Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet
När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra.
Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen.
Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta.
Första klass hade jag gått i Gustav Vasa skola på Karlbergsvägen. Därifrån minns jag mest hur en flicka som hette Anne en gång försökte pussa mig och hur jag och några andra killar sprang med huvud före rakt in i ett tjockt stuprör av järn på skolgården för att imponera på flickorna. Jag var ett livligt barn och blev då och då utvisad ur klassrummet.
Nu skulle jag börja i Skanskvarnsskolan och fick en fröken som var frireligiös. Vi bad ”Gud välsigne …” när skoldagen började och innan maten, och vi tackade Honom för allt när dagen var slut. Fröken hade ett milt leende och var i mina ögon vidunderligt söt. Jag blev djupt religiös och ritade änglar och profeter och alla bibelns berättelser när vi hade teckning. Julen det året tvingade jag min mormor och mina ateistiska föräldrar att lyssna till julevangeliet som jag läste med hög och klar stämma.
Min religiositet klingade så småningom av. I stället började jag läsa böcker. Varje eftermiddag som jag inte var i parken och spelade fotboll eller åkte skridskor rusade jag hem från skolan. Gjorde ett mellanmål med havregryn, sylt och mjölk – som jag lärt när vi en sommar tillbringade nån semestervecka på pensionat i Bornholm – och la mig i sängen med någon av de senaste böckerna om Joel Söder, tvillingdeckarna eller någon av Enid Blytons böcker. Senare blev det Jules Verne, Stevenson och andra klassiker. På kvällen brukade min pappa läsa högt en stund för mig i sängen innan jag somnade. Jag var nu också frekvent besökare på Skanskvarnsskolans bibliotek och blev så kär i bibliotekarien som bara en prepubertal tio–elvaåring kan bli. Till slut var jag där så ofta att jag fick stå bakom disken och stämpla i böckerna. (I Min väg till boken och Tanken, ordet, texten har jag skrivit om min fortsatta vandring i böckernas värld.)
På Sköntorpsvägen fick jag ett eget rum. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet och min mormor – ett villkor från min mor inför det nya giftermålet var att hon skulle följa med – hade rummet innanför mitt. Där stod också den platta experiment-tv från AGA med hörlurar, som på något sätt letat sig in i vårt hem.
Nu hade jag också kompisar, sådana man gillar och väljer själv, inte någon som de vuxna släpat hem. Mina bästa kompisar var tvillingar och vi gick i samma klass. De bodde i huset mittemot. Deras pappa var befäl i flottan och de hade sommarhus i Fiskebäckskil. En sommar fick jag följa med och bo där ett par veckor. Färden dit gick längs den slingriga riksvägen med oss tre i baksätet. Det var i början på sommaren och vattnet var knappt badbart. Vi fiskade krabbor från bryggan och studerade det rika undervattenslivet, en exotisk upplevelse jämfört med mina tidigare erfarenheter av Östersjön och Sörmlands dyiga insjöar. En gång slogs tvillingarna så hårtestarna rök och blodet sprutade. Mitt starkaste minne var annars att jag frågade tvillingarnas mamma om jag fick kalla henne ”mamma” så länge jag var där. Hon accepterade, men jag minns aldrig att jag omsatte orden i praktisk handling.
Min far avskydde bilar. Ironiskt nog jobbade han som tjänsteman hos lastbilstillverkaren Scania Vabis i Södertälje som också var generalagent för Volkswagen i Sverige. Med jämna mellanrum fick han som anställd olika erbjudanden om att köpa bil, erbjudanden som han avfärdade med en fnysning. Han skrev insändare i Dagens Nyheter och gamla Stockholms-Tidningen varje gång en ny bilväg eller bro skulle byggas. Och vägar byggdes det på 1960-talet. Så nog fick han skriva.
Nedläggningen av gamla Stockholms-Tidningen tillhörde för övrigt det han aldrig kunde förlåta socialdemokraterna. Länge sparade han den sista månadens utgivning i en bunt högst upp i garderoben.
Han berättade också hur han en gång erbjudit en flicka skjuts hem från Havsbadsrestaurangen i Södertälje och hennes min när hon fick se hans redan då lätt rostiga cykel av märket Rex från 30-talet. Jag tror han fick åka ensam hem den kvällen.
Det var alltså helt på sin plats att jag fick en egen stor cykel sommaren jag fyllde åtta år. Det var också cykeln som, vid sidan av böckerna, tog mig ut i världen. I Stockholm på 1960-talet var det fortfarande möjligt för en tio-elvaåring att cykla Götgatan-Söderleden från Årsta och vidare in till stan där jag letade rätt på de platser jag läst om i böckerna.
Särskilt teknisk har jag aldrig varit. Min pappa som jobbat på Siemens kabelverk i Sundbyberg något år i sin ungdom kunde i och för sig koppla elsladdar i parti och minut. I vardagsrummet fixade han elkopplingar så att han och mamma kunde släcka taklampan från sängen. Sånt hade han i sin tur lärt av sin pappa som var elektriker. Lite av det praktiserade jag själv senare i tonåren när jag kopplade olikfärgade lampor bakom högtalarna till stereon i mitt rum.
Någon modellbyggare var jag heller inte. Meccano var på utdöende och Lego hade ännu inte fått sitt riktiga genombrott. I förskolans kvinnodominerade värld hade det mest varit klossar av olika storlekar att bygga med. Som tioåring fick jag i alla fall en modelljärnväg av märket Märklin som jag vårdade ömt. Annars var det böcker om universum och science fiction som fascinerade mig.
En termin gick jag en kurs på Birkagården för att lära mig bygga modellplan. Jag kämpade tappert med det lövtunna balsaträet och limmet som droppade över allt utom där det skulle på mina illa skurna träbitar. Jag hade lika gärna kunnat arbeta med boxhandskar på. I träslöjden fortsatte sedan min Canossavandring. Jag hade inte tummen mitt i handen, min hand var en tumme. Det var först Bengt Sjöblom som långt senare lärde mig att det faktiskt inte var så svårt att snickra och bygga.
Men då hade jag redan släpat mig igenom tonåren. Lekens tid var snart förbi.
Lek och allvar (Skanskvarnsskolan, 1947) av Nils Nilsson, med sina 135 kvadratmeter en av Nordens största freskomålningar.
>>> 4. Tonåren
När jag var åtta år, inträffade det som måste vara varje skilsmässobarns dröm. Mina föräldrar gifte om sig – med varandra.
Min pappa hade i och för sig varit en – för sin tid – högst närvarande pappa. Varannan eller var tredje helg mötte han mig på Centralstation. Där tog vi tåget till Södertälje. Tillsammans höll vi koll på alla tomtar, renar och andra fantasidjur som sprang längs spåret. Vi åt Kvickmans pölsa och Köttbullar på burk i hans tvårummare på Hertig Karls väg i Södertälje, dit han flyttat efter skilsmässan. För att klara hyran hade han olika inneboenden i rummet vid hallen. I vardagsrummet där han sov stod en modern radiogrammofon. Min farmor, hennes nya man och min farbror bodde i lägenheten intill. Där kunde jag sova om pappa ville gå och dansa på Havsbadsrestaurangen.
Men nu hade vi alltså blivit en riktig familj. Sommaren 1959 flyttade vi till en modern lägenhet i ett av sjuvåningshusen på Sköntorpsvägen i Årsta.
Första klass hade jag gått i Gustav Vasa skola på Karlbergsvägen. Därifrån minns jag mest hur en flicka som hette Anne en gång försökte pussa mig och hur jag och några andra killar sprang med huvud före rakt in i ett tjockt stuprör av järn på skolgården för att imponera på flickorna. Jag var ett livligt barn och blev då och då utvisad ur klassrummet.
Nu skulle jag börja i Skanskvarnsskolan och fick en fröken som var frireligiös. Vi bad ”Gud välsigne …” när skoldagen började och innan maten, och vi tackade Honom för allt när dagen var slut. Fröken hade ett milt leende och var i mina ögon vidunderligt söt. Jag blev djupt religiös och ritade änglar och profeter och alla bibelns berättelser när vi hade teckning. Julen det året tvingade jag min mormor och mina ateistiska föräldrar att lyssna till julevangeliet som jag läste med hög och klar stämma.
Min religiositet klingade så småningom av. I stället började jag läsa böcker. Varje eftermiddag som jag inte var i parken och spelade fotboll eller åkte skridskor rusade jag hem från skolan. Gjorde ett mellanmål med havregryn, sylt och mjölk – som jag lärt när vi en sommar tillbringade nån semestervecka på pensionat i Bornholm – och la mig i sängen med någon av de senaste böckerna om Joel Söder, tvillingdeckarna eller någon av Enid Blytons böcker. Senare blev det Jules Verne, Stevenson och andra klassiker. På kvällen brukade min pappa läsa högt en stund för mig i sängen innan jag somnade. Jag var nu också frekvent besökare på Skanskvarnsskolans bibliotek och blev så kär i bibliotekarien som bara en prepubertal tio–elvaåring kan bli. Till slut var jag där så ofta att jag fick stå bakom disken och stämpla i böckerna. (I Min väg till boken och Tanken, ordet, texten har jag skrivit om min fortsatta vandring i böckernas värld.)På Sköntorpsvägen fick jag ett eget rum. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet och min mormor – ett villkor från min mor inför det nya giftermålet var att hon skulle följa med – hade rummet innanför mitt. Där stod också den platta experiment-tv från AGA med hörlurar, som på något sätt letat sig in i vårt hem.
Nu hade jag också kompisar, sådana man gillar och väljer själv, inte någon som de vuxna släpat hem. Mina bästa kompisar var tvillingar och vi gick i samma klass. De bodde i huset mittemot. Deras pappa var befäl i flottan och de hade sommarhus i Fiskebäckskil. En sommar fick jag följa med och bo där ett par veckor. Färden dit gick längs den slingriga riksvägen med oss tre i baksätet. Det var i början på sommaren och vattnet var knappt badbart. Vi fiskade krabbor från bryggan och studerade det rika undervattenslivet, en exotisk upplevelse jämfört med mina tidigare erfarenheter av Östersjön och Sörmlands dyiga insjöar. En gång slogs tvillingarna så hårtestarna rök och blodet sprutade. Mitt starkaste minne var annars att jag frågade tvillingarnas mamma om jag fick kalla henne ”mamma” så länge jag var där. Hon accepterade, men jag minns aldrig att jag omsatte orden i praktisk handling.
Min far avskydde bilar. Ironiskt nog jobbade han som tjänsteman hos lastbilstillverkaren Scania Vabis i Södertälje som också var generalagent för Volkswagen i Sverige. Med jämna mellanrum fick han som anställd olika erbjudanden om att köpa bil, erbjudanden som han avfärdade med en fnysning. Han skrev insändare i Dagens Nyheter och gamla Stockholms-Tidningen varje gång en ny bilväg eller bro skulle byggas. Och vägar byggdes det på 1960-talet. Så nog fick han skriva.
Nedläggningen av gamla Stockholms-Tidningen tillhörde för övrigt det han aldrig kunde förlåta socialdemokraterna. Länge sparade han den sista månadens utgivning i en bunt högst upp i garderoben.
Han berättade också hur han en gång erbjudit en flicka skjuts hem från Havsbadsrestaurangen i Södertälje och hennes min när hon fick se hans redan då lätt rostiga cykel av märket Rex från 30-talet. Jag tror han fick åka ensam hem den kvällen.
Det var alltså helt på sin plats att jag fick en egen stor cykel sommaren jag fyllde åtta år. Det var också cykeln som, vid sidan av böckerna, tog mig ut i världen. I Stockholm på 1960-talet var det fortfarande möjligt för en tio-elvaåring att cykla Götgatan-Söderleden från Årsta och vidare in till stan där jag letade rätt på de platser jag läst om i böckerna.
Särskilt teknisk har jag aldrig varit. Min pappa som jobbat på Siemens kabelverk i Sundbyberg något år i sin ungdom kunde i och för sig koppla elsladdar i parti och minut. I vardagsrummet fixade han elkopplingar så att han och mamma kunde släcka taklampan från sängen. Sånt hade han i sin tur lärt av sin pappa som var elektriker. Lite av det praktiserade jag själv senare i tonåren när jag kopplade olikfärgade lampor bakom högtalarna till stereon i mitt rum.
Någon modellbyggare var jag heller inte. Meccano var på utdöende och Lego hade ännu inte fått sitt riktiga genombrott. I förskolans kvinnodominerade värld hade det mest varit klossar av olika storlekar att bygga med. Som tioåring fick jag i alla fall en modelljärnväg av märket Märklin som jag vårdade ömt. Annars var det böcker om universum och science fiction som fascinerade mig.
En termin gick jag en kurs på Birkagården för att lära mig bygga modellplan. Jag kämpade tappert med det lövtunna balsaträet och limmet som droppade över allt utom där det skulle på mina illa skurna träbitar. Jag hade lika gärna kunnat arbeta med boxhandskar på. I träslöjden fortsatte sedan min Canossavandring. Jag hade inte tummen mitt i handen, min hand var en tumme. Det var först Bengt Sjöblom som långt senare lärde mig att det faktiskt inte var så svårt att snickra och bygga.
Men då hade jag redan släpat mig igenom tonåren. Lekens tid var snart förbi.
Lek och allvar (Skanskvarnsskolan, 1947) av Nils Nilsson, med sina 135 kvadratmeter en av Nordens största freskomålningar.>>> 4. Tonåren
Kommentarer
puss
Stockholm blev exotiskt. Och jag bodde i Göteborg.
Per Stigman dök upp först senare...
Kjell Martinsson
Per Stigman måste ha varit svårare att leta rätt på platserna i?