Fortsätt till huvudinnehåll

Föreställningar

Mitt intresse för borgerliga relationsdramer är begränsat. Ändå sitter jag klistrad vid tv:n på måndagskvällar och följer den danska serien ”Föreställningar”. Greppet är lika enkelt som genialt, vi följer ett antal personer under arbetet med att repetera en teaterföreställning – en dramatisering av Shakespeares diktverk ”Venus och Adonis”. Varje avsnitt skildrar repetitionstiden ur en av de medverkandes synvinkel. Sex veckor, sex människor, sex verkligheter, som det heter i påannonsen. Skådespeleriet är på topp, manus och regi utsökt. Tempot växlar mellan snabba klipp och långa tagningar, här finns inte heller den rädsla för tystnaden som utmärker många svenska film- och tv-produktioner. Teaterns slutna värld utgör också ett ypperligt laboratorium när det gäller att renodla mänskliga relationer och känslor. Innehållsmässigt kan man säga att serien i hög grad handlar om svek.

Hittills har jag mest berörts av Jakobs berättelse i första avsnittet och den tonåriga Katjas utsatthet i del tre. Båda är leksaker i de övrigas grymma självupptagenhet.

I den femte delen, med teaterchefen Jens i centrum, ställs frågorna om personligt ansvar och moral på sin spets. Jens, som tröttnat på sin partners, regissören Marko, nyckfullhet erbjuds att söka jobbet som dramachef på Det Kongelige - Danmarks nationalscen. Han intervjuas och likt Petrus förnekar han sina tidigare ideal.

När det står klart att han får jobbet ser kulturministeriet sin chans att dra in anslagen till den konstnärligt framgångsrika teatern – Jens och Markos livsverk. Jens inser vilken fälla han gått i men väljer ändå att inte dra tillbaka sin ansökan. Marko genomskådar honom dock när han konfronteras med faktumet.

I vår kultur ställs ofta individens intressen mot kollektivets. Men när Jens väljer jobbet på Det Kongelige sviker han inte bara teatern och sina kamrater, han sviker också sig själv.

Det sätt han avspisas av ordföranden vid det styrelsemöte han medverkar, borde om inte annat fått honom att inse det.

I seriens sista avsnitt – nästa måndag – följer vi regissören Markos berättelse.

För en gångs skull fungerade också SvT:s textningsmaskin.

Andra bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...
Skicka en kommentar
Läs mer