Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari-mars 2015

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten.
Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet.
När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre?
*
Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i Johan Cullbergs ord:
... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.
Eller så är det det allmänna samtalsklimatet som sänker humöret. Nej, detta är ingen rolig tid.
 *
Jag lyssnar till Filosofiska rummet om artificiell intelligens. Böcker och artiklar skrivs om vad som händer den dag, om och när, vi lyckas skapa en sådan intelligens, och denna blir intelligentare oss. Hur går det då för släktet homo sapiens? Några repliker i programmet fångar därför mitt intresse: vår hjärna är oerhört ekonomisk, det mesta vi gör går på automatik, vare sig det handlar om att hålla balansen eller sträcka oss ut efter en kaffekopp, hjärnan blandar inte in fler än nödvändigt av sina närmare 90 miljarder nervceller i processen. Alltså: Vi tänker inte i onödan. Martin Ingvar talar också om våra misstag, allt vi glömmer och allt vi gör av slump. Det som ingen superdator i världen klarar. Är det i själva verket det som gör oss till människor? som Strindberg skrev. För mig låter det hoppfullt.
*
Ensam hemma i stan en lördagkväll ser jag Robert de Niro i Taxi Driver. Det har aldrig blivit av tidigare. Mest av allt ryser jag över Travis tafatta försök att närma sig kampanjaktivisten Betys, som uppenbarligen attraheras av hans totala rättframhet. Och så tar han med henne på en porrfilm. de Niro lysande förstås.
*
Jag ser Börge Janssons och Peter Schilds dokumentär om Jailbird Singers. Gamla kåkfarare sitter och minns en tid när tjuvar var hederliga, lånade bilar, sprängde kassaskåp och satt på Långholmen och nötte in stämmorna till ”Barnatro”, ”När björkarna susa” och ”Jungman Jansson”. Någon går in i en skivaffär och tipsar om grabbarna på Långholmen, de får permis och åker till Anders Burman på Metronome och spelar in fyra låtar till första ep:en. De flesta sitter som ett smäck i första tagningen, innan fångtransporten tar dem tillbaka till Långholmen. Och vem vet, kanske hade bandledaren Tony Granqvist fått leva några år ytterligare, istället för att dö av sin cancer knappt 30 år gammal, om fängelseläkaren inte trott att han simulerade sina magsmärtor och skickat honom till isoleringscellen. En del grinar ödet i ansiktet från start till mål. Endast Tore ”Masen” Eliasson överlevde och kunde lämna den kriminella banan. Jag lyssnar till bandets version av ”Pärleporten” och undrar om maken till stämsång funnits i vårt land. Här möts Frälsis, country och gospel i en blandning som är så svensk det bara kan bli.
*
Skvallerjournalistik har väl aldrig varit min gren, men inte blev jag förvånad över veckans stora ”romans”. För drygt tjugo år sedan gjorde jag några längre reportage på uppdrag av Maria Söderberg om alkoholfrågor, ett handlade om svartklubben Tritnaha som drevs av den nyliberala Frihetsfronten, bland gästerna vid invigningen syntes en blivande talskrivare åt Carl Bildt, sedermera finansminister. Om Army of lovers deltog just den gången är inte bekant.
*
På årsmötet i Mediaföreningen hör jag Stina Dabrowski tala om en halvdokumentär intervjuserie på HBO Nordic (apropå människors behov att synas och berätta sin historia). Så en kväll när Lena är i stan börjar vi se The Jinx och blir fast. Historien om  dollarmiljardären Robert Durst som varit alltför nära alltför många som dött en ond, bråd dö fascinerar. ”Hata slumpen”, som GW brukar säga. Och i USA är debatten om filmteamets sätt att arbeta i full gång.
*
En vän berättar om ett samtal hon haft med en bekant. Denne hade nyligen varit ute med några vänner, män i 45-årsåldern. Dom hade kommit att tala ovanligt öppet om sina sexliv, och det visade sig att ingen hade något fungerade samliv sina fruar eller sambor. En annan vän i samma ålder berättar samma sak, han och hans fru har inte rört vid varandra på över ett år. Vad är det som händer med våra liv? tänker jag. Sen, det är väl i den åldern folk skiljer sig.
*
"Måste teater löna sig i ekonomisk mening?"
Jag studsar till inför Georg Cederskogs fråga i hans intervju med nye Dramatenchefen Erik Stubö. Hur tänker karln? undrar jag. Ska biljettintäkter täcka kostnaderna för varje föreställning? Eller ska Dramaten och Operan leverera överskott till statsmakterna nu när Vattenfall och LKAB sviktar? Eller är det bara ett uttryck för den så populära "kultur-ska-löna-sig"-tanken som varje kulturvän idag tvingas använda som alibi för kultursatsningar?
*
Kampen om partiledarposten i KD lockar fram en del intressant tankegods. Nu senast vill KDU:s ordförande Sara Skyttedal öka anslagen till Forum för Levande Historia för att ”lyfta fram islamismens illgärningar”. Hm, jag kan annars tänka mig en annan, Sara Skyttedal mer närstående religion i vars namn (märk väl) en och annan illgärning gjorts genom historien. Men det är väl ovidkommande för en som vill vara med och slåss om posten ledare för ett parti som balanserar på randen till 4-procentsspärren.
*
Livspaniken kommer smygande. Mitt liv, mitt liv, vart tar du vägen? Jobb, jobb, jobb, och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå. Trött, trött i huvudet, då kommer tankarna. Försök att andas lugnt nu.
*
En dag, läser jag i bladet, börjar Filippa Reinfeldt nya jobbet på den vårdkoncern hon berett marken för som förtroendevald, Anders Borg går mot nya uppdrag, nu på världsomspännande Citibank. Dags att ”casha in” efter hundåren i politiken. Men kom ihåg vem (eller vilka) det var som började. För snart åtta år sedan skrev jag en text som tyvärr är lika aktuell idag
*
En morgon på min promenad ser jag en man med två barn på väg till skolan. Han är i min ålder, grått hår och lite rynkig i ansiktet. Jag tänker på alla mor- och farföräldrar som ställer upp nuförtiden. Jag brukar möta en del på barnbarnens förskola, så hör jag ena barnet säga:
- Pappa, vet du att ...
 *
Många äldre som lider av depression får ingen hjälp i sjukvården visar en granskning. Orsaker är bland annat felanpassade läkemedel och brist på psykologhjälp, men också synen på åldrandet.
Ett inslag i radion får mig att fundera över hur vi hanterar den ”sent-i-livet”-kris det innebär för många att bli äldre och kanske se sina kroppsliga och mentala förmågor avta? Mediciner och/eller samtal?

Dan Stiwne länkar på Facebook till  Paul T.P. Wongs artikel ”Meaning of Life and Meaning of Death in Successful Aging Intressant läsning, finns mycket att fundera på både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv, men litet frågetecken för det där med ”positiv attityd”.
*
Jugoslavien, Somalia, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen, Syrien och nu Ukraina 2015? Ska det bli ett nytt europeiskt storkrig  under vår livstid?
*
”Stackars dig som måste sitta och jobba på helgen.”
Nej, det är inte synd om mig. Visst finns det tillfällen då en deadline tvingar mig att lägga allt annat åt sidan men ofta är det självvalt. Veckorna är inrutade, fyllda av åtaganden, möten och annat tvingande. Då blir lördag och söndag en oas med läsning, promenader, en och annan glimt på SvTPlay, men också arbete.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...