Fortsätt till huvudinnehåll

När ljuset blir en plåga

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD). Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan.

Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller ingen gubbröra gjord till sillunchen.

Har jag inte varit med om det här förut? Hur några veckor, ja upp till någon månad varje vår varit en plåga? Efter midsommar brukar det klinga av och någon sorts frid infinner sig.

Det finns olika teorier: om ljusets betydelse, underskott på serotonin, melatonin, D-vitamin osv. Sanningen är att ingen vet. Men vi är många som drabbas varje år. För andra är hösten och vintern värre. Och förekomsten tilltar ju längre man kommer från ekvatorn, där fenomenet lär vara okänt. Ett annat tecken är att det återkommer varje år vid samma tid och klingar av efter en tid.

Eller är det förändringen? Våren är ju uppbrottets och förvandlingens tid. Pockande, utmanande, i kontrast mot det inre mörkret. ”Du borde vara glad nu.” Nej, hösten är min tid, när mörkret och stillheten sänker sig. Tid för arbete och koncentration. Vardagen som återvänder efter sommarens kaosartade tumult.

När blev det så här? Var det när barnen slutat skolan och flyttade hemifrån? Dessförinnan var ju försommaren festernas och aktiviteternas tid. Skolavslutning, picknick och brännboll med föräldrar, studentmottagningar. Inte hade man tid att känna efter då. Eller? Och hur var det dessförinnan? En tendens till depressivitet har jag alltid haft. Men har den varit årstidsbunden?

Så, vad göra? Medicin är uteslutet. Effekten brukar infinna sig först efter ett par veckor, och då har besvären ofta redan klingat av. Dessutom förstärker sådana där preparat mina maniska tendenser; jag gör saker och tar på mig uppgifter som jag sedan ångrar.

Nej, det blir att ta en dag i sänder. Vara ute mycket, motionera, simma, söka upp ljuset, undvik obehagliga uppgifter och framförallt inte försöka lösa några livs- eller samhällsproblem just nu. Kort sagt, vara snäll mot sig själv. Och varför inte, anpassa tillvaron efter sinnesstämningen, istället för tvärtom.

Kommentarer

Anonym sa…
Är också känslig för ljuset, mars var länge min värsta månad. Men nu har det blivit tvärtom, det är det begynnande mörkret i november som plågar mest. Jag tar min tillflykt till rutiner, till böcker, till sådant som jag måste göra. Men det är en tung tid.

VS

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...