Fortsätt till huvudinnehåll

2018 (en privat historia)

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl.

Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna.

Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en snödriva och hittades först efter 18 timmar. Vid ankomsten till sjukhuset hade hennes kroppstemperatur sjunkit till 30 grader. Det var kulmen på en rad incidenter under de senaste åren till följd av den demensdiagnos hon fått 2016. Min bror och jag insåg att hon inte kunde bo kvar hemma. Det blev en kamp mot klockan för att hitta ett nytt boende, ordna läkarintyg, söka hyresbidrag, och hålla koll på ekonomin då jag sedan en tid också formellt var hennes förvaltare.

Och dessutom, ytterligare en lägenhet att tömma (rensa, sortera, slänga och sälja) när hon väl kommit på plats på sitt nya boende. (Att fasterns och hennes flytt inföll samma vecka i månadsskiftet april/maj tillhör sånt man kan skratta åt i efterhand.)

Slutet gott allting gott? Efter sommaren lade sig lugnet, de båda damerna var på plats i sina nya boenden. Fastern uppenbart uppiggad av att ha det nytt och fräscht. Och att ha gjort sig av med möbler och tavlor hon ändå inte tyckte om. Min mor nöjd med bemötandet på demensboendet vid Drevviken men varje gång jag besökte henne undrande när hon skulle få ”flytta hem” igen.

Jag kunde så smått börja koncentrera mig på jobbet, gå på styrelsemöten och ta del av några kurser. Jag började släktforska lite, inspirerad av gamla brev och fotoalbum vi hittat hos våra släktingar. Världen utanför Verona kunde så sakteliga göra sig påmind.

Då plötsligt en dag i oktober hör Lenas mamma av sig, efter 25 års frånvaro i familjen, nu 90 år gammal (ja sånt händer, detaljerna får vi ta en annan gång). Modern är lika klar i knoppen och rapp i repliken som förr, men kan bara röra sig med yttersta svårighet och, skulle det senare visa sig, i stort behov av hjälp i sin ateljévåning i södra Stockholm. Kontakten återupptas. Sonen och dottern gläds åt att ha återfått en mormor; Lena, som enda barn, känner lättnad. Men, ännu en lägenhet att ta hand om. Denna gång håller jag mig i bakgrunden, bistår mest med råd och moralisk stöttning.

Och slutligen, som grädde på moset, ringer telefonen i slutet av november när jag är på Gotland. En gemensam bekant berättar att min farbror blivit vräkt från sin lägenhet på Söder och nu vistas på ett HVB-boende söder om Stockholm. Min farbror är född 1944, i viss mån är vi generationskamrater och umgicks mycket när vi var yngre. Sen kom alkohol och annat emellan och våra vägar skildes. Nu när min far är död och min mor är ute ur räkningen är jag hans närmast anhörige.

Tillbaka i Stockholm sätter jag mig på tunnelbanan för att besöka honom, redo för ännu en dust med kronofogde och socialtjänst (vilket visar sig obehövligt då Myndighetssverige i hans fall visat sig från sin allra soligaste sida, han har erbjudits all upptänklig hjälp som han tackat nej till, ändå till den punkt då klagomål från grannarna lett till att han vräkts från den lägenhet där han bott sedan 1967). Utspridda i det lilla rummet ligger när jag kommer oöppnade kuvert från myndigheter, obetalda räkningar, inkassokrav och beslut om införsel på pension. Själv hävdar han att han har koll på allt. Och den stora frågan är: vart ska han nu ta vägen?
*
Vad vill jag då ha sagt med denna litania över privata förhållanden. Med Daniel Kahnemans teorier om beslutsfattande kan man konstatera att mitt andra system varit fullt upptaget under året. Praktikaliteter som att tömma lägenheter, skriva till myndigheter, hålla koll på ekonomi och ansöka om bidrag har varvats med existentiella frågor om ansvar, moral och vilka val som är de rätta. Vilket föranlett en och annan sömnlös natt. Och på dagarna tankar som legat i bakhuvudet och malt.

Nej 2018 liknar inget annat år. En förhoppning inför 2019 är att horisonten ska vidga sig och att jag på nytt ska kunna gå ut i världen.

-- Eller så är det det här som är livet, som min dotter vid något tillfälle konstaterade.
*
”En värld utanför Verona” syftar på ett yttrande i Shakespeares pjäs Romeo och Julia när Romeo blivit utvisad ur Verona och söker tröst hos munken Lorenzo. Denne ber honom vara tålig och svarar (enligt sentida översättningar):
─ Det finns en värld utanför Verona.

Kommentarer

Unknown sa…
Vilken historia om gamla släktingar! Jag känner igen den, men inte allt på en gång. Den illustrerar återigen att verkligheten överträffar dikten. Hade du skrivit den som en roman skulle läsarna tycka att du drar på för mycket.
Pelle Olsson
Kjell Martinsson sa…
Jag förstår varför du inte synts i FiB/K sammanhang. Hur skall man hinna med allt?
Men jag tycker ändå själv årsmöte i FiB/K 13: e april och Jan Myrdal-släpp 14: e april på ABF-huset skall bli spännande.
Ännu inget drev om att JM fått stödpengar till seminariet på 20 000 kronor från Ackademin...
Sedan gäller ju att själv hitta krafter från Västerhavet - eller var de kommer ifrån.

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...