Fortsätt till huvudinnehåll

Ett år av tankar

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.

Irma 5 år. Juni 2001
Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer, läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.

Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.

En palestinsk familj använder en gasollampa i sitt hem efter att all elektricitet nu har strypts på Gazaremsan. Foto: Hatem Moussa/AP
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Tom!
Nyss skrev jag ett längre svar på din blogg, som jag inte lyckades få iväg, eftersom jag inte kom ihåg min Google-adress.
Jag försöker därför restaurera brevet.
Jag har då och då läst din blogg efter tipset via Föreningen Arbetarskrivare. Nu läste jag en av dina hänvisningar till artikeln om små kulturtidskrifter som ofta med statligt kulturstöd når ut till redaktörernas närmaste vänkrets.
Även jag har ju en sådan tidskrift krattan (www.krattan.se), som en gång var Bokcaféet Tankarnas Trädgårds medlemstidning (f.d Oktoberbokhandeln).
Skillnaden är att min tidskrift med 6 nr/år och en upplaga på 230 ex/nr enbart bygger på prenumeranternas pengar. Ej heller känner jag större delen av läsekretsen, eftersom den är spridd över hela landet.
En gång skrev NSD för 10-talet år sedan om krattan, som hade fler skribenter än prenumeranter, men riktigt så är det inte, även om mellan 400 - 600 personer skrivit i den de gångna 20 åren.
Jag skrev även en kommentar till Jan Myrdals bok Samtida (1967) som jag läste på nytt efter att ha läst Carsten Palmaers text i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag. För min del läste jag den boken långt senare i livet. Sedan fann jag igår, att jag faktiskt hade i hyllorna den upplaga som kom ut 1964 med ägarsignatur från en äldre dam 75-80 år som jag aldrig träffat, men som tydligen skänkte alla sina böcker till Tankarnas Trädgård, som jag nu börjat återupprätta i en boda på gården och tills vidare säljer böcker via www.bokborsen.se
Inte heller jag hade någon tanke på blogg. Jag försökte för krattans räkning med blogspot och andra sidor utan att lyckas, men fann i höstas av tillfällighet i Metro en sida, där jag försökte på nytt och det var enklare att komma igång där - www.metrobloggen.se/krattan Jag har nämnt denna på Föreningen Arbetarskrivares diskussionsforum.
Detta var det huvudsakliga sakinnehållet i det jag skrev. Vi får se om jag lyckas få iväg det.
Kamratliga hälsningar
från Bror Kajsajuntti.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...