Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat oktober 2013

På de slingrande bergsvägarna på norra Mallorca inser jag den evolutionära fördelen med det vi kallar tunnelseende. Med blicken fast fixerad vid vägbanan framför oss undviker jag att blicka ner för branterna vid sidan av vägen när jag rullar vår hyrda Audi genom hårnålskurvorna. Ändå är asfalten hel och stenmurarna välhållna. Skyltar varnar för tät busstrafik mellan 13 och 15 när vi rullar ner mot Port de sa Callobra och de mäktiga klippformationerna vid Torrent de Pareis.
***
Så har då Leif GW Persson tagit steget fullt ut och gjort Evert Bäckström till huvudperson i sin nya roman Den sanna historien om Pinocchios näsa och som vanligt när det kommer från GW en riktig bladvändare. Hur man kan göra en så osympatisk person underhållande är en gåta. Eller kanske ändå inte? Här kan vi upplysta  frossa i en grottmänniskas alla förbjudna tankar om kvinnor, sex, bögar, invandrare, attackflator och allmänt inkompetenta medborgare och poliser. Poängen är väl att GW har humor, säger LR när vi pratar om boken. Men vi finner båda porträttet en aningen problematiskt. Är inte det här den perfekta julklappsboken till den sverigedemokratiska pappan.
***
Det händer sig att jag lyssnar till Kropp och själ i radions P1, i somras ett program om depression med bland andra professorerna Hans Ågren, Sahlgrenska akademin och Yvonne Forssell, KI. Mycket har hänt inom forskningen sedan stress- och sårbarhetsmodellen först introducerades för ett tiotal år sedan. Man noterar att depression inte bara har en orsak, idag talar forskarna istället om bakomliggande orsaker (genetisk sårbarhet i kombination med miljöfaktorer under barndomen) och utlösande faktorer (sorg, trauman) osv. Ja till och med infektion kan i vissa fall vara en förklaring. Depression skulle rentav kunna likställas med feber, det visar att något är fel men säger inget om vad. För min del har det blivit en del blogginlägg genom åren om denna folksjukdom som WHO förutspår kommer att vara det största hotet mot folkhälsan i   framtiden. Vi vantrivs i kulturen, som salig Sigmund skrev.
***
Enligt ny forskning är män mer, eller lika, utsatta för våld i nära relationer som kvinnor. Det visar resultatet av två undersökningar från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet. Det handlar både om män som utsätter kvinnor för våld men också de som utsätts utan någon egen skuld. Våldet mot kvinnor är dock mer dödligt och sexualiserat. Kan det finnas något mer skambelagt för en man än att inte kunna värja sig mot sin kvinna.
***
Mitt i natten vaknar jag i en dröm. Replikerna är kristallklara:
Tillsammans med T. och några andra står jag böjd över en kontorsmaskin i en trång korridor. Jag befinner mig i källaren till någon institutionsbyggnad. Väggarna vitmålade. En kvinna kommer gående mot mig. Hon är korthårig, klädd i kjol och en blå tröja.
– Det blir inga fler uppdrag för dig här, säger hon.
– Nähej, säger jag, minst sagt obekväm över att få ett sådant besked i närvaron av en andra människor. Vem är hon, tänker jag?
– Ligger det någon kritik i det här? undrar jag.
– Ja, ditt sätt att jobba är minst sagt lite udda. Du utvecklar väldigt komplicerade relationer. Som det här med Linda.
Linda, vilken Linda? undrar jag tyst för mig själv och tycker mig minnas en flicka jag pratat med tidigare.
Vaknar.
***
Tidigare i drömmen har jag gått in på en herrtoalett, en halvtrappa ner i ett källarvalv. Man uträttar sina behov öppet inför alla människor som sitter i den intilliggande lokalen och fikar. En berusad man försöker köra bort mig. Han har kavaj, fluga och en sliten portfölj. Mörkhårig överliggartyp. Jag slår mig fri.
***
Jag bläddrar i Klas Gustafssons biografi som jag nämnde i min bloggtext om filmen om Monica Zetterlund, jag läser om pappan järnbruksarbetaren som tvingas sluta när han får TBC. Han reparerar och spelar dragspel, öppnar skivbutik tillsammans med brodern kapellmästaren. Monica hänger i affären på eftermiddagarna, han introducerar henne till jazzens alla stora, hon sjunger redan som 14-åring med farbroderns orkester och ibland med fadern. Visst hade de sina sammandrabbningar. Och han tycker ibland att hon sjunger för lågt men uppmuntrar henne i på det stora hela. När hon köper villan på Lidingö kommer han och tapetserar. Vad denna person har med Kjell Bergkvist (f.ö. lysande) surgubbe till farsa i filmen förstår jag inte förrän jag läser producenten Lena Rehnbergs svar till Tom Alandh i Dagens Nyheter (16/9)  Kjell Bergqvists rolltolkning representerar inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen, får vi veta. Men, som en vän sa, det är sånt man får pengar för från Filminstitutet.
***
Jan Guillou komplicerar diskussionen om Hanne Kjöllers bok sin kolumn i Aftonbladet (6/10). Jag kan bara instämma i inledningen: ”Ledarskribenten i Dagens Nyheter Hanne Kjöller läser jag alltid, ehuru vanligtvis med olust. Hon är nämligen en irriterande skarpsint politisk motstånd­are.”
***
Jag läser Kjell Johanssons Mammas gata (Weylers förlag) om förorten där han växte upp. En myllrande fresk av porträtt. Boken väcker tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmet där allt som var avvikande väckte misstänksamhet, kunde å andra sidan de mest särpräglade personligheter tillåtas. Hur är det då idag, tänker jag. Vi lever i en tid som hyllar individen och det personliga uttrycket, samtidigt som alla i den medelklass som sätter dagordningen ter sig till förväxling lika ut: klär sig lika, bor lika, låter lika och har samma drömmar.
***
”Vi lever i ett psykologiserande samhälle”, säger Rolf Alzén i ett av två samtal om psykisk hälsa i radions Filosofiska rummet (P1). ”Vi definierar välmående som att känna sig och må bra. Hälsa är att glömma bort hur man känner sig och ha en rytm i livet, där jag inte är upptagen av mitt eget mående hela tiden”, menar Alzén, själv läkare.
Samtalen mellan Fredrik Svenaeus, professor i filosofi, Karin Johannisson, professor i idé o lärdomshistoria och Rolf Alzén, läkare o docent i medicinsk humaniora finns att lyssna på SR:s hemsida: Växande antal diagnoser skapar nya identiteter (1/9-13) och Ångest som lidande och som väg till filosofisk insikt (15/9-13)

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...