kommer den kanske att publiceras senare?

De i mitt tycke mycket sensationella uppgifter du kom med måste ju ut! Snarast möjligt!

mvh

/B
Anonym sa…
Det är tänkvärda ord du skriver. Att vara politiker är inget yrkesval. Det borde vara som du skriver: Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

Tyvärr ser inte verkligheten ut som man borde önska. Det räcker med att ta reda på hur många uppdrag en politier har för att för att förstå att det andra krafter som styr vägval höger eller vänster. Varje uppdrag innebär en hoper ärenden att sätta sig in i. Det finns gränder för hur mycket information en mänsklig hjärna kan ta till sig.

Idag kan jag med hedern i behåll säga att: En politiker är någon som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde. Samtidigt vet vi att det finns människor inom politiken som ger av sin tid och kraft för att försöka göra den här världen lite bättre. Du nämner Bengt Göransson. Jag skulle kunna nämna rätt många. Men hur man än räknar så blir dessa vardagshjältar inte många.

Tyvärr har politiken blivit på ett sätt att dessa hjältar i det stora hela har mindre påverkan är en myggpiss i en Norrlandsälv eftersom det är andra krafter som styr än de som borde styra. Nämligen allt för väljarna och medborgarnas bästa.
lasse sa…
Man blir en aning förvånad över att en del tycker det är konstigt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet, kapitalisterna förstår naturligtvis att göra rätt för sig och att det ser illa ut om man inte lönar dem som tjänat dem väl. Att vi under samma tid lärt oss att se hemlösa och tiggare som ett ”naturligt” inslag i gatubilden, skolor och offentlig service avrustades och underklassen blivit trångbodd i bostäder med fukt och ohyra är nog inget som anses ligga Persson till last hos dessa intressen, troligen tvärtom.

Som sagt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet är inget nytt för Socialdemokratin. Efter att ha kraftfullt omfördelat från de många till de få tilldelades t.ex. ledande socialdemokrater som Feldt och Eklund efter sin tid i regeringen framträdande välbetalda befattningar i näringslivet. Till 80-talets försvar kan förstås anföras att hemlöshet och annan misär inte drabbade de svagaste lika hårt av den förda politiken som Person sen lyckades med. Men den så kallade kanslihushögern under Palme och sedermera Carlsson gav i alla fall med 1982 års devalvering exportindustrin, bankerna och aktieägarna kraftiga vinster, samtidigt som löntagarnas köpkraft urgröptes med åtstramning och den extra inflation som följde. Reallönerna sjönk samtidigt som Stockholms fondbörs fick den starkaste uppgången i världen.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...