Fortsätt till huvudinnehåll

En vit höst

Denna höst har jag avstått från alkohol. Inte av principiella skäl, men jag tycker att biverkningarna av den medicin jag ätit förstärks av alkoholen.

Det har gått förvånansvärt lätt. Vi lever ju ändå i en alkoholkultur. Här är i alla fall några saker jag noterat:

Kött – liksom fisk – är godast med vin till. De alkoholfria röda viner som erbjuds smakar svartvinbärssaft, om än aldrig så god. Där alkoholen aldrig tillåts utvecklas blir sockret kvar. Det gäller även den i övrigt goda franska cider vi köpt i den lokala delikatessbutiken.

Förvånansvärt många bekanta glömmer att hålla med alkoholfria alternativ när det bjuds till fest. Pommac till köttgryta är en begränsad njutning.

Lättöl till middagen är OK, men att sitta på lokal och sippa denna dryck känns beigt. Det smakar helt enkelt för lite.

Jag kan festa en hel kväll på en stor Ramlösa och ha lika stort utbyte som mina vindrickande vänner. Dessutom mår jag bra dagen efter och kommer ihåg vad jag sagt och gjort.

Alkohol och tobak hänger intimt ihop. Cigarillen efter söndagsmiddagen är nu inte samma njutning.

En god drink innan maten gör jag av fläderblomssaft, mineralvatten och is. Gärna med ett myntablad i.

Spriten – konjak, whisky och calvados – är det jag saknar minst. (Snapsen har inte varit aktuell under den här perioden.)

Men ruset då? Att berusningsdricka har aldrig varit min grej. Lika gärna som jag blir glad och upprymd kan jag bli trött, nedstämd och aggressiv. Dessutom tillhör jag den grupp – av företrädesvis män – som på väg hem efter en fest gärna påpekar det olämpliga för stökiga ungdomsgäng i att sitta med fötterna på sätet eller röka i tunnelbanan. Sånt kan och bör man kanske göra i nyktert tillstånd. Aldrig berusad. Därför åker jag helst taxi sådana kvällar.

Kranvatten är bäst.

****

Denna notis är inte sponsrad av Stockholms Vatten AB. Om alkoholens verkningar och skadeverkningar har jag skrivit en broschyr åt RNS. För övrigt det enda jag författat som har översatts till ryska.


Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...