Fortsätt till huvudinnehåll

2018 (en privat historia)

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl.

Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna.

Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en snödriva och hittades först efter 18 timmar. Vid ankomsten till sjukhuset hade hennes kroppstemperatur sjunkit till 30 grader. Det var kulmen på en rad incidenter under de senaste åren till följd av den demensdiagnos hon fått 2016. Min bror och jag insåg att hon inte kunde bo kvar hemma. Det blev en kamp mot klockan för att hitta ett nytt boende, ordna läkarintyg, söka hyresbidrag, och hålla koll på ekonomin då jag sedan en tid också formellt var hennes förvaltare.

Och dessutom, ytterligare en lägenhet att tömma (rensa, sortera, slänga och sälja) när hon väl kommit på plats på sitt nya boende. (Att fasterns och hennes flytt inföll samma vecka i månadsskiftet april/maj tillhör sånt man kan skratta åt i efterhand.)

Slutet gott allting gott? Efter sommaren lade sig lugnet, de båda damerna var på plats i sina nya boenden. Fastern uppenbart uppiggad av att ha det nytt och fräscht. Och att ha gjort sig av med möbler och tavlor hon ändå inte tyckte om. Min mor nöjd med bemötandet på demensboendet vid Drevviken men varje gång jag besökte henne undrande när hon skulle få ”flytta hem” igen.

Jag kunde så smått börja koncentrera mig på jobbet, gå på styrelsemöten och ta del av några kurser. Jag började släktforska lite, inspirerad av gamla brev och fotoalbum vi hittat hos våra släktingar. Världen utanför Verona kunde så sakteliga göra sig påmind.

Då plötsligt en dag i oktober hör Lenas mamma av sig, efter 25 års frånvaro i familjen, nu 90 år gammal (ja sånt händer, detaljerna får vi ta en annan gång). Modern är lika klar i knoppen och rapp i repliken som förr, men kan bara röra sig med yttersta svårighet och, skulle det senare visa sig, i stort behov av hjälp i sin ateljévåning i södra Stockholm. Kontakten återupptas. Sonen och dottern gläds åt att ha återfått en mormor; Lena, som enda barn, känner lättnad. Men, ännu en lägenhet att ta hand om. Denna gång håller jag mig i bakgrunden, bistår mest med råd och moralisk stöttning.

Och slutligen, som grädde på moset, ringer telefonen i slutet av november när jag är på Gotland. En gemensam bekant berättar att min farbror blivit vräkt från sin lägenhet på Söder och nu vistas på ett HVB-boende söder om Stockholm. Min farbror är född 1944, i viss mån är vi generationskamrater och umgicks mycket när vi var yngre. Sen kom alkohol och annat emellan och våra vägar skildes. Nu när min far är död och min mor är ute ur räkningen är jag hans närmast anhörige.

Tillbaka i Stockholm sätter jag mig på tunnelbanan för att besöka honom, redo för ännu en dust med kronofogde och socialtjänst (vilket visar sig obehövligt då Myndighetssverige i hans fall visat sig från sin allra soligaste sida, han har erbjudits all upptänklig hjälp som han tackat nej till, ändå till den punkt då klagomål från grannarna lett till att han vräkts från den lägenhet där han bott sedan 1967). Utspridda i det lilla rummet ligger när jag kommer oöppnade kuvert från myndigheter, obetalda räkningar, inkassokrav och beslut om införsel på pension. Själv hävdar han att han har koll på allt. Och den stora frågan är: vart ska han nu ta vägen?
*
Vad vill jag då ha sagt med denna litania över privata förhållanden. Med Daniel Kahnemans teorier om beslutsfattande kan man konstatera att mitt andra system varit fullt upptaget under året. Praktikaliteter som att tömma lägenheter, skriva till myndigheter, hålla koll på ekonomi och ansöka om bidrag har varvats med existentiella frågor om ansvar, moral och vilka val som är de rätta. Vilket föranlett en och annan sömnlös natt. Och på dagarna tankar som legat i bakhuvudet och malt.

Nej 2018 liknar inget annat år. En förhoppning inför 2019 är att horisonten ska vidga sig och att jag på nytt ska kunna gå ut i världen.

-- Eller så är det det här som är livet, som min dotter vid något tillfälle konstaterade.
*
”En värld utanför Verona” syftar på ett yttrande i Shakespeares pjäs Romeo och Julia när Romeo blivit utvisad ur Verona och söker tröst hos munken Lorenzo. Denne ber honom vara tålig och svarar (enligt sentida översättningar):
─ Det finns en värld utanför Verona.

Kommentarer

Unknown sa…
Vilken historia om gamla släktingar! Jag känner igen den, men inte allt på en gång. Den illustrerar återigen att verkligheten överträffar dikten. Hade du skrivit den som en roman skulle läsarna tycka att du drar på för mycket.
Pelle Olsson
Kjell Martinsson sa…
Jag förstår varför du inte synts i FiB/K sammanhang. Hur skall man hinna med allt?
Men jag tycker ändå själv årsmöte i FiB/K 13: e april och Jan Myrdal-släpp 14: e april på ABF-huset skall bli spännande.
Ännu inget drev om att JM fått stödpengar till seminariet på 20 000 kronor från Ackademin...
Sedan gäller ju att själv hitta krafter från Västerhavet - eller var de kommer ifrån.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...