Fortsätt till huvudinnehåll

Noteringar november

En morgon vaknar jag med en tyngd över bröstet. Moloken, nedstämd, uppgiven. För första gången denna höst misströstar jag. Jag sover hela eftermiddagen. Morgonen därpå har det svarta molnet dragit förbi. Himlen är åter klar.
***
Ett bråttomjobb åt L-förlaget kräver snabbinsatser. Den nya versionen av layoutprogrammet jävlas för mig och kraschar gång på gång. Jag får klura ut olika kringgående manövrar och kommer i tidsnöd. Stresshormonerna drar igång. Lägger mig tidigt och vaknar vid tretiden på morgonen. Dricker en kopp te, bläddrar håglöst i en tidning och försöker vila en stund på soffan. Ger upp och sätter mig vid datorn och börjar jobba. Vid tiotiden på förmiddagen är jag klar. Jag sover två timmar och går sen ut och äter lunch med sonen. Friden är återställd.
***
Lena kommer hem och har tackat ja till ett förstahandskontrakt på en hyresrätt innanför murarna i Visby. Ögonen glittrar av upphetsning. Hon är glad som en lärka. Hyran är inte direkt låg – en halv förmögenhet i mina ögon – men avdragsgill de första tre åren av dubbelt boende.

Jag, som just vant mig vid tanken på den andrahandslägenhet hon ordnat vid Snäck och sett fram emot solnedgångarna över havet där i påsk, får ta ett djupt andetag och börja om från början. Jag vet – om en vecka har jag också flyttat in mentalt i den där tvårummaren. Men till dess... Jag avvaktar .

Vi tittar igenom lägenheten och funderar på som kan avvaras av möbler och husgeråd. Och vad som kan finnas på vinden hos sonen och hans sambo. Hos vänner och bekanta. Nån inköpsrunda till Ikea lär det också få bli.
***

Män och depression

Ulf Lundkvists teckningar från livet i Nollberga finns att beskåda varannan söndag i pappersutgåvan av Dagens Nyheter. De kan också köpas i bokform från Nisseböcker.


Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...