Fortsätt till huvudinnehåll

Noteringar november

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar.
***
Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd.
***
Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ögon – men avdragsgill de första tre åren av dubbelt boende.

Jag, som just vant mig vid tanken på den andrahandslägenhet hon ordnat vid Snäck och sett fram emot solnedgångarna över havet där i påsk, får ta ett djupt andetag och börja om från början. Jag vet – om en vecka har jag också flyttat in mentalt i den där tvårummaren. Men till dess... Jag avvaktar .

Vi tittar igenom lägenheten och funderar på som kan avvaras av möbler och husgeråd. Och vad som kan finnas på vinden hos sonen och hans sambo. Hos vänner och bekanta. Nån inköpsrunda till Ikea lär det också få bli.
***

Män och depression

Ulf Lundkvists teckningar från livet i Nollberga finns att beskåda varannan söndag i pappersutgåvan av Dagens Nyheter. De kan också köpas i bokform från Nisseböcker.


Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...