– Är det du som är filosofen?
En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?”
– Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna.
*
Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till.
Därför väcktes mitt intresse när jag några år senare läste en intervju med Tulsa Jansson i Dagens Nyheter, där hon beskrevs som ”filosofisk praktiker” och grundare av Svenska sällskapet för filosofisk praxis (SSFP). Hon hade också skrivit en bok Du har svaren, som var en introduktion till filosofisk praxis.
Filosofisk praxis var då en rörelse bland filosofer i Centraleuropa, Norge och USA som förenades av viljan att ta filosofin ur ”den venetianska vasen och slänga ut det i gränden” (för att travestera Raymond Chandlers ord om Dashiell Hammett), dvs sätta filosofins verktyg i ”allmänhetens tjänst” i form av bland annat enskilda samtal (konsultationer), filosofi med barn och filosofikaféer, öppna för allmänheten.
Jag kontaktade Tulsa och blev inbjuden att delta i en introduktionskurs på finansmannen Tomas Björkmans kursanläggning Ekskäret i Stockholms skärgård.
Jag slogs omgående av det lekfulla allvaret i metoden. Tillsammans utförde vi övningar som ”Vem är viktigast i stan” (ursprungligen avsedd för barn). Där olika yrkesgrupper fanns namngivna på brickor som vi fick flytta längs en linje på golvet. Men bara om vi kom med ett nytt argument fick vi flytta en bricka, så att den yrkesgrupp som samlade flest argument ”segrade”. Jag tror att vi kom fram till att rörmokarna var den viktigaste gruppen, i konkurrens med yrken som läkare, borgmästare och lärare.
I en annan övning skulle vi sitta vid vattnet och skriva ner en en reflektion utifrån vad vi såg. 24 personer samlade på en berghäll och ingen hade noterat samma sak. Någon såg en mås dyka och ta en fisk och tänkte på liv och död i naturen, en annan studerade en myra som stretade med ett strå och funderade över begreppet arbete, ytterligare någon betraktade ett träd och fundera över hur det skulle vara att inte kunna röra sig. Sammantaget gav det mig perspektiv på det unika hos varje människa.
Därför väcktes mitt intresse när jag några år senare läste en intervju med Tulsa Jansson i Dagens Nyheter, där hon beskrevs som ”filosofisk praktiker” och grundare av Svenska sällskapet för filosofisk praxis (SSFP). Hon hade också skrivit en bok Du har svaren, som var en introduktion till filosofisk praxis.
Filosofisk praxis var då en rörelse bland filosofer i Centraleuropa, Norge och USA som förenades av viljan att ta filosofin ur ”den venetianska vasen och slänga ut det i gränden” (för att travestera Raymond Chandlers ord om Dashiell Hammett), dvs sätta filosofins verktyg i ”allmänhetens tjänst” i form av bland annat enskilda samtal (konsultationer), filosofi med barn och filosofikaféer, öppna för allmänheten.
Jag kontaktade Tulsa och blev inbjuden att delta i en introduktionskurs på finansmannen Tomas Björkmans kursanläggning Ekskäret i Stockholms skärgård.
Jag slogs omgående av det lekfulla allvaret i metoden. Tillsammans utförde vi övningar som ”Vem är viktigast i stan” (ursprungligen avsedd för barn). Där olika yrkesgrupper fanns namngivna på brickor som vi fick flytta längs en linje på golvet. Men bara om vi kom med ett nytt argument fick vi flytta en bricka, så att den yrkesgrupp som samlade flest argument ”segrade”. Jag tror att vi kom fram till att rörmokarna var den viktigaste gruppen, i konkurrens med yrken som läkare, borgmästare och lärare.
I en annan övning skulle vi sitta vid vattnet och skriva ner en en reflektion utifrån vad vi såg. 24 personer samlade på en berghäll och ingen hade noterat samma sak. Någon såg en mås dyka och ta en fisk och tänkte på liv och död i naturen, en annan studerade en myra som stretade med ett strå och funderade över begreppet arbete, ytterligare någon betraktade ett träd och fundera över hur det skulle vara att inte kunna röra sig. Sammantaget gav det mig perspektiv på det unika hos varje människa.
Vi fick också pröva på enskilda samtal (Philosophical Counseling), det som ursprungligen väckt mitt intresse för ämnet. Dvs en människa (gäst) kommer till en filosofisk praktiker med ett dilemma, eller i en kris, för att finna ett svar på frågor som ”Ska jag skilja mig?”, ”Byta jobb?” eller bryta känslan av meningslöshet. Praktikerns uppgift är inte att ge ett svar utan att – i Sokrates anda – genom frågor få besökaren att hitta fram till svaret på egen hand.
*
Något år senare blev jag tillfrågad om att delta i arbetet med att uppmärksamma den internationella världsfilosofidagen, ett årligt evenemang instiftat av Unesco, tredje torsdagen i november, med samtal på scen, workshoppar och allmänt mingel. Evenemanget brukar samla ett hundratal deltagare från hela landet.
Jag ledde också en tid filosofikaféer i ett förortsbibliotek i Stockholm. Filosofikaféer förekommer i många länder och sammanhang. I Sverige är de oftast öppna för allmänheten, vanligen på ett kommunalt bibliotek eller kulturhus. Här handlar det inte om något fäktande med filosofiska teorier, inte heller något småpratande i största allmänhet. Det filosofiska ligger i metoden: Det gemensamma utforskandet av ämnet för dagen och ”där processen är det centrala snarare än svaren”. Det kan handla om ämnen som Kärlek, Frihet, Mening; i stort sett allt är möjligt att samtala om. Redskapen är bland annat frågor, definitioner, argument och tankepauser. Samtalsreglerna, eller ”dygderna” som vi talar om här, är att deltagarna ska lyssna, vara beredd att ifrågasätta (även sina egna idéer), vara personliga men inte privata och undvika ”namedropping”.
När vi vid något tillfälle samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” sa en kvinna som bott i Sverige i 30 år att hemma var för henne lägenheten i Rågsved, men att hon åkte hem till Karelen varje sommar. En afghansk flyktingpojke svarade att hemma det var där han hade sin madrass för tillfället. Överhuvudtaget har påfallande många av deltagarna på de filosofikaféer jag deltagit i på bibliotek i Stockholms förorter haft invandrarbakgrund.
Jag har inga illusioner om att vi löser samtidens problem genom att alla börja prata med varandra. Intressekonflikter och materiella motsättningar kommer alltid att finnas. Men det kan vara en ögonöppnare att inse att det bland oss vanliga dödliga kan finnas flera sätt att se på en fråga och att få samtala på riktigt, sånt man sällan hinner med.
Jag ledde också en tid filosofikaféer i ett förortsbibliotek i Stockholm. Filosofikaféer förekommer i många länder och sammanhang. I Sverige är de oftast öppna för allmänheten, vanligen på ett kommunalt bibliotek eller kulturhus. Här handlar det inte om något fäktande med filosofiska teorier, inte heller något småpratande i största allmänhet. Det filosofiska ligger i metoden: Det gemensamma utforskandet av ämnet för dagen och ”där processen är det centrala snarare än svaren”. Det kan handla om ämnen som Kärlek, Frihet, Mening; i stort sett allt är möjligt att samtala om. Redskapen är bland annat frågor, definitioner, argument och tankepauser. Samtalsreglerna, eller ”dygderna” som vi talar om här, är att deltagarna ska lyssna, vara beredd att ifrågasätta (även sina egna idéer), vara personliga men inte privata och undvika ”namedropping”.
När vi vid något tillfälle samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” sa en kvinna som bott i Sverige i 30 år att hemma var för henne lägenheten i Rågsved, men att hon åkte hem till Karelen varje sommar. En afghansk flyktingpojke svarade att hemma det var där han hade sin madrass för tillfället. Överhuvudtaget har påfallande många av deltagarna på de filosofikaféer jag deltagit i på bibliotek i Stockholms förorter haft invandrarbakgrund.
Jag har inga illusioner om att vi löser samtidens problem genom att alla börja prata med varandra. Intressekonflikter och materiella motsättningar kommer alltid att finnas. Men det kan vara en ögonöppnare att inse att det bland oss vanliga dödliga kan finnas flera sätt att se på en fråga och att få samtala på riktigt, sånt man sällan hinner med.
*
Religion brukar vara ett känsloladdat ämne som jag försöker undvika på filosofikaféer. Men samtalet om frågan ”Finns Gud?” den kvällen var givande. Mina farhågor om en batalj mellan troende och ateister, mellan utövare av olika religioner, besannades inte. Alla i den lila gruppen, de flesta regelbundna besökare, visade sig till min förvåning vara troende. Så den gången det blev min uppgift att ifrågasätta
 |
| Ställde frågor |
Dashiell Hammett lyckades som deckarförfattare, enligt Raymond Chandler, för snart ett sekel sedan ”ta mordet ur den venetianska vasen och slänga ut det i gränden” och att låta illdåden begås med de medel som fanns tillgängliga, "i stället för med curare".
Googles AI-tjänst Gemini ger följande beskrivning av filosofisk praxis.
Mer information om filosofisk praxis finns på SSFP:s hemsida
Mer information om filosofisk praxis finns på SSFP:s hemsida
Kommentarer