Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.
Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer, läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.
Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.
Andra bloggar om bloggar och bloggosfären
Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.
Andra bloggar om bloggar och bloggosfären
Kommentarer
Nyss skrev jag ett längre svar på din blogg, som jag inte lyckades få iväg, eftersom jag inte kom ihåg min Google-adress.
Jag försöker därför restaurera brevet.
Jag har då och då läst din blogg efter tipset via Föreningen Arbetarskrivare. Nu läste jag en av dina hänvisningar till artikeln om små kulturtidskrifter som ofta med statligt kulturstöd når ut till redaktörernas närmaste vänkrets.
Även jag har ju en sådan tidskrift krattan (www.krattan.se), som en gång var Bokcaféet Tankarnas Trädgårds medlemstidning (f.d Oktoberbokhandeln).
Skillnaden är att min tidskrift med 6 nr/år och en upplaga på 230 ex/nr enbart bygger på prenumeranternas pengar. Ej heller känner jag större delen av läsekretsen, eftersom den är spridd över hela landet.
En gång skrev NSD för 10-talet år sedan om krattan, som hade fler skribenter än prenumeranter, men riktigt så är det inte, även om mellan 400 - 600 personer skrivit i den de gångna 20 åren.
Jag skrev även en kommentar till Jan Myrdals bok Samtida (1967) som jag läste på nytt efter att ha läst Carsten Palmaers text i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag. För min del läste jag den boken långt senare i livet. Sedan fann jag igår, att jag faktiskt hade i hyllorna den upplaga som kom ut 1964 med ägarsignatur från en äldre dam 75-80 år som jag aldrig träffat, men som tydligen skänkte alla sina böcker till Tankarnas Trädgård, som jag nu börjat återupprätta i en boda på gården och tills vidare säljer böcker via www.bokborsen.se
Inte heller jag hade någon tanke på blogg. Jag försökte för krattans räkning med blogspot och andra sidor utan att lyckas, men fann i höstas av tillfällighet i Metro en sida, där jag försökte på nytt och det var enklare att komma igång där - www.metrobloggen.se/krattan Jag har nämnt denna på Föreningen Arbetarskrivares diskussionsforum.
Detta var det huvudsakliga sakinnehållet i det jag skrev. Vi får se om jag lyckas få iväg det.
Kamratliga hälsningar
från Bror Kajsajuntti.