Fortsätt till huvudinnehåll

Föreställningar

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar”. Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek.

Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del tre. Båda är leksaker i de övrigas grymma självupptagenhet.

I den femte delen, med teaterchefen Jens i centrum, ställs frågorna om personligt ansvar och moral på sin spets. Jens, som tröttnat på sin partners, regissören Marko, nyckfullhet erbjuds att söka jobbet som dramachef på Det Kongelige - Danmarks nationalscen. Han intervjuas och likt Petrus förnekar han sina tidigare ideal.

När det står klart att han får jobbet ser kulturministeriet sin chans att dra in anslagen till den konstnärligt framgångsrika teatern – Jens och Markos livsverk. Jens inser vilken fälla han gått i men väljer ändå att inte dra tillbaka sin ansökan. Marko genomskådar honom dock när han konfronteras med faktumet.

I vår kultur ställs ofta individens intressen mot kollektivets. Men när Jens väljer jobbet på Det Kongelige sviker han inte bara teatern och sina kamrater, han sviker också sig själv.

Det sätt han avspisas av ordföranden vid det styrelsemöte han medverkar, borde om inte annat fått honom att inse det.

I seriens sista avsnitt – nästa måndag – följer vi regissören Markos berättelse.

För en gångs skull fungerade också SvT:s textningsmaskin.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...