Fortsätt till huvudinnehåll

Ordningens upprätthållande

Den s.k. antirasistiska kampen tar sig ibland egendomliga former. Medierna rapporterar om brända skolor och stenkastning mot brandmän etc. vid lördagens demonstrationer i Salem. Daniel Viklund, talesman för Nätverket mot rasism vill i pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet inte heller fördöma den vandalisering och stenkastning som förekom.

– Det är inte vår sak att fördöma vad andra människor gör och varför de är förbannade, säger han. Men jag kan säga att de är förbannade med rätta. (Svenska Dagbladet 10/12-07)

I Åke Kilanders bok Vietnam var nära finner jag ett referat ur Svenska Dagbladet om den stora Kambodjademonstrationen i Stockholm den 7 maj 1970 som samlade 10 000 deltagare:
”Efter mötet [vid USA:s ambassad] avtågade huvuddelen av massan i god ordning. En del samlades i en grupp på 100-talet personer med anarkismens svarta fanor. FNL-gruppernas egna ordningsvakter bildade då en kedja mellan den aggressiva gruppen och polisen. En FNL-funktionär deklarerade att de som stödde Vietnams folk skulle gå hem…”
Tidningen rapporterade också om oroligheter längs demonstrationsvägen:
”Ordningsvakterna gick snabbt emellan när en grupp ungdomar, ledda av några äldre herrar, gjorde en proamerikansk motdemonstration och det hettade till hos en del FNL-are. Och sedan fick FNL-vakterna hjälp av en polisassistent att lotsa motdemonstranterna i säkerhet…

Polisen då? Ja, den spelade just den passiva roll som polisen skall spela vid en vettigt genomförd politisk manifestation i en demokrati.” (s. 254)
Nu var inte Vietnamrörelsens arbete alltid något kafferep. Många illegala aktioner genomfördes mot Sydvietnams handelskontor, US Trade Center, besökande ambassadörer osv. I rörelsens barndom blandades dessa aktioner ofta samman med legala demonstrationer vid vilka många oskyldiga utsattes för hot och risker, precis som i Salem i lördags.

Men FNL-grupperna hade att övertyga en till en början starkt USA-vänlig opinion (”Världens största demokrati”, som ”vunnit andra världskriget” åt oss) och tvingades finslipa sin taktik för att nå det långsiktiga målet ”USA ut ur Vietnam”. Så efter några år skilde man på legala och illegala aktioner.

Ett ytterligt fåtal svenskar sympatiserar med de nazister som marscherar i Salem den 8 december. Än så länge, är bäst att tillägga. De alltmer upptrappade slagsmålen mellan kommunister och nazister i Weimarrepublikens Tyskland drev stora grupper i händerna på dem som krävde lag och ordning, och banade på så sätt väg för Hitlers maktövertagande 1933.

Vi är inte där ännu. Men i vassen lurar de som alltid ser en möjlighet att inskränka mötes-, yttrande- och demonstrationsfriheten. Och vore jag nazist eller intresserad av att misskreditera allt vad vänster och ”antirasism” heter skulle jag livligt stödja dessa svarta garden.

Ordningens upprätthållande är allt för viktig att överlåta åt ordningsmakten.


Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...