Fortsätt till huvudinnehåll

När ljuset blir en plåga

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD). Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan.

Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller ingen gubbröra gjord till sillunchen.

Har jag inte varit med om det här förut? Hur några veckor, ja upp till någon månad varje vår varit en plåga? Efter midsommar brukar det klinga av och någon sorts frid infinner sig.

Det finns olika teorier: om ljusets betydelse, underskott på serotonin, melatonin, D-vitamin osv. Sanningen är att ingen vet. Men vi är många som drabbas varje år. För andra är hösten och vintern värre. Och förekomsten tilltar ju längre man kommer från ekvatorn, där fenomenet lär vara okänt. Ett annat tecken är att det återkommer varje år vid samma tid och klingar av efter en tid.

Eller är det förändringen? Våren är ju uppbrottets och förvandlingens tid. Pockande, utmanande, i kontrast mot det inre mörkret. ”Du borde vara glad nu.” Nej, hösten är min tid, när mörkret och stillheten sänker sig. Tid för arbete och koncentration. Vardagen som återvänder efter sommarens kaosartade tumult.

När blev det så här? Var det när barnen slutat skolan och flyttade hemifrån? Dessförinnan var ju försommaren festernas och aktiviteternas tid. Skolavslutning, picknick och brännboll med föräldrar, studentmottagningar. Inte hade man tid att känna efter då. Eller? Och hur var det dessförinnan? En tendens till depressivitet har jag alltid haft. Men har den varit årstidsbunden?

Så, vad göra? Medicin är uteslutet. Effekten brukar infinna sig först efter ett par veckor, och då har besvären ofta redan klingat av. Dessutom förstärker sådana där preparat mina maniska tendenser; jag gör saker och tar på mig uppgifter som jag sedan ångrar.

Nej, det blir att ta en dag i sänder. Vara ute mycket, motionera, simma, söka upp ljuset, undvik obehagliga uppgifter och framförallt inte försöka lösa några livs- eller samhällsproblem just nu. Kort sagt, vara snäll mot sig själv. Och varför inte, anpassa tillvaron efter sinnesstämningen, istället för tvärtom.

Kommentarer

Anonym sa…
Är också känslig för ljuset, mars var länge min värsta månad. Men nu har det blivit tvärtom, det är det begynnande mörkret i november som plågar mest. Jag tar min tillflykt till rutiner, till böcker, till sådant som jag måste göra. Men det är en tung tid.

VS

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...