På Kunskapskanalen ser jag Margareta Strömstedts film om Tove Jansson från 1968. Hon besöker författaren på den karga ö längst ut i Finska viken där hon lever i en liten stuga tillsammans med Tuulikki Piätelä (förebilden till Too-ticki i Muminböckerna).
Tove Jansson börjar misstänka att Mumintrollet inte alls har någon god karaktär. Hon berättar historien om myrorna. Dessa har intagit den plats där Mumintrollet vill vara. Han ställs inför valet att utrota dem, flytta eller dela livet med dem. Utrota dem kan han inte förmå sig till, det vore alltför barbariskt, flytta vill han inte och dela livet med dem går av praktiska skäl inte. Han delger den mer realistisk lilla My sina bekymmer. Och en dag när han är borta bränner hon upp myrorna med bensin. Mumintrollet kommer hem, blir fruktansvärd upprörd över vad hon gjort – och lättad. My genomskådar honom förstås.
Historien säger oss mycket om oss och våra liv. Filmen är för övrigt väldigt underhållande. Färgerna och ljuden ger mig associationer till andra 60-talsfilmer i skärgårdsmiljö som Vi på Saltkråkan och Att angöra en brygga. På slutet av filmen drabbas ön av en riktig storm. Idyllens och katastrofernas mästerliga skildrare konstaterar nöjt att ”Nu kan ingen fara och ingen komma. Nu är det alldeles tryggt”. Filmen går i repris den 11/11.
Andra bloggar om moral.
Tove Jansson börjar misstänka att Mumintrollet inte alls har någon god karaktär. Hon berättar historien om myrorna. Dessa har intagit den plats där Mumintrollet vill vara. Han ställs inför valet att utrota dem, flytta eller dela livet med dem. Utrota dem kan han inte förmå sig till, det vore alltför barbariskt, flytta vill han inte och dela livet med dem går av praktiska skäl inte. Han delger den mer realistisk lilla My sina bekymmer. Och en dag när han är borta bränner hon upp myrorna med bensin. Mumintrollet kommer hem, blir fruktansvärd upprörd över vad hon gjort – och lättad. My genomskådar honom förstås.
Historien säger oss mycket om oss och våra liv. Filmen är för övrigt väldigt underhållande. Färgerna och ljuden ger mig associationer till andra 60-talsfilmer i skärgårdsmiljö som Vi på Saltkråkan och Att angöra en brygga. På slutet av filmen drabbas ön av en riktig storm. Idyllens och katastrofernas mästerliga skildrare konstaterar nöjt att ”Nu kan ingen fara och ingen komma. Nu är det alldeles tryggt”. Filmen går i repris den 11/11.
Ingen ädel karaktär
Andra bloggar om moral.
Kommentarer