Fortsätt till huvudinnehåll

Vänskap

”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.”
Så har vi äntligen fått en vetenskaplig definition av vänskap. I en inspirerande understreckare i lördagens Svenska Dagbladet (17/11-07) skriver Carina Burman om vänskap med anledning av två nyutkomna böcker. Ett visst mått av ömsesidig beundran ska också till, fortsätter historieprofessorn Eva Österberg som står för definitionen. Vår bäste vän är någon som är lik oss själva, fast bättre.

Min hustru, brukar män i min ålder svara på frågan vem som är deras bäste vän. Och visst är det så. ”En frivillig närhet mellan personer som litar på varandra och ömsesidigt vill varandra väl.” På vilket annat sätt skulle jag definiera Lenas och mitt förhållande. Den manliga världen är allt för fylld av prestige, hierarkier och misstänksamhet för att rymma verklig vänskap. (Om vänskap mellan kvinnor kan jag av naturliga skäl inte yttra mig.) Återstår den vi valt att dela vårt liv med ”i nöd och lust”. Vänskap är kärlekens vardag, säger en av de citerade. När passionen har klingat av. Gott så. När kvinnan sen dör lämnar också deras åldrade män snart det jordiska.

”Om vänskap funnes vore vi vänner”, skrev en gång Pär Rådström. Så var han också känd för att svika och bedra de som trodde sig vara hans vänner.

De böcker Burman skriver om är Eva Österberg (red) Vänskap. En lång historia (Atlantis 2007) och Kate Larson & Anna-Karin Palm Om vänskap (Lejd 2007). I sin bok Vänner (Bra Böcker 1991) ger Lars Forssell för övrigt ett sammansatt porträtt av Pär Rådström.

Andra bloggar om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...
5 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer