Fortsätt till huvudinnehåll

Om valfrihet

Hyresgästerna i femtusen lägenheter inom allmännyttan i Stockholms förorter har sagt nej till att köpa sina fastigheter och bilda bostadsrätt. Nu straffas de genom att deras lägenheter bjuds ut till försäljning på den privata marknaden (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 12/12-07). Budskapet är tydligt, de har valt, men de har valt fel. Här ska jag inte argumentera för eller emot privata hyresvärdar. Det finns bra och det finns dåliga. Det intressanta är den nuvarande majoritetens syn på valfrihet.

I tv:s nyheter uttalar sig de boende i Rågsved till förmån för det kommunala bolaget Stockholmshem.

– De är bra, de kommer när man ringer, säger en äldre man och sammanfattar i en mening vad de flesta kräver av en god hyresvärd.

Att inte välja är också ett val, men det accepterar inte majoriteten i stadshuset. Alltså ska de kommunala fastigheterna nu överlåtas på en värd hyresgästerna inte valt.

– Vi ska bli aktiva ägare, säger solstrålen Alvendal (m).

Så kan vinsterna från de kommunala bostadsbolagen fylla på stadens kassa för att göra ytterligare skattesänkningar möjliga. Samtidigt kan allmännyttans fastigheter förfalla i avvaktan på ett ägarbyte som då kommer att hälsas som en befrielse av de boende.

Till salu

Om den sociala bostadspolitiken och bildandet av allmännyttan och skrev jag i ett tidigare inlägg (Barnrikeshusen)

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anonym sa…
Det där håller jag naturligtvis med dig om Känns för övrigt igen från andra sammanhang. Palestinierna som valde fel parti och straffas för det. Men mest skriver jag för att se om det går att lägga in en kommentar utan att hamna i något kundregister någonstans. Försökte nyss på Ullas blogg men misslyckades.
Hans O
Tom Carlson sa…
det fungerade ju alldeles utmärkt. Och din kommentar på Ullas blogg http://yllemor.blogspot.com/2007/12/loop.html fastnade också vad jag kan se. Lev väl Tom
Anonym sa…
Jaså är det de där höghusen vid t-banestationen, där har dom putsat och fejat ett tag, men det sker lite överallt i Rågsved, så det är nog större grejer på gång, dvs det kan bli ganska omfattande protester till slut...

I Rågsved sätter man sig av tradition inte på någon, inte ostraffat. Rågsved är på sätt och vis något av demokratins urvagga, så här finns det alltid hopp. Här brukar man ganska enkelt kunna uppbåda folk, och makthavarna brukar stå som förlorare. Listan kan göras lång. Skulle inte utesluta att Rågsved kan bli Reinfeldts och alliansens slutliga Waterloo, det vore en fin fjäder i hatten.
Tom Carlson sa…
Det där låter ju hoppfullt. Vi håller tummarna för Rågsved.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...