Tankar i trappen

Vi hörs och ses 2008!

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets . I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda. Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008. I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter ha...

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden ( Dagens Nyheter , Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet. I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem. – De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd. Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt. – Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m). Så kan vinsterna från de kommunala bo...

Som en gulröd punkt lyser stjärnan över den nedsläckta skidbacken i öster långt efter att de andra, äkta, stjärnorna slocknat: Venus, morgonstjärnan. Jag ser den när jag stiger upp i gryningen och tittar ut genom fönstren mot öster. Inte många himlakroppar förmår tränga igenom storstadens ljuslarm, men Venus gör det. På morgonen kallar vi den morgonstjärnan och om kvällen aftonstjärnan. Länge ansågs den som en systerplanet till jorden tack vare sin storlek och atmosfär. I dag efter flertalet besök av rymdsonder vet vi att den nog avnjuts bäst på avstånd: V. är en ständigt molnhöljd planet p.g.a. ett flera tiotal km tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena iväg så att Venusytan har en temperatur på nära 500 °C och ett tryck på 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljan...

Jag ser inledning till ”En spricka i kristallen” . Svenskt tv-drama när det är som sämst. Alla talar med tydliga röster . Ingen ska missa att det här är en familj med problem . Dottern – familjens svarta får – kommer hem till herrgården. Menande blickar, försåtliga kommentarer. Tillbakablickar till en olycklig barndom . En granskning i spegeln visar på problem med vikten . Fadern saluterar andra systern vid middagen ( syskonrivalitet , osynliggörande ). Föräldrarna har en usel relation . Otrohet . Modern är en olycklig överklassmoder . Fadern en brutal tölp . Inget lämnas åt skådespelarna och betraktarna att själva fylla i. Föreställningen är (på grund av regin misstänker jag) en ogenomtränglig mur. Visst ska det få finns misslyckanden, inte minst inom public service. Experiment som inom sig rymmer fröet till något nytt, men inte när man som här färdas längs de väl upptrampade allfartsvägarna. Efter en kvart stänger jag av. Jessica Zandén spelar den olyckliga modern Andra bloggar o...

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom. – Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. ( Svenska Dagbladet 10/12-07 ) I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare: ”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som s...

Luftrören piper och näsan droppar. Jag ligger i soffan och samtalar med Pär Rådström. Nej, han har inte återuppstött från den död han alltför tidigt mötte 1963. Jag läser Fångat i flykten , en samling texter jag fann på Bokförlaget Atlantis julmarknad i veckan. Men Rådström är den typ av författare jag gärna inleder ett samtal med. Jag skrattar, invänder, hummar instämmande och säger emot. (Och var han verkligen hemma och drog barnvagn med sonen så mycket som han låter påskina?) Jag träffade aldrig Rådström. Var blott tolv år när dog. Jag minns hans röst från radio - eller är det kanske senare inspelningar. Av det jag läst som hans vänner skrivit vet jag inte ens om jag skulle ha tyckt om honom. De flesta författare är (precis som komiker) trista typer i det verkliga livet. Att sitta ensam, instängd och skriva åtta timmar om dan kräver en speciell personlighet – inte direkt det som i platsannonserna beskrivs som social kompetens. Vi som läser är nog likadana. Men vi är många, precis ...

Ibland är hyckleriet tjockt som decemberdimman. Desto mer befriande när någon då talar klarspråk. Som Mikael Nyberg när han skriver om situationen i Somalia: ”Jag minns förra hösten. Då hade somalierna jag träffade förhoppningar. Krigsherrarna och de kattuggande våldsmännen hade flytt Mogadishu. Flygplatsen öppnade, hamnen öppnade. Folk kunde gå på gatorna utan att vara rädda.” ( ”Vad kan vi lära av Somalia?” Aftonbladet 27/11-07) Andra läsvärda artiklar finns på Mikaels hemsida: www.mikaelnyberg.nu *** När jag ändå är i farten kan jag påminna om Peter Larssons granskning av den s.k. FUT-delegationens beräkningar av svenskens bidragsfuskande. 20 miljarder om året svindlar vi bort. Eller hur var det nu egentligen? Peter reder ut begreppen föredömligt ( ”De bluffar om fusket” , Aftonbladet 19/11-07). Andra bloggar om somalia , bidragsfusk och politik .

En kvinna vandrar fram och åter i den fullpackade tunnelbanevagnen. Agiterad. På sjungande finlandssvenska ömsom väser, ömsom skriker hon ut sina förbannelser över oss förtappade och sitt budskap om Herren Jesus Krist. Från medresenärerna runtom mig generade fniss. Enstaka hånleenden. Några tonårstjejer kommenterar halvhögt kvinnans budskap. Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina minnen om den avgrundsdjupa rädsla som utmärker psykospatienter. Deras extrema sårbarhet och behov av lugn omkring sig. Långt från den hårda miljön i Stockholms kollektivtrafik. Jag undviker att möta hennes brinnande blick. Men djupt inom mig vill jag lägga en arm om kvinnans axlar och varsamt sätta henne på platsen bredvid mig. Johan Cullberg. Mitt psykiatriska liv. Memoarer. Natur & Kultur 2007. Andra bloggar om psykiatri .

– Usch vad mörkt och grått det är! Människorna runt omkring mig klagar. I år, som alla tidigare år. Själv har jag alltid funnit en glädje i hösten. En mörk grotta av arbete och rofylld glädje att krypa in i. En period fylld av läsning och musik, aktivitet och reflektion. Våren och sommaren med alla (mina) krav och förväntningar desto mer plågsam. Alla intryck som bombarderar sinnet. Växtvärk och hösnuva. Så tänker jag, trots att näsan just nu rinner och det svider i ögon och hals. Andra bloggar om hösten och årstider

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar. *** Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd. *** Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ög...

Det finns dagar när jag lämnar bloggen och går ut i spalterna som en vanlig insändarskribent. Så här skrev jag häromveckan till Dagens Nyheter: Hej, Jag reagerar mot rubriken i dagens DN 13/11-07 (s 9) ”Nästan var fjärde över 85 år deppig”. ”Deppig” betyder i vardaglig tal nedstämd, det vill säga något som de flesta av oss kan vara till eller från. Depression däremot, som notisen visar sig handla om, är en av våra vanligaste folksjukdomar, omkring en femtedel av svenskarna lider av det någon gång under sin livstid. Symtomen varierar: nedstämdhet, brist på ork och glädje, koncentrations- och sömnsvårigneter, och i allvarliga fall självmordstankar är några exempel. Betydligt värre alltså än en tids nedstämdhet. ”Nästan var fjärde över 85 år lider av depression” eller ”Nästan var fjärde över 85 år deprimerad” hade varit en mer korrekt skrivning. För mer info se http://www.internetpsykiatri.se/diagnosis/depression/index.html DN:s läsarombudsman, den alltid lika flitiga Lillian Öhrström, sv...

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar” . Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek. Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del t...

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen. Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat: Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken . Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning. Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite. Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort. Alkohol och tobak hän...

Det finns fler roliga detaljer om Attendo Care. Som att koncernens vd Henrik Borelius (för övrigt bror till f.d. handelsministern, journalisten Maria Borelius m.m. bl.a. känd för att förvara fillipinskor i källaren till Djursholmsvillan) caschade hem 40 miljoner när bolaget häromåret såldes till det brittiska riskkapitalbolaget Bridgepoint för 2,2 miljarder. Koncernens vinst 2005 blev för övrig 120 miljoner kronor och de fyra högsta cheferna fick bonusar på totalt 1,8 miljoner kronor. Attendo care har vunnit upphandlingar för att bolaget varit uppemot 15 % billigare än kommunens egen regi. Den högst ansvarige för verksamheten på Kronparksgården i Uppsala, där en vårdskandal 2006 utspelade sig, har utöver en hög lön också fått en hög bonus tack vare det "goda" resultatet. Så ser äldrevården i Sverige ut 2007. Läs mer på om Attendo http://www.affarsvarlden.se/art/95326 http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_78993.e24 Anm. Att riskkapitalbolag inte är några välgörenhetsinrätt...

En liten vårdprofitör sitter i tv:n och visar vargtänderna. Blicken blänker bakom de stålbågade glasögonen när han svarar på Aktuelltreporterns frågor om de upprepade larmen om missförhållanden vid bolagets vårdenheter. – Det är inte medierna som är vår tillsynsmyndighet, svarar han. Nej, det är Länsstyrelsen. Men när reportern tar upp Länsstyrelsens kritik mot att många av missförhållandena beror på för låg bemanning svarar han bara: – Där delar vi inte Länsstyrelsens uppfattning. Kort sagt ”Vi är oss selve nok, och ni kan dra åt h-e med era frågor”. Dessförinnan har reportern tillåtits besöka en av företagets mönsteranläggningar utanför Stockholm, där glada åldringar sitter i ring och kastar boll. Nordkoreanerna hade inte kunnat arrangera det bättre. Nu har Lidingö kommun sagt upp sitt avtal med bolaget för ett av kommunens äldreboenden ( Svenska Dagbladet 23/11 -07) och då blir tonen helt plötsligt en annan. I det företagets värld är det pengarna som talar. *** Attendo Care är enlig...

I ett tv-program om författaren P.O. Enquist för ett par år sedan nämnde producenten Eva Beckman med vilken respekt och ängslan hon och andra närmade sig honom. Jag minns nu inte exakt hur orden föll – kanske använde hon rentav ordet rädsla – men plötsligt tappade den store författaren garden helt, den gard han så omsorgsfullt hållit uppe genom hela programmet. Hans häpnad var oförställd och helt utan koketteri. Det där med vilken bild vi gör av oss själva och andras föreställningar om oss är uppenbarligen inte så enkelt. Jag ser mig själv i spegeln. Bortsett från några enstaka gråa hår och lite fåror i ansiktet ser jag fortfarande den där brådmogna och ganska sårbara 16–17-åringen jag en gång var. Han har varit med om en lång resa, är något klokare och kanske lite lugnare men i grunden samma kille som jag blev de där åren i slutet av 1960-talet. Vad andra ser jag kan bara gissa.

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott som i dråp av en neger bestod, jag vill glömma den förfärliga tid som förgått sen den dag, då polisen mig tog. Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär fast jag lidit i dagar och år. Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär - och då vet man hur illa det går. (Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955) Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör....

”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” Så har vi äntligen fått en vetenskaplig definition av vänskap. I en inspirerande understreckare i lördagens Svenska Dagbladet (17/11-07) skriver Carina Burman om vänskap med anledning av två nyutkomna böcker. Ett visst mått av ömsesidig beundran ska också till, fortsätter historieprofessorn Eva Österberg som står för definitionen. Vår bäste vän är någon som är lik oss själva, fast bättre. Min hustru, brukar män i min ålder svara på frågan vem som är deras bäste vän. Och visst är det så. ”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” På vilket annat sätt skulle jag definiera Lenas och mitt förhållande. Den manliga världen är allt för fylld av prestige, hierarkier och misstänksamhet för att rymma verklig vänskap. (Om vänskap mellan kvinnor kan jag av naturliga skäl inte yttra mig.) Återstår den vi valt att dela vårt liv med ”i nöd och lust”. Väns...

Lena läser bloggen. – Det där du skriver är ju krönikor egentligen. Sånt där som folk skriver i tidningen och tar betalt för, säger hon och tittar uppfordrade. Vad svarar man sin hustru på sånt?

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Kunskapskanalen ser jag Margareta Strömstedts film om Tove Jansson från 1968. Hon besöker författaren på den karga ö längst ut i Finska viken där hon lever i en liten stuga tillsammans med Tuulikki Piätelä (förebilden till Too-ticki i Muminböckerna). Tove Jansson börjar misstänka att Mumintrollet inte alls har någon god karaktär. Hon berättar historien om myrorna. Dessa har intagit den plats där Mumintrollet vill vara. Han ställs inför valet att utrota dem, flytta eller dela livet med dem. Utrota dem kan han inte förmå sig till, det vore alltför barbariskt, flytta vill han inte och dela livet med dem går av praktiska skäl inte. Han delger den mer realistisk lilla My sina bekymmer. Och en dag när han är borta bränner hon upp myrorna med bensin. Mumintrollet kommer hem, blir fruktansvärd upprörd över vad hon gjort – och lättad. My genomskådar honom förstås. Historien säger oss mycket om oss och våra liv. Filmen är för övrigt väldigt underhållande. Färgerna och ljuden ger mig associat...

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil . Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre. Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tyck...

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Pappa och jag i Kronobergsparken 1954 I går tänkte vi på våra döda. I Lenas och mitt fall våra fäder. Åke och Lena, 2 år. Västertorp. Febr-mars 1951. Andra bloggar om döden döden

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

En natt drömmer jag – som så många gånger förr – om huset vi bodde i. Man muddrar i viken nedanför och vibrationerna från de kraftiga maskinerna fortplantar sig genom marken. Huset – i drömmen står det i en lerslänt – börjar röra sig. Jag skyndar ut och hinner precis sätta mig i säkerhet innan väggarna viker sig och byggnaden faller samman. Människor skyndar till. Någon ligger kvar i källaren. Jag vaknar. Andra bloggar om drömmar .

Första gången jag hörde Lucinda Williams var i Klingan , Lennart Wretlinds omistliga program för all musik som går vid sidan av det vanliga eterutbudet. Jag föll platt för hennes sandpapperssträva stämma och personliga texter. På Pet Sounds köpte jag West , hennes senaste skiva. När jag i somras intervjuade översättaren Ia Lindh låg flera skivor med Lucinda på hennes arbetsbord. Ia visade sig vara en stor fan av Williams sedan länge. Nu hade jag fått blodad tand så när Lucinda Williams spelade i Stockholm på tisdagkvällen står jag en bit från scenen och låter mig charmas av hennes trubbiga scenpersonlighet och breda sydstatsdialekt. Hon är orolig för att inte alla nyanser ska gå fram och ger utförliga förklaringar till sina texter mellan låtarna. Hon sjunger om döda vänner, om män som inte kan tillfredställa sina kvinnor och om livet. Berns som hastigt fått ersätta China-teatern är ju en perfekt konsertlokal. Vacker och intim. För den som vill höra smakprov på Lucinda Williams finns n...

Till gårdagens lista över svenska självtänkare kunde jag ha fogat Karl-Olov Arnstberg (som jag skrivit om tidigare i ” Gener bakom allt ” ) och kanske Jan Guillou. Idel vita medelålders män alltså. Hur det blivit så kan man skänka en tanke i morgonstunden. Åldern är det minst komplicerade: med ålder kommer erfarenhet och klokskap, om man inte anpassat sig till ett liv i konform (som Olof Moberg skrev i en roman innan han tog livet av sig) eller knäckts av motgångarna. När det gäller manligt och kvinnligt kan min utblick vara begränsad. Men jag kan inte helt slå bort tanken att det gäller en generation uppvuxen i och präglad av ett annat Sverige än det vi nu lever i. En självständigt tänkande kvinnlig intellektuell som Maja Ekelöf (jo jag menar allvar) arbetade som städerska hela sitt liv och skrev sina betraktelser på lånade skrivmaskiner i gryningen innan kontorsfolket kom på plats. Inte blir det några hyllmetrar skrivna så. De kvinnliga skribenter jag idag läser med behållning, Lena ...

Bo Rothsten skriver i dagens Svenska Dagbladet ( ”Begränsa statlig opinionsbildning” , 29/10-07) om de statliga myndigheter som producerar ideologi och propaganda istället för att effektuera de beslut som fattats av riksdag och regering. Dessa myndigheter har, menar Rothsten, ersatt de politiska partierna i den demokratiska processen. I stället arbetar de för att påverka riksdagen och, kanske främst, regeringskansliet. Partiernas roll blir i det sammanhanget att försöka ”vinna acceptans för de politiska program som skapats av de ideologiska statsapparaternas kadrer av tjänstemän”. Folkviljan kanaliseras inte längre genom de politiska partierna, demokratin är när folket gör som staten vill, blir hans slutsats. Som alltid läser jag Rothstein med ett glatt leende på läpparna. Inte för att jag alltid håller med. Men han tillhör en grupp självtänkare i vårt samhälle som får mig att tänka efter. Torbjörn Tännsjö är en annan. Nils Bejerot, på sin tid, ytterligare en. Jan Myrdal på sin kant hö...

Tonåren Stå grå, stå grå, stå grå, stå grå, stå grå-å-å-å. Så är gråbergs gråa sång lå-å-å-å-å-å-ång. Gustav Fröding ” Gråbergssång ” ( Efterskörd 1910) Högre Allmänna Läroverket i Enskede, högstadium och gymnasium Den som säger att tonåren var en härlig tid ljuger - eller så har den glömt hur det är att stå i parken och vänta på att något ska hända, att gå på skoldans, klubb eller diskotek och vänta på att någon ska komma fram och säga "Du, kan inte vi…" , att vänta på att någon rökt klart så att man kan få sista blossen på en fimp innan det ringer in till lektionen, att ligga i det fuktiga gräset på Skansen en Valborgsmässoafton med för lite kläder och för mycket mellanöl i magen, att vandra fram och tillbaka längs en grusväg i Sörmland en midsommarafton tillsammans med en som helst vill vara någon annanstans, att sitta på en pråm i Årstaviken en lucianatt och dricka för mycket sött vitt vin och vänta på att skolan ska börja, att försöka fatta ...

Fotografen Micke Berg har en lång rad böcker bakom sig. Den i höst utkomna Dagar utan mening är en samling självbiografiska texter där nuet på ön Naxos i de grekiska Kykladerna och på östra Södermalm i Stockholm varvas med tillbakablickar på det liv han levt och de resor han gjort. Det är texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet, precis som hans fotografier. Barnen och kvinnorna är det centrala. ”Resten är skit”, skriver han på ett ställe. Jag finner hans inställning till arbete, liv och barn sympatisk. Bland nu verksamma fotografer som debuterade under 1970-talet tillhör han definitivt de betydelsefulla. Följaktligen har jag svårt att förstå titeln på denna bok. För den som vill fördjupa sig i Micke Bergs fotokonst finns den 1999 utkomna Retro (Ordfront/Galago). Han har även en utmärkt hemsida på www.mickebergphoto.com Dagar utan mening Micke Berg Blue Publishing Andra bloggar om böcker .

Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra. Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen. Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta. Första klass...