Fortsätt till huvudinnehåll

En vit höst

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen.

Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat:

Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken.

Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning.

Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite.

Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort.

Alkohol och tobak hänger intimt ihop. Cigarillen efter söndagsmiddagen är nu inte samma njutning.

En god drink innan maten gör jag av fläderblomssaft, mineralvatten och is. Gärna med ett myntablad i.

Spriten – konjak, whisky och calvados – är det jag saknar minst. (Snapsen har inte varit aktuell under den här perioden.)

Men ruset då? Att berusningsdricka har aldrig varit min grej. Lika gärna som jag blir glad och upprymd kan jag bli trött, nedstämd och aggressiv. Dessutom tillhör jag den grupp – av företrädesvis män – som på väg hem efter en fest gärna påpekar det olämpliga för stökiga ungdomsgäng i att sitta med fötterna på sätet eller röka i tunnelbanan. Sånt kan och bör man kanske göra i nyktert tillstånd. Aldrig berusad. Därför åker jag helst taxi sådana kvällar.

Kranvatten är bäst.

****

Denna notis är inte sponsrad av Stockholms Vatten AB. Om alkoholens verkningar och skadeverkningar har jag skrivit en broschyr åt RNS. För övrigt det enda jag författat som har översatts till ryska.


Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...