Fortsätt till huvudinnehåll

Ett år av tankar

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.

Irma 5 år. Juni 2001
Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer, läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.

Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.

En palestinsk familj använder en gasollampa i sitt hem efter att all elektricitet nu har strypts på Gazaremsan. Foto: Hatem Moussa/AP
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Tom!
Nyss skrev jag ett längre svar på din blogg, som jag inte lyckades få iväg, eftersom jag inte kom ihåg min Google-adress.
Jag försöker därför restaurera brevet.
Jag har då och då läst din blogg efter tipset via Föreningen Arbetarskrivare. Nu läste jag en av dina hänvisningar till artikeln om små kulturtidskrifter som ofta med statligt kulturstöd når ut till redaktörernas närmaste vänkrets.
Även jag har ju en sådan tidskrift krattan (www.krattan.se), som en gång var Bokcaféet Tankarnas Trädgårds medlemstidning (f.d Oktoberbokhandeln).
Skillnaden är att min tidskrift med 6 nr/år och en upplaga på 230 ex/nr enbart bygger på prenumeranternas pengar. Ej heller känner jag större delen av läsekretsen, eftersom den är spridd över hela landet.
En gång skrev NSD för 10-talet år sedan om krattan, som hade fler skribenter än prenumeranter, men riktigt så är det inte, även om mellan 400 - 600 personer skrivit i den de gångna 20 åren.
Jag skrev även en kommentar till Jan Myrdals bok Samtida (1967) som jag läste på nytt efter att ha läst Carsten Palmaers text i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag. För min del läste jag den boken långt senare i livet. Sedan fann jag igår, att jag faktiskt hade i hyllorna den upplaga som kom ut 1964 med ägarsignatur från en äldre dam 75-80 år som jag aldrig träffat, men som tydligen skänkte alla sina böcker till Tankarnas Trädgård, som jag nu börjat återupprätta i en boda på gården och tills vidare säljer böcker via www.bokborsen.se
Inte heller jag hade någon tanke på blogg. Jag försökte för krattans räkning med blogspot och andra sidor utan att lyckas, men fann i höstas av tillfällighet i Metro en sida, där jag försökte på nytt och det var enklare att komma igång där - www.metrobloggen.se/krattan Jag har nämnt denna på Föreningen Arbetarskrivares diskussionsforum.
Detta var det huvudsakliga sakinnehållet i det jag skrev. Vi får se om jag lyckas få iväg det.
Kamratliga hälsningar
från Bror Kajsajuntti.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...