Fortsätt till huvudinnehåll

Att äga och köpa

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets. I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda.

Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008.

I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter har den spottat ur sig vid det här laget. Så kostade den också en dryg månadslön när jag köpte den 1994. Jag har byggt ut minnet och haft den inne på rengöring några gånger. – Sån mekanik görs inte längre, säger reparatören på verkstaden i Björknäs. Faxen däremot, som bara har ett par år på nacken, har redan slutat mata fram papperen.

När vi flyttade köpte vi en ny dammsugare, ultra-”allt-möjligt” och bäst i test. Dyr var den också. Visst suger den bra men låter som ett smärre jetplan och är inte helt lättmanövrerad. Så fort garantitiden gått ut pajade munstycket. Men inte ens Dammsugarhuset på Drottninggatan kunde hjälpa oss när avstängningsknappen slutade fungera. Hela elektroniken behövde bytas. Det blev att åka till Bosch i Sundbyberg. Vi har nu lagt ut lika mycket i reparationer som dammsugaren kostade i inköp.

Men visst går jag till överdrift ibland i min iver att spara. När mina pjäxor, som jag haft sen tonåren, dog förrförra vintern fick jag gå hem med skidorna på axeln. De nya jag köpte är, precis som mina nya skidor, ett under av passform och lätthet och jag flyger fram i spåren. Men jag sneglar misstänksamt på dem och undrar hur länge de ska hålla.

Och i Carlsson-högtalarna, som var begagnade redan när jag köpte dem av John Hagberg i början av 1980-talet, har ett av baselementen spruckit. Men det vet jag att Mohlins data på Pastellvägen kan fixa.

På detta tänker jag när jag läser Svenska Dagbladets artikelserie Omättlig och Svenskt Näringslivs sagor

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anita sa…
Mina svärföräldrar har en frys från 1955. Den fungerar alldeles utmärkt fortfarande. Deras spis från samma årtionde likaså.
Vår nya maskiner - vad de månne vara - håller några år. Sedan är de kass. Tekniken verkar mycket sämre numera på alla sätt.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...