Fortsätt till huvudinnehåll

En vit höst

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen.

Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat:

Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken.

Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning.

Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite.

Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort.

Alkohol och tobak hänger intimt ihop. Cigarillen efter söndagsmiddagen är nu inte samma njutning.

En god drink innan maten gör jag av fläderblomssaft, mineralvatten och is. Gärna med ett myntablad i.

Spriten – konjak, whisky och calvados – är det jag saknar minst. (Snapsen har inte varit aktuell under den här perioden.)

Men ruset då? Att berusningsdricka har aldrig varit min grej. Lika gärna som jag blir glad och upprymd kan jag bli trött, nedstämd och aggressiv. Dessutom tillhör jag den grupp – av företrädesvis män – som på väg hem efter en fest gärna påpekar det olämpliga för stökiga ungdomsgäng i att sitta med fötterna på sätet eller röka i tunnelbanan. Sånt kan och bör man kanske göra i nyktert tillstånd. Aldrig berusad. Därför åker jag helst taxi sådana kvällar.

Kranvatten är bäst.

****

Denna notis är inte sponsrad av Stockholms Vatten AB. Om alkoholens verkningar och skadeverkningar har jag skrivit en broschyr åt RNS. För övrigt det enda jag författat som har översatts till ryska.


Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Folket i Bild/Kulturfront

Julnumret av Folket i Bild/Kulturfront ramlar ner i brevlådan. Dubbelt så tjockt som vanligt, ovanligt välmatat och omväxlande inför julen. Solveig Giambanco samtalar med poeten och författaren Folke Isaksson, Peter Curman skriver om hur EU-kommissionen beställer kultur för att stärka ”den europeiska identiteten”, ett stort reportage om ABF-huset i Stockholm med intervjuer av männen bakom stans främsta inrättning för folkbildning, Jan Myrdal och Ingemar Folke skriver om yttrande- och tryckfriheten med anledning av Regnerkommissionens ”debattbetänkande”. Ett porträtt av Pentti Saarikoski, Sigyn Meder artikel om mordvågen mot Iraks välutbildade samt ett stort tema om konsumtion lagom inför jul kompletterar bilden. Folket i Bild var en gång mitt universitet (lyrikgruppen, distributionskommittén, resorna bland lokalgrupperna, arbetarförfattarna!). Även i de perioder jag varit borta från det aktiva arbetet har tidningen varit ett andningshål i tillvaron när den kommit, till en början var fj...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...