Fortsätt till huvudinnehåll

Att äga och köpa

Pär Rådström skriver på ett ställe, apropå medelklassamerikanens vana att sälja allt bohag och köpa nytt när man flyttar, om ägandets glädje i motsatts till köpandets. I en mening fångar han mitt förhållande till tingen. Jag äger gärna böcker, skivor, väl ingångna kläder och nödvändiga apparater, men köper ogärna nytt. Köpandet är ett nödvändigt ont för att nå ägandet. I det är jag en konsumtionssamhällets gossen Ruda.

Min Eriksson mobiltelefon fyller sju år i år. Designen har både hunnit bli urmodig och retromodern vid det här laget. På sin tid var modellen det senaste sena och den rymmer allt jag behöver. För en månad sedan var den illa ute, när Lena hällde en liter vaniljsås över den. Den låg på sitt yttersta men med lite R56 fick jag laddningen att fungera och telefonen överlevde. Lenas två år gamla kamera-, radio- och musikmobil visar redan allvarliga ålderstecken. Frågan är om den överlever 2008.

I garderoben står min laserskrivare och surrar. Ett par hundra tusen utskrifter har den spottat ur sig vid det här laget. Så kostade den också en dryg månadslön när jag köpte den 1994. Jag har byggt ut minnet och haft den inne på rengöring några gånger. – Sån mekanik görs inte längre, säger reparatören på verkstaden i Björknäs. Faxen däremot, som bara har ett par år på nacken, har redan slutat mata fram papperen.

När vi flyttade köpte vi en ny dammsugare, ultra-”allt-möjligt” och bäst i test. Dyr var den också. Visst suger den bra men låter som ett smärre jetplan och är inte helt lättmanövrerad. Så fort garantitiden gått ut pajade munstycket. Men inte ens Dammsugarhuset på Drottninggatan kunde hjälpa oss när avstängningsknappen slutade fungera. Hela elektroniken behövde bytas. Det blev att åka till Bosch i Sundbyberg. Vi har nu lagt ut lika mycket i reparationer som dammsugaren kostade i inköp.

Men visst går jag till överdrift ibland i min iver att spara. När mina pjäxor, som jag haft sen tonåren, dog förrförra vintern fick jag gå hem med skidorna på axeln. De nya jag köpte är, precis som mina nya skidor, ett under av passform och lätthet och jag flyger fram i spåren. Men jag sneglar misstänksamt på dem och undrar hur länge de ska hålla.

Och i Carlsson-högtalarna, som var begagnade redan när jag köpte dem av John Hagberg i början av 1980-talet, har ett av baselementen spruckit. Men det vet jag att Mohlins data på Pastellvägen kan fixa.

På detta tänker jag när jag läser Svenska Dagbladets artikelserie Omättlig och Svenskt Näringslivs sagor

Andra bloggar om .

Kommentarer

Anita sa…
Mina svärföräldrar har en frys från 1955. Den fungerar alldeles utmärkt fortfarande. Deras spis från samma årtionde likaså.
Vår nya maskiner - vad de månne vara - håller några år. Sedan är de kass. Tekniken verkar mycket sämre numera på alla sätt.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...