Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev 4

Tonåren
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-ång.
Gustav Fröding Gråbergssång (Efterskörd 1910)


Högre Allmänna Läroverket i Enskede, högstadium och gymnasium

Den som säger att tonåren var en härlig tid ljuger - eller så har den glömt hur det är
  • att stå i parken och vänta på att något ska hända,
  • att gå på skoldans, klubb eller diskotek och vänta på att någon ska komma fram och säga "Du, kan inte vi…",
  • att vänta på att någon rökt klart så att man kan få sista blossen på en fimp innan det ringer in till lektionen,
  • att ligga i det fuktiga gräset på Skansen en Valborgsmässoafton med för lite kläder och för mycket mellanöl i magen,
  • att vandra fram och tillbaka längs en grusväg i Sörmland en midsommarafton tillsammans med en som helst vill vara någon annanstans,
  • att sitta på en pråm i Årstaviken en lucianatt och dricka för mycket sött vitt vin och vänta på att skolan ska börja,
  • att försöka fatta mod och ringa det där samtalet,
  • att vara allt och ingen på samma gång.

Rökrutan

Nej, mina första tonår var ingen rolig tid. Mest stod vi i Parkleken vid Bolidenplan och hängde - efter skolan, på lördagseftermiddagen, på söndagarna. På kvällarna var det fritidsgården vid Möckelvägen, eller någon av de nyöppnade fritidsgårdarna i innerstan (26:an och 4:an, kända från Dom kallar oss mods) som gällde. På fritidsgården fanns flipperspel, fika och några bussiga ledare. Fast mest stod vi utanför och rökte - och väntade.

När ledan blev för stor kunde de äldre få för sig att det var dags att näcka någon. Med hjälp av någon yngre hantlangare brottades offret ner och hölls sedan fast mot marken medan byxorna drogs ner och könsbehåringen (eller avsaknaden av densamma) granskades. Jämställdheten i pennalismen var föredömlig. Den drabbade flickor som pojkar lika. Efteråt fick offret skamset resa sig och borsta dammet av kläderna.

Årskurs 7, ht 1964

Söndagsmatinéerna på Nalen var en frizon. Inga krav, ingen fylla, men bra musik och trevliga människor från hela stan. Topsy Lindbloms drogförbud gällde dock inte rökning. Jag luktade som en nyrökt böckling när jag kom hem till den uppvärmda söndagsmiddagen.

På fritidsgården lärde jag känna Conny, och genom honom Lasse. Båda gick gymnasieförberedande teknisk linje, och senare Åsö tekniska gymnasium. Besöken på fritidsgården blev glesare, istället tillbringade vi kvällarna i Lasses rum i hans föräldrars lägenhet längre ner på Sköntorpsvägen. Vi lyssnade på musik och diskuterade livet, det där stora okända som ännu låg framför oss. Lasse var en stor diggare av soul music (Aretha Franklin, Booker T, Otis Redding), själv tog jag med mig Cornelis vars Grimascher och Telegram just kommit. Där mötte den egensinnige trubaduren den lika originelle Jan Johansson.

Att stå i parken och vänta på att något ska hända.

Jan Johansson var också en av min fars husgudar, och det var inte bara där som vår musiksmak möttes. Överhuvudtaget spelade musiken en stor roll i mitt föräldrahem. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när pappa kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson: Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade.

I den mintgröna transistorradion på lantstället vi hyrde i Vagnhärad (förebild till Sven Delblancs Hedeby) lyssnade jag till Radio Luxemburg på mellanvågen. Memphis med Johnny Rivers, Alma Cogan (Tennessee Waltz) och Rolling Stones (It's all over now) - långt senare skulle jag bli medveten om de svarta förebilderna. Första LP:n -With the Beatles - köpte jag på Åhlén & Holm (numera Åhléns) i city för 25 kr. På Kungliga Tennishallen såg jag Rolling Stones första och enda gången. När Beatles spelade på Isstadion var familjen däremot på semester i Zermatt, Schweiz. Men på Nalen såg jag The Who, John Mayall och många andra. På väggen hemma hängde en stålsträngad Levingitarr som jag träget övade på. Trots ett par års lektioner längre fram blev jag aldrig riktigt bekväm med instrumentet. Mest gillade jag att sitta för mig själv och improvisera. Så fort någon annan var närvarande (Spela nåt) fick jag kramp.

1966

Påsken innan jag skulle fylla sexton reste jag själv till Björkliden för att åka skidor. Familjen hade bekanta i Kiruna som vi umgicks med och som ordnade med inkvarteringen. I Abisko mötte jag A. Visst hade jag haft flickvänner tidigare. Fumlande trevande försök, mest för att man skulle. Mer än att sitta i soffan och hålla i hand tillsammans med föräldrar eller treva med handen under behån eller utanpå trosorna inne på flickrummet var det aldrig tal om. Inte med A. heller för den delen, men hos henne upptäckte jag något annat.

Visst var A söt, jag älskade från början hennes skrattgropar och den granskande, okynniga blicken. Vi träffade på varandra på högfjällshotellet, som två jämnåriga lätt gör i en sån miljö. Första kvällen satt vi länge och pratade på ett sätt jag aldrig tidigare gjort med en flicka. Vid bordet intill satt en full same och jojkade med jämna mellanrum. Den kvällen gick jag hem i månskenet längs järnvägsrälsen - uppfylld, upprymd.

Tillbaka i Stockholm stämde vi träff på T-centralen. Vi började gå på Bobadilla, då en källarklubb på Svartmangatan som Lasse, Conny och jag besökt en del. Vi drack oändliga mängder rökt te, pratade, rökte och läste, när vi inte trevande utforskade varandras kroppar. A. ritade och fotograferade. På väggarna satte vi upp bilder av Aubrey Beardsley.


The Peacock Skirt. Aubrey Beardsley (1872-1898). 1894. Ur Salome.

Hennes föräldrar var lärare, vill jag minnas. Bildad borgerlighet. Familjen bodde i kollektivhus i Bromma. Hon hade vänner som gick på Kristofferskolan med föräldrar som var forskare, lärare och författare. Familjen hade abonnemang på Konserthuset och vid matbordet diskuterades litteratur, konst och musik.

Tillsammans med A. öppnades en värld som jag hittills bara gläntat på - och en kärlek som på några månader växte till en gemenskap jag tidigare aldrig upplevt.

Den sommaren reste hon till England och skulle bli borta ett bra tag. Avskedet var smärtsamt. När sommarlovet började köpte jag Sergeant Pepper och en LP med en svart gitarrist som just haft en hit- Jimi Hendrix. Då hade jag redan hittat Freak Out, en import från USA med Frank Zappa och Mothers (of Invention), i källaren på Kulturcirkeln i ABF-huset.

Observatorielunden våren 1967.

På lantstället i Mölnbo låg jag i en eka i Långsjön och läste farsans förstrukna exemplar av Jan Myrdals Samtida. Ännu en dörr öppnades, mot en värld utanför Sverige och Europa. Jag skickade långa maskinskrivna brev till A. i England med mina nyvunna insikter. Tillsammans med Bernt, min några år äldre farbror som nu flyttat till Stockholm, gick jag i min första Vietnam-demonstration. Vi hörde Jan Myrdal tala i Vasaparken.

Några veckor senare får jag ett brev från A. i England där hon gör slut. Hon har träffat en annan, en engelsman. Det är ett slag rakt i solarplexus. Min förtvivlan är outsäglig.




Tidigare delar:
De första åren
Somrarna på Holmby
Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

Om mellanölet och ungdomen skrev jag en gång i ett öppet brev till Mona Sahlin. Hon ville då låta matvarubutikerna få sälja öl och vin.

Kommentarer

Du har samma foto-min som jag har. Eller, jag har samma foto-min som du! Nu ser jag vems ansikte jag ärvt. Kanske läge att färga håret svart käre far?

Vänta, frysa, vänta, frysa. Mitt starkaste minne av vänta-frysa är en tunn hm-kavaj som vinterjacka, slutet på ett 90-tal, en termometer som stod på -17 och ett rykte om ett nazistgäng på ingång.

Du hämtade mig då, vid nån busshållplats i Haninge. Minns du?
Tom Carlson sa…
Jag minns många busshållplatser, och många hämtningar. Bland annat en julaftonskväll (!) i Jordbro. Och i Skarpnäck. Puss!

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...