Fortsätt till huvudinnehåll

Ordningens upprätthållande

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom.

– Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. (Svenska Dagbladet 10/12-07)

I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare:
”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som stödde Vietnams folk skulle gå hem…”
Tidningen rapporterade också om oroligheter längs demonstrationsvägen:
”Ordningsvakterna gick snabbt emellan när en grupp ungdomar, ledda av några äldre herrar, gjorde en proamerikansk motdemonstration och det hettade till hos en del FNL-are. Och sedan fick FNL-vakterna hjälp av en polisassistent att lotsa motdemonstranterna i säkerhet…

Polisen då? Ja, den spelade just den passiva roll som polisen skall spela vid en vettigt genomförd politisk manifestation i en demokrati.” (s. 254)
Nu var inte Vietnamrörelsens arbete alltid något kafferep. Många illegala aktioner genomfördes mot Sydvietnams handelskontor, US Trade Center, besökande ambassadörer osv. I rörelsens barndom blandades dessa aktioner ofta samman med legala demonstrationer vid vilka många oskyldiga utsattes för hot och risker, precis som i Salem i lördags.

Men FNL-grupperna hade att övertyga en till en början starkt USA-vänlig opinion (”Världens största demokrati”, som ”vunnit andra världskriget” åt oss) och tvingades finslipa sin taktik för att nå det långsiktiga målet ”USA ut ur Vietnam”. Så efter några år skilde man på legala och illegala aktioner.

Ett ytterligt fåtal svenskar sympatiserar med de nazister som marscherar i Salem den 8 december. Än så länge, är bäst att tillägga. De alltmer upptrappade slagsmålen mellan kommunister och nazister i Weimarrepublikens Tyskland drev stora grupper i händerna på dem som krävde lag och ordning, och banade på så sätt väg för Hitlers maktövertagande 1933.

Vi är inte där ännu. Men i vassen lurar de som alltid ser en möjlighet att inskränka mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheten. Och vore jag nazist eller intresserad av att misskreditera allt vad vänster och ”antirasism” heter skulle jag livligt stödja dessa svarta garden.

Ordningens upprätthållande är allt för viktig att överlåta åt ordningsmakten.


Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...