Fortsätt till huvudinnehåll

Föreställningar

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar”. Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek.

Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del tre. Båda är leksaker i de övrigas grymma självupptagenhet.

I den femte delen, med teaterchefen Jens i centrum, ställs frågorna om personligt ansvar och moral på sin spets. Jens, som tröttnat på sin partners, regissören Marko, nyckfullhet erbjuds att söka jobbet som dramachef på Det Kongelige - Danmarks nationalscen. Han intervjuas och likt Petrus förnekar han sina tidigare ideal.

När det står klart att han får jobbet ser kulturministeriet sin chans att dra in anslagen till den konstnärligt framgångsrika teatern – Jens och Markos livsverk. Jens inser vilken fälla han gått i men väljer ändå att inte dra tillbaka sin ansökan. Marko genomskådar honom dock när han konfronteras med faktumet.

I vår kultur ställs ofta individens intressen mot kollektivets. Men när Jens väljer jobbet på Det Kongelige sviker han inte bara teatern och sina kamrater, han sviker också sig själv.

Det sätt han avspisas av ordföranden vid det styrelsemöte han medverkar, borde om inte annat fått honom att inse det.

I seriens sista avsnitt – nästa måndag – följer vi regissören Markos berättelse.

För en gångs skull fungerade också SvT:s textningsmaskin.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...