Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar”. Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek.Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del tre. Båda är leksaker i de övrigas grymma självupptagenhet.
I den femte delen, med teaterchefen Jens i centrum, ställs frågorna om personligt ansvar och moral på sin spets. Jens, som tröttnat på sin partners, regissören Marko, nyckfullhet erbjuds att söka jobbet som dramachef på Det Kongelige - Danmarks nationalscen. Han intervjuas och likt Petrus förnekar han sina tidigare ideal.När det står klart att han får jobbet ser kulturministeriet sin chans att dra in anslagen till den konstnärligt framgångsrika teatern – Jens och Markos livsverk. Jens inser vilken fälla han gått i men väljer ändå att inte dra tillbaka sin ansökan. Marko genomskådar honom dock när han konfronteras med faktumet.
I vår kultur ställs ofta individens intressen mot kollektivets. Men när Jens väljer jobbet på Det Kongelige sviker han inte bara teatern och sina kamrater, han sviker också sig själv.
Det sätt han avspisas av ordföranden vid det styrelsemöte han medverkar, borde om inte annat fått honom att inse det.I seriens sista avsnitt – nästa måndag – följer vi regissören Markos berättelse.
För en gångs skull fungerade också SvT:s textningsmaskin.
Andra bloggar om tv och teater
Kommentarer