Fortsätt till huvudinnehåll

Ett år av tankar

Idag är det ett år sedan vår springer spaniel-tik Irma dog. Irma är död blev mitt första inlägg på den här bloggen, som jag startade dagen därpå. Kan man ersätta en hund med en dagbok på Internet? I mitt fall uppenbarligen ja. Andra former av motion har ersatt de dagliga promenaderna med hunden. Jag cyklar. Har jag ett ärende till stan eller andra sidan sjön promenerar jag lika gärna som jag åker kommunalt. Det skrev jag om i Livet utan bil. Livet utan hund är väl som man ibland hör singellivet beskrivas. En stor frihet, men också en tomhet. Stressen att hinna hem till det väntande djuret är borta. Samtidigt finns inte vännen som kurade ihop sig bredvid mig i soffan längre.

Irma 5 år. Juni 2001
Är det meningsfullt att blogga? frågade jag i ett tidigt inlägg. Mitt svar så här långt är ja. Jag mår mentalt bra av att fästa de tankar och känslor som far runt inom mig på pränt. I lyckliga stunder kan jag tydliggöra för mig själv vad som i förstone bara är en vag aning. Jag skriver det mesta för hand. Jag tycker att handens rörelser med pennan i blocket (det första fick jag av dottern i julklapp) står i mer direkt kontakt med vad jag tänker och känner än det mekaniska tangentbordet på datorn. På datorn skriver jag rent mina texter. Putsar och stryker. Längre texter, som mina improviserade memoarer, läser jag högt för mig själv. Det är något med andningen och rytmen i berättandet som faller på plats då.

Ett femtiotal besökare tar varje dag del av bloggen. De gånger jag länkat till andra medier kan det ramla in något hundratal ytterligare. Flest tittningar – 253 st – hade bloggen den 21 augusti i år då jag skrev den lilla betraktelsen Mörker. Andra inlägg om Palestinafrågan har också dragit många besökare. Några blogginlägg har jag kunnat publicera på annat håll. Andra texter, som min miniserie Den deprimerade hjärnan, kanske kommer till användning i annat sammanhang. Ett urval favoriter har jag samlat i spalten här till höger. Där kan man också läsa hela bloggen, månad för månad. Uppe i vänstra hörnet går det att söka i all text jag skrivit.

En palestinsk familj använder en gasollampa i sitt hem efter att all elektricitet nu har strypts på Gazaremsan. Foto: Hatem Moussa/AP
Vad som hänt om ett år vet ingen. Efter nyår börjar Lena ett nytt arbete på Gotland och en tillvaro som vecko- och långpendlare. Jag håller mig kvar i stan så länge. Min största oro är att jag ska arbeta ihjäl mig igen när ingen kommer hem och stör på kvällarna.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Tom!
Nyss skrev jag ett längre svar på din blogg, som jag inte lyckades få iväg, eftersom jag inte kom ihåg min Google-adress.
Jag försöker därför restaurera brevet.
Jag har då och då läst din blogg efter tipset via Föreningen Arbetarskrivare. Nu läste jag en av dina hänvisningar till artikeln om små kulturtidskrifter som ofta med statligt kulturstöd når ut till redaktörernas närmaste vänkrets.
Även jag har ju en sådan tidskrift krattan (www.krattan.se), som en gång var Bokcaféet Tankarnas Trädgårds medlemstidning (f.d Oktoberbokhandeln).
Skillnaden är att min tidskrift med 6 nr/år och en upplaga på 230 ex/nr enbart bygger på prenumeranternas pengar. Ej heller känner jag större delen av läsekretsen, eftersom den är spridd över hela landet.
En gång skrev NSD för 10-talet år sedan om krattan, som hade fler skribenter än prenumeranter, men riktigt så är det inte, även om mellan 400 - 600 personer skrivit i den de gångna 20 åren.
Jag skrev även en kommentar till Jan Myrdals bok Samtida (1967) som jag läste på nytt efter att ha läst Carsten Palmaers text i vänboken till Jan Myrdals 80-årsdag. För min del läste jag den boken långt senare i livet. Sedan fann jag igår, att jag faktiskt hade i hyllorna den upplaga som kom ut 1964 med ägarsignatur från en äldre dam 75-80 år som jag aldrig träffat, men som tydligen skänkte alla sina böcker till Tankarnas Trädgård, som jag nu börjat återupprätta i en boda på gården och tills vidare säljer böcker via www.bokborsen.se
Inte heller jag hade någon tanke på blogg. Jag försökte för krattans räkning med blogspot och andra sidor utan att lyckas, men fann i höstas av tillfällighet i Metro en sida, där jag försökte på nytt och det var enklare att komma igång där - www.metrobloggen.se/krattan Jag har nämnt denna på Föreningen Arbetarskrivares diskussionsforum.
Detta var det huvudsakliga sakinnehållet i det jag skrev. Vi får se om jag lyckas få iväg det.
Kamratliga hälsningar
från Bror Kajsajuntti.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...