Jag har börjat låna e-böcker. Alla de där böcker man tänkt sig att man ska/vill/borde läsa, men inte kommit sig för att skaffa. Nu finns de här, ute i skogen under Lenas konvalescens, bara några knapptryckningar bort; främst romaner, sådana som jag bara läser en gång och inte har lust eller råd att köpa (till skillnad mot min hustru läser jag, numera, ogärna pocketböcker). Dessutom vill jag inte fylla lägenheten i Stockholm med fler böcker.
På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna.
Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämligen normalt. Hon är en framgångsrik författare: skriver, åker på uppläsningsturnéer, har sommarhus, katt osv. Hon fungerar därmed som en bro in till den, för läsaren, ofattbara sjukdomsupplevelsen.
Grimsrud varvar nutid med en skildring av Elis barndom och av ett barn som inte är som alla andra. Man får, utan några pekpinnar från författaren, också anledning att fundera över vad som är arv och vad som är miljö vid psykisk sjukdom.
På nätet läser jag en intervju med författaren. Grimsrud väjer för frågan om boken är självbiografisk. Hon vill inte att det ska stå i vägen för verket. Men hon säger att hon har erfarenheter som gör att hon kan skriva som hon gör.
Hur avväpnande, i all sin enkelhet, är inte en sådan hållning? Som läsare tvingas jag förhålla mig till det som är skrivet. Ingenting annat. Frågan om hur mycket som är självupplevt finns förstås där, men jag kan inget veta. (Författaren kan ju ha haft ett syskon eller någon annan närstående som berättat, eller pusslat ihop bitar från olika håll, som författare gör.) I en tid när vi alla förutsätts ställa upp i tv-soffan hos Malou eller Skavlan och tala ut om våra ätstörningar, bisexualitet, tvångssyndrom, ångest eller vad vi nu kan tänkas lida av, upplever jag det som en befrielse.
På så vis kom jag sent omsider att läsa Beate Grimsruds prisbelönta roman En dåre fri från 2010. Det är en fantastisk bok. Har någon tidigare litterärt, inifrån lyckats skildra vad som händer med en människa vid ett psykosgenombrott? Hur det är att styras av olika röster. Hur fönstret i ett sovrum på sjunde våningen kan upplevas som ett dödligt hot. Eller ett broräcke? Och hur livet ter sig på en sluten avdelningen, inte som i Gökboet eller hos Anna Odell, utan även med gråskalorna.
Bokens huvudperson Eli fungerar, mellan sjukdomsskoven, tämligen normalt. Hon är en framgångsrik författare: skriver, åker på uppläsningsturnéer, har sommarhus, katt osv. Hon fungerar därmed som en bro in till den, för läsaren, ofattbara sjukdomsupplevelsen.
Grimsrud varvar nutid med en skildring av Elis barndom och av ett barn som inte är som alla andra. Man får, utan några pekpinnar från författaren, också anledning att fundera över vad som är arv och vad som är miljö vid psykisk sjukdom.
På nätet läser jag en intervju med författaren. Grimsrud väjer för frågan om boken är självbiografisk. Hon vill inte att det ska stå i vägen för verket. Men hon säger att hon har erfarenheter som gör att hon kan skriva som hon gör.
Hur avväpnande, i all sin enkelhet, är inte en sådan hållning? Som läsare tvingas jag förhålla mig till det som är skrivet. Ingenting annat. Frågan om hur mycket som är självupplevt finns förstås där, men jag kan inget veta. (Författaren kan ju ha haft ett syskon eller någon annan närstående som berättat, eller pusslat ihop bitar från olika håll, som författare gör.) I en tid när vi alla förutsätts ställa upp i tv-soffan hos Malou eller Skavlan och tala ut om våra ätstörningar, bisexualitet, tvångssyndrom, ångest eller vad vi nu kan tänkas lida av, upplever jag det som en befrielse.
 |
| Foto: Sveriges Radio |
Kommentarer