Fortsätt till huvudinnehåll

Att äga och köpa

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets. I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda.

Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008.

I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter har den spottat ur sig vid det här laget. Så kostade den också en dryg månadslön när jag köpte den 1994. Jag har byggt ut minnet och haft den inne på rengöring några gånger. – Sån mekanik görs inte längre, säger reparatören på verkstaden i Björknäs. Faxen däremot, som bara har ett par år på nacken, har redan slutat mata fram papperen.

När vi flyttade köpte vi en ny dammsugare, ultra-”allt-möjligt” och bäst i test. Dyr var den också. Visst suger den bra men låter som ett smärre jetplan och är inte helt lättmanövrerad. Så fort garantitiden gått ut pajade munstycket. Men inte ens Dammsugarhuset på Drottninggatan kunde hjälpa oss när avstängningsknappen slutade fungera. Hela elektroniken behövde bytas. Det blev att åka till Bosch i Sundbyberg. Vi har nu lagt ut lika mycket i reparationer som dammsugaren kostade i inköp.

Men visst går jag till överdrift ibland i min iver att spara. När mina pjäxor, som jag haft sen tonåren, dog förrförra vintern fick jag gå hem med skidorna på axeln. De nya jag köpte är, precis som mina nya skidor, ett under av passform och lätthet och jag flyger fram i spåren. Men jag sneglar misstänksamt på dem och undrar hur länge de ska hålla.

Och i Carlsson-högtalarna, som var begagnade redan när jag köpte dem av John Hagberg i början av 1980-talet, har ett av baselementen spruckit. Men det vet jag att Mohlins data på Pastellvägen kan fixa.

På detta tänker jag när jag läser Svenska Dagbladets artikelserie Omättlig och Svenskt Näringslivs sagor

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anita sa…
Mina svärföräldrar har en frys från 1955. Den fungerar alldeles utmärkt fortfarande. Deras spis från samma årtionde likaså.
Vår nya maskiner - vad de månne vara - håller några år. Sedan är de kass. Tekniken verkar mycket sämre numera på alla sätt.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...