Fortsätt till huvudinnehåll

Om valfrihet

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet.

I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem.

– De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd.

Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt.

– Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m).

Så kan vinsterna från de kommunala bostadsbolagen fylla på stadens kassa för att göra ytterligare skattesänkningar möjliga. Samtidigt kan allmännyttans fastigheter förfalla i avvaktan på ett ägarbyte som då kommer att hälsas som en befrielse av de boende.

Till salu

Om den sociala bostadspolitiken och bildandet av allmännyttan och skrev jag i ett tidigare inlägg (Barnrikeshusen)

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det där håller jag naturligtvis med dig om Känns för övrigt igen från andra sammanhang. Palestinierna som valde fel parti och straffas för det. Men mest skriver jag för att se om det går att lägga in en kommentar utan att hamna i något kundregister någonstans. Försökte nyss på Ullas blogg men misslyckades.
Hans O
Tom Carlson sa…
det fungerade ju alldeles utmärkt. Och din kommentar på Ullas blogg http://yllemor.blogspot.com/2007/12/loop.html fastnade också vad jag kan se. Lev väl Tom
Anonym sa…
Jaså är det de där höghusen vid t-banestationen, där har dom putsat och fejat ett tag, men det sker lite överallt i Rågsved, så det är nog större grejer på gång, dvs det kan bli ganska omfattande protester till slut...

I Rågsved sätter man sig av tradition inte på någon, inte ostraffat. Rågsved är på sätt och vis något av demokratins urvagga, så här finns det alltid hopp. Här brukar man ganska enkelt kunna uppbåda folk, och makthavarna brukar stå som förlorare. Listan kan göras lång. Skulle inte utesluta att Rågsved kan bli Reinfeldts och alliansens slutliga Waterloo, det vore en fin fjäder i hatten.
Tom Carlson sa…
Det där låter ju hoppfullt. Vi håller tummarna för Rågsved.

Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...